När du läser det här befinner jag mig på Peace & Love-festivaleni Borlänge.Men en del av min själ svävar fortfarande mellan björkarna i Hultsfreds folkets park. Där är det alldeles stilla. Trampet av Dr Martens, skriken från indiekids och det avlägsna dunket från en baskagge som soundcheckas har tystnat för gott. Men om du lyssnar noga, samtidigt som en vindpust blåser in från sjön, så hör du mig viska om forna Hultsfredsfestivaler.
1988: Anländer till campingen sent på kvällen. Det är mörkt, kallt och stökigt. Jag är rädd för raggarna, rädd för de nazistajlade syntarna och rädd för punkarna som tältar under en banderoll med texten ”Juha Åmsele Tour 88 – Graveyard Party”.
1989: Jag har blonderad lugg, motorcykelboots och svart rock. Jag ser obegripligt hård ut. Diskret smyger jag i väg från mina industrisyntpolare för att se Trance Dance och sjunga med i Trackshitten ”Hoodoo wanna voodoo”.
1991: Stagedivear till Entombed. Köper en tröja med texten ”brutal jävla död”. Får en tjock, stagediveande hårdrockare i huvudet och har ont i flera veckor.
1992: Får backstagepass. Firar genom att stagedivea till Die Krupps. Landar på betonggolvet och har ont i flera veckor.
1993: Bodybandet Pouppée Fabrikk bjuder på Jägermeister. Jag spyr på något som jag tror är ett buskage men som visar sig vara ett mixerbord.
1996: Åker till Hultsfred med tidningen Pop. Slitz har startat den konkurrerande musiktidningen Stereo. Vi försöker bränna ner deras tält men tändaren fungerar inte. Slitz chefredaktör jagar mig tvärs över området. Jag maskerar mig med Rage Against The Machine-luva och solglasögon under resten av festivalen för att undvika stryk.
1997: Två av mina favoritband, Daft Punk och Wu-Tang Clan, gör sina hittills enda Sverigespelningar. När The Prodigy avslutar sin konsert med ”No good (start the dance)” samtidigt som solen går upp, tänker jag att det inte skulle göra så mycket om jag dog just nu.
1998: En söt indietjej frågar om det är sant att jag försökte bränna ner Slitz-tältet. ”Vissa saker måste man helt enkelt göra för att krossa patriarkatet”, svarar jag. Hon smakar white russian och mentolcigarretter.
1999: ”Varför recenserade ingen konserten?” undrar en kollega efter Holes spelning då en person dött. ”Rockjournalistiken får inte låta sig tystas!”
2000: Hyr ett hus i Hultsfred. Sitter där med ett gäng journalister och dissar klädseln på lokalbefolkningens trädgårdsmöbler. ”Gud vad jobbigt det är att åka på festival och behöva se de här mönstren.”
2003: Bor för första gången på Hotell Hulingen vars tappra slogan (”det lilla konferenshotellet med de stora möjligheterna”) är lika sorglig som Thom E Yorkes röst.
2004: Ser fler fantastiska konserter än jag gjort på någon annan festival: Mary J Blige, PJ Harvey, Broder Daniel, Peaches, Pixies, Scissor Sister, The Kid, Morrissey och Dizzee Rascal.
2005: Står längst fram när Nine Inch Nails gör sin första Sverigespelning. ”I want to fuck you like an animal”, sjunger Trent Reznor. Jag blir nästan lika lycklig av MIA och Snoop.
2007: Dizzee Rascal rappar om sina nya Nikes. Mina skor är begravda i lera. Klockan är kvart över tre på morgonen och regnet vräker ner. Jag fryser och vill hem.
Jag har varit på alla Hultsfred sedan starten, fantastiska upplevelser där jag förlorat oskulden när basgångarna hållit takten, jag har mött superstjärnor som smugit ut på campingen för att få ligga, journalister som recenserat konserter genom att fråga dem som var där, killar som kommit ut, tjejer som kommit ut. Jag har haft backstagepass nästen alla gånger, jag har hamnat på efterfester de flesta bara kan drömma om, helt enkelt så är det en tragedi att Hultsfred gått i graven! Jag har dessutom sett Beatles första konsert i Sverige 1963, både i Borås, Karlstad och Göteborg för att inte tala om alla jag sett på Grönan: Hendrix -67, BB King 69, Hendrix -67, Cornelis -72, ABBA -75 Marley -80, Beastie Boys -07 mm.mm och allt förknippat med oförglömliga minnen….just ja, sa jag att jag var med på uruppförandet av Beethovens 9:a år 1824, samt även efterfesten tillsammans med ett gäng från hovet, ja helt otroligt men sant. Vila i frid Hultsfred, nu räcker det!
Pär Magnusson, 21:49, 8 juli 2010. Anmäl Anmäl
såg Ghostface Killah på Lollipop 96. Tror inga andra klanmedlemmar var där.
Kalle, 16:18, 5 juli 2010. Anmäl Anmäl
Jag har också ett och annat minne från Hultsfred som sitter djupt i hjärtat. Nåväl.. Var sak har sin tid.
kr0k, 21:25, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
1999: Blev bjuden på Whiskey av en punktjej. Spydde. Punktjejen tog tillfället i akt och försökte hångla upp/ner mig. Orkade inte göra motstånd. Såg en enda konsert: Infinite Mass. Tror jag.
1891, 16:41, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
1999: En kille med poplugg och band-tischa kommer fram till mig och säger ”Hej, jag heter Sofie. Vill du hångla?”. Jag var 16 år och det var den första kyssen som jag fick riktiga fjärilar i magen av.
Vanja, 15:37, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
Strage, en perfekt gonzo-sammanfattning av festivalen som definerade mina sena tonnår. Har inte varit på Hultsfred sen 2000, grämer mig fortfarande över att jag var i England när NIN spelade 2004…
KBH, 14:32, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
Du kan ha helt rätt, kanske kom inte tillräckligt många för att våga flagga med hela namnet men jag tror i alla fall det stod Wu-Tang på posterna för lollipop-96. Någon som minns, jag har själv rätt luddiga minnen…
Martin, 14:06, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
Wu-Tang var på Hultan 97. Jag var där! Men några av dem uppträdde i Stockholm på Lollipop 96 så de var först.
Rae, 13:52, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
Jag vill med tydlighet minnas att Wu-Tang Clan spelade på Lollipop året innan(1996). Något som också häcklades frist på sveavägenkontoret året efter. Har jag fel?
Martin, 13:24, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl
Denna krönika påminner om Ur en kos dagbok av Beppe Wolgers.
MH, 11:31, 2 juli 2010. Anmäl Anmäl