Jag kan se det så tydligt framför mig. Ett tjugotal skabbiga rockprofiler som går framåt i bredd i en schvungfullt sotig industrimiljö. Anton Corbijn-land, helt enkelt. Vi ska ha Stefan Sundström och Magnus Carlsson från Weeping Willows och Petter ska vara med för i synnerhet de två sistnämnda kan se väldigt arga och bestämda ut, knyta-näven-i-fickiga ut, nu-djävlar-får-det-va-nogiga ut.
TJEJERNA, vänta, vad tänker jag på. Annika Norlin? Robyn? Äh, det blir bara dumt om jag ska försöka ge sken av att ha örat mot rälsen. Jag skulle vända mig åt fel håll och få ett helt X?2000 rakt över skallen. Men tjejerna. Järvinen, Zelmani, fram med dem. Och tack gärna lite etnisk mix också, Timbuktu, snäll och rar, möblerade rum, och helst också någon lite argare men finns det någon som plockat upp Ken Rings fallna jobbighetsmantel? Inte vad jag vet.
Nu har ni galleriet klart för er. De här pajsarna går framåt i bredd och de ser arga ut och låten är refrängstark och det finns en smittande kompis­feeling i det stora tåget, mycket nojs och skoj sinsemellan, många som ansluter sig längs vägen och liksom hej här kommer jag med min gitarr och alla vinkar KOM MED FÖR FAN DET ÄR PARTY och tåget bara växer och växer.

Och klipp in arkivmaterial! Finns hur mycket som helst. Ställ rik mot fattig, jag kan se klippet med en isvitt leende Maria Borelius som glider förbi i slow motion, oåtkomlighet, von oben, inga kommentarer, och sen en lyxvilla och sen i nästa klipp – brinnande bilar i Rinkeby, storögda mörkhyade barn, ungdomsgården har bommat igen.
Så här ska videon se ut som ger de rödgröna vind i seglen. Som eldar på massorna. Som i synnerhet får de yngre slashasarna att gå till urnorna och lägga rösten alltid rätt, alltid rött.

Men vad fick vi i stället?
Vi fick låten ”Flyter” till moderaterna, med Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik. Och här finns precis det såsiga, frihetliga gunget med oknäppt flanellskjorta som de ANDRA skulle ha haft. Här finns till och med textrader som: ”Bygg en moské baby, bygg gärna tre baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé baby.”
Man kan bli kallsvettig för mindre. Det känns direkt tjabbigt. Moderaterna går glatt vidare med sin taktik att norpa motståndarens argument och göra dem till sina egna, och effekten i det här fallet är nästan otäck, det är som om de riktar en fjärrkontroll mot den rödgröna oppositionen och trycker på MUTE-knappen.

Frånvaron av en rödgrön kamplåt blir desto gåtfullare om man tänker på att det handlar om en opposition som tar sikte på en sittande regering. Famnen är så öppen att alla som har en åsikt om någonting över huvud taget kan krypa in där. Titta bakåt i musikhistorien. Det är inga snäva, nischade paroller man har samlats bakom. Det har varit ROCK THE VOTE och ROCK FOR CHANGE. Och vem kan inte ställa sig bakom det? Till och med Mats ODELL vill väl ha förändring.
Ändå: ingenting.
 Det verkar råda en bred enighet om att artister inte hör hemma på högerkanten, och att hiphoppen inte gör det under några omständigheter. Men sen tar det slut. Det blir inte mer. Det knyts inga nävar i byxfickorna, det blir inga suddiga närbilder på Magnus Carlssons gruvarbetarskuggiga kindknotor. Det blir inga suggestiva fotbollsrefränger. Och hela garderoben är full av Bajenkitsch och Palmenostalgi som hänger där och snyftar och väntar på att få komma till användning.