Jag märkte knappt någonting av bröllopet mellan Victoria och Daniel. Det kan bero på att jag rör mig i en värld som är mindre än ett bordsakvarium. Gränserna utgörs av Götgatan, Folkunga­gatan, Nytorgsgatan och Högbergsgatan. Varenda gång jag gör en rymning till någon annan stadsdel upptäcker jag att de har byggt ett nytt kvarter eller rivit ett landmärke. Jag kommer hem fradgande av upphetsning och berättar för H att det står nya fräscha bostadshus med balkonglådor i den döda rännan mellan Norra Bantorget och Sankt Eriksplan och att de smäckt upp nya längor vid Horns­tull där folk kan hänga ut sina vita lakan och med stigande desperation vänta på att de ska gråna.

Nej, jag märkte knappt någonting. Det byggdes inga läktare på Tjärhovsgatan. Det klopprade inga ystert fisande hästkorteger nedför Kapellgränd, och inte uppför Kapellgränd heller för den delen. När vigseln ägde rum satt jag och åt tårta ute på Ingarö där vi firade min brorsdotter som fyllde ojämnt och sen körde jag in till stan och lyssnade på en kassett med Lou Reeds ”Live in Italy” och som jag grävt fram ur bagageluckan och som blivit lite grusig men fortfarande är fullt njutbar.

Jag har tillhört de rabiata republikanerna, har till och med skrivit krönikor i ämnet, men det har vittrat sönder det också. Numera tycker jag nästan att DN:s ledarsida är i vänstervridnaste laget. Tonårsbarnen där hemma hatar mig. Åtminstone politiskt. I deras ögon befinner jag mig ungefär i samma farvatten som Lega Nord. Jag tycker mig märka att de börjat kasta åt mig debattämnen som för att se om jag ska nappa på den OCKSÅ… och som ett dresserat sjölejon vältrar jag mig i vattnet och daskar till bollen i precis den förväntade riktningen.
Och mitt i alltihopa får jag den betryggande känslan av att allt är som det ska vara.

Men som sagt. Inte ens det republikanska har jag kvar. När jag hör de grälsjuka argumenten om att monarkin är så ODEMOKRATISK får jag lust att säga: ja, men det kanske är det som är ­poängen: att den är så bisarr och förlegad. En gång såg omvärlden ut så här. Med folk som föddes till att styra landet. (Vilken TUR att det inte är så längre… öh…)
Monarkin må vara odemokratisk. Men den är framröstad i god demokratisk ordning. Det står vilket gäng som helst fritt att avskaffa den. Och alla som förundrat skakar på huvudet åt monarkins popularitet har ett och annat att lära om myternas makt.
Monarkin är en spritt språngande paradox. Hurra för såna. Jag vill inte ha ett samhälle som är välstädat och genomtänkt som en jämra bostadsrättsförening.

Egentligen är det oemotståndligt intressant med en familj som har fötts in i allt det här absurda och som ska försöka göra det bästa av situationen. Jag tycker att de sköter det ganska så galant. Du kan fnysa åt kungen och hans ordblindhet och drottningen och hennes påstådda plastikoperationer. Han åker omkring och inviger astrista utställningar och tvingas lyssna till fjäskiga föredrag. Och vad får han för besväret? Han får jaga älg, han får ett slott någonstans och en sketchserie i ”Dödens Slot” i TV4; fredagskvällarna mellan ”Tävlingen” och ”Utröstningen”.

Drottningen hade kunnat ägna sig åt att dricka gröna drinkar och åka vattenskidor. I?stället ränner hon omkring och väcker opinion mot barnpornografi. Victoria har haft prestationskramp och ätstörningar. Madeleine la sin framtid i händerna på ett slemmo. Carl Philip designar bestick. Mitt bland alla hovnigningar finns en familj som  är så vrickad att den ter sig hjärtskärande vanlig.