Bilar ska inte vara tråkiga. Bilar ska vara hårda, som vi fick lära oss i trafikskolan.
Jag letar efter min hyrbil i ett parkeringshus i Paris. Jag känner mig som Robert De Niro i ”Jackie Brown” när han inte kan hitta sin bil på parkeringen och blir så irriterad att han skjuter Bridget Fonda. Men De Niro letade efter en vit Volkswagenbuss som borde ha varit lätt att upptäcka. Jag letar efter en mörkblå Audi som ser exakt ut som alla de andra bilarna i parkeringshuset: rundade hörn, trubbig front, upphöjd bakdel. Efter tio minuter är jag inte bara irriterad på att alla modeller är identiska – utan uppgiven över att folk betalar hundratusentals kronor för fordon som ser så slätstrukna ut.

Förr i tiden kunde man känna igen en Saab, Audi eller Volvo på femtio meters avstånd. Men det djärva designtänkande som exempelvis har lagt grunden till Apples framgångar finns inte längre i bilbranschen. Företagen tycks ha intalat sig själva att alla kunder vill ha exakt samma bil. Utbudet är lika upphetsande som i en östtysk bilhall 1973 eller i en amerikansk dito för hundra år sedan när automagnaten Henry Ford sa att kunderna kunde få sin T-Model Ford i vilken färg som helst så länge den var svart.

Det blir allt svårare att hävda bilarnas betydelse för stadsbilden när deras design är mer sövande än valium. Jag har alltid avfärdat Miljöpartiets prat om en bilfri innerstad som hippie­nonsens. Oavsett hur mycket avgaser det är i Stockholm stör jag mig mer på stroppiga cyklister (vars föroreningar är sociala snarare än kemiska). Bilar är inte bara praktiska. De är en lika estetiskt viktig ingrediens i en storstad som höghus och neon. Men numera tillför de ingenting. De bulligt aerodynamiska plåtklonerna är så fula att de lika gärna kan stå kvar i garaget.

Finanskrisen lyfts ofta fram som orsaken till att alla nya bilar ser likadana ut. Biltillverkarna vågar inte satsa på udda modeller eftersom de – likt Hollywoodproducenter som helst gör uppföljare och nyinspelningar – vet att det vid ett eventuellt misslyckande är lättare att försvara en beprövad idé. Industrin brukar också påpeka att den förhärskande designen är idealisk: mjuka former ger lågt luftmotstånd och sparar bensin, upphöjd bakdel ger gott om bagageutrymme. Bilen har helt enkelt hittat sin optimala form. Dessutom är trygghet viktigare än design för de flesta köpare. Den som rullar på E?4:an i en modern bil känner sig lika trygg och anonym som ett  får längst in i skocken.

Själv kommer jag aldrig att köpa bil. En så stor investering måste framkallas av ett habegär, en övertygelse om att jag blir en coolare person bakom ratten. För de cirka 200?000 kronor som en ny bil kostar vill jag ha valuta för pengarna. Jag vill ha Mad Max Ford Falcon ur ”The road warrior”, Marty McFlys DeLorean ur ”Tillbaka till framtiden”, Kowalskis Dodge Challenger ur ”Vanishing point”, djävulens Plymouth Fury ur ”Christine” eller – allra helst – den svarta Ford Mercury som Sylvester Stallone kör i ”Cobra”. Bilar ska inte vara tråkiga. Bilar ska vara hårda, som vi fick lära oss i trafikskolan.

Man har inte mycket att komma med. Har aldrig haft. Det finns fester jag går på och jag kommer hem och inser att jag inte sagt ett piss på hela kvällen. Jag har stått med någon och matat på med frågor om ditten och datten och ibland inte ens det; ibland klarar man sig långt med att bara stå och se intensivt lyssnande ut.
Och det man till nöds har att komma med är olika jinglar som man langar på vid behov; olika små funderingar kring olika ämnen och man langar på dem och man kanske drar ifrån och lägger till lite, men i stort sett är det samma jinglar år ut och år in.

Undra på att man föredrar att hålla käften.
Det hände sig en av dessa heta sommardagar att jag kom in på ortens pizzeria och där satt en snubbe som jag känner sen tidigare och han satt till min förvåning där med en snubbe som är en förhållandevis ny bekantskap men trevlig så där och det visade sig att de kände varandra från ett annat sammanhang och det borde ju vara dubbelt trevligt då men i stället upptäckte jag att jag efter halva Lorangan satt och blev missmodig och allt tystare och till slut var jag på riktigt djävla dåligt humör men kunde ju inte visa det för de här killarna som var så trevliga var och en fast på olika sätt utan jag höll god min som det heter och när jag sen tog ajöken av dem och cyklade hemåt insåg jag att mitt usla humör berodde på att jag med den här snubben som jag kände sen tidigare hade langat ut ett visst antal jinglar i ett visst antal ämnen vilket innebar att jag hade förbrukat ganska många av jinglarna och jag kände mig således förhindrad att börja fläska på jinglar med den här NYA bekantskapen eftersom så att säga bluffen skulle uppenbaras, jag kände mig med andra ord bakbunden eftersom jag inte visste vilka jinglar jag redan hade spelat och det här var naturligtvis ytterst nedslående men minst lika nedslående var att jag fann för gott att hålla käften och inte langa på några jinglar alls och man skulle kanske önska att det ur denna sociala härdsmälta hade uppstått något nytt och oväntat och det kanske det hade gjort om jag hade skrivit en pjäs eller en novell men detta är den fartrandiga verkligheten och där inträffade inte mer än att jag satt och hummade och var allmänt trist och sörplade min Loranga och sen cyklade jag hem med en samling jinglar som visade sig vara omöjlig och ospelbar och meningslös och denna samling har jag alltså gnetat ihop under ganska många år.

Jag stötte ihop med snubbarna några gånger till på badstränder och bensinmackar och ibland var de i sällskap och ibland var för sig och varje gång stod jag och gjorde tappra försök att framställa min tystlåtenhet som något intressant, men inte heller där kunde jag komma på något; att vara trött är banalt, att vara utarbetad är andefattigt, att vara bakis är bara dekigt och att vara deprimerad är uttjatat och flåsigt, som om man står och försöker mjölka romantik ur samma sladdriga juver som när man var 25.
Som tur är finns det saker att skriva och ogräs att rensa och egentligen behöver man nästan aldrig gå hemifrån.

Kärlek”, brukade min pappa säga, ”det är när två ligger och en står.” Kanske var det på något sätt tur att pappa nu inte var med på min trettioårsdag, när festens enda äkta par – två osannolikt välklädda, heta flator – ­överlämnade bel hooks röda bok om kärlek till mig som present. Jag blev jätte­glad. Jag ska läsa den. Så fort jag har piggnat till lite.

Festen blev mycket lyckad. Att en fest har varit lyckad märker man om man på morgonen efter tar med sig ficklampan och går på upptäcktsfärd bland gästrummen och hittar nya konstellationer av rufsiga huvuden på kuddarna, och öppnade kondom­förpackningar slängda på golvet. Då sväller ens värdinnehjärta över av stolthet, då vet man att man har gjort något bra.

Jag älskar de där inventeringarna morgonen efter. De är ­nästan, nästan, roligare än presenterna.
På loftet hittar jag ett par som jag själv hjälpte lite på ­traven. När hon gick och lade sig vid
halv sexsnåret och jag stoppade om henne så väste hon girigt mellan våta ­läppar:
”Skicka upp Håkan. Få det att verka som om det var hans egen idé.”

Hon orkade liksom inte med något finlir, men det visade sig att Håkan inte heller behövde någon större övertalning. Han gick så lydigt uppför trappan och kom inte ner förrän till frukost.

Nästa par hittar jag i den utdragbara sängen som står utanför gästrummet längst bort i utbyggnaden. Här har det varit en riktig jävla urladdning. Under kvällen ägnade de inte varandra särskilt mycket uppmärksamhet, de hade fullt upp med andra aspiranter. Det var först när det började dagas som deras vägar korsades men då inte i någon särskilt positiv bemärkelse. Hon lappade till honom utanför köksfönstret, oklart varför, och han kontrade med att hälla vin på henne.

Sen måste de ha löst det på något sätt ändå för på morgonen ligger de omslingrade i den smala trä­sängen (som inte heller gick att dra ut i sin fulla längd, jag skulle säga att den hade varit perfekt för en sjuåring) med ett gammalt överkast som täcke. Kondomer på golvet. Omöjliga att väcka. Mellan sex och åtta hade de hållit i?gång så att paret i gästrummet bredvid inte hade kunnat sova.

På en typisk dionysisk födelsedagsfest i Grums duger faktiskt pappas heteronormativa definition alldeles utmärkt. Kärlek är när två ligger och en står, och på en bra fest ska ingen kunna sova.