Tavlan som föreställer en galen Fröding i tvångströja, med yvigt långt skägg och vilda ögon sitter ovanför en spis i familjen Bonniers palats Manila. När jag fick se den i verkligheten för första gången så trodde jag inte riktigt att det var sant. Den där tavlan har följt mig sen jag gick min första guidade tur på Alsters herrgård, då jag fick se Frödings likmask och en modell av rummet där han dog, och så den där tavlan föreställande Frödings galenskap, som måste ha varit det han dog av eftersom han var man och geniförklarad. Fast det heter att han dog av diabetes. Eller i sviterna av diabetes.
Fröding skrev en del på dialekt vilket måste vara bland det svåraste man kan göra. När jag först började läsa honom så kändes det som om allt han skrev var på dialekt, men det var innan jag läste de riktiga dialektdikterna och då var det knappt att jag förstod ett ord, så värmländsk jag är. Man måste läsa dem högt för sig själv. När jag gjorde det så upptäckte jag att det var fantastiskt. Det luktar av orden i Värmland. De blåser omkull en ibland. Plötsligt står jag mitt i drethögen baköm lagårn å ser di där fölke, när di går på och beter se, jag känner doften från drethögar och svettvåta skjortor och nyutslagna björkar. Och av sjukrum och galenskap.
Ja körs i jemini säger jag bara. Slå upp det, om ni behöver.
En dag satt jag i backen och väntade på min kompis Lotta, som skulle hälsa på. Här ute i stugan går jag omkring som i Frödingdimma, det susar konstant i den där dungen och jag ser honom var jag än går fast här har han ingen tvångströja, han har foppatofflor och en alkoläsk i näven. Hursomhelst. Lotta kom, det bara yrde till på grusvägen och hon tog sin tystlåtne pojkvän i handen och klev ur bilen, in i Frödingland. Asparna var helt lugna borta i dungen och pojkvännen likaså men Lotta pratade och gick på när vi satte oss i trädgårdsmöbeln och hon tog en cigg.
Lotta mindes, på bred värmländska, hur det var i våras när hon och pojkvännen skulle ta tag i hemmets sysslor och hennes lott av någon anledning föll på att gräva trädgårdsland. Men Lotta blev alldeles slut i armarna efter bara två spadtag och då gick hon lägligt i gång på alla cylindrar där i den heteronormativa trädgården i Forshaga.
”Äre inte jävligt königt att ja står här och gräver lanne, medans du byter däck? Jo dä äre. Å ja vägrer leve ett königt liv. Flyttpåre!”
Och så satte Lotta sig själv på att byta däck medan den tystlåtne pojkvännen fick gräva trädgårdsland.
Ja körs i jemini vad svårt det är att skriva på dialekt. Nästan omöjligt. Känner ni kanske den forshagska myllan vändas under spaden?
Nej. Men visst känner ni doften av königt? Det lät så härligt när Lotta gick loss på värmländska och viftade med ciggen, sittande i min trädgårdsstol med sin tystlåtne pojkvän mitt emot. Hon kanske inte har det självförtroende som kommer efter att man har läst – eller hoppat av – några humanistiska B-kurser, men hon vet vad hon vill ha och vad hon inte vill ha. Och hon har ett ord för det.
”Ja vägrer leve ett königt liv! Ja driter i om ja bor i en normativ villa i Fôrshaga.”
Man måste läsa det högt för sig själv.
Är det inte rätt königt att manliga genier envisas att dö i sviterna av sin manliga galenskap? Själv kommer jag att dö av diabetes.



Hahaha Jag älskar dig! Vi är nästan släkt, är en Kristinehamnare som hamnat i Booorås =) Skriv, skriv, skriv och gör mina dagar!
Lojs, 12:20, 9 juli 2010. Anmäl Anmäl