Inför kronprinsessans bröllop spanade Säpo på personer som uppvisat ett osunt intresse för kungafamiljen. Bland annat den så kallade ninjamannen, en förvirrad dansk som anhölls på Öland i samband med Victorias födelsedag 2008 – maskerad med svart sjal, beväpnad med samurajsvärd. Ett par veckor före bröllopet greps en annan ninja i Pakistan. Snickaren Gary Faulkner hade – utrustad med svärd, dolk och pistol – försökt ta sig in i Afghanistan där han tänkte döda Usama bin Ladin. Den amerikanske ninjan, som Faulkner fick heta i medierna, misslyckades lika kapitalt som den berusade man i Seattle som i vintras försökte hoppa över ett spetsigt järnstaket och fastnade. När polisen plockade ner honom berättade mannen att han var en ninja. ”Clearly, he was overconfident in his abilities”, sa en konstapel efteråt.

”Ninja” har blivit en synonym för tokstolle. Annat var det på åttiotalet när de mystiska, japanska krigarna ansågs obegripligt coola. I mellanstadiet berättade en av mina kompisar att hans föräldrar skulle skicka honom på ninjaläger. ”Wow”, sa vi när han berättade att examensprovet gick ut på att de blivande ninjorna skar upp sina magar, plockade ut inälvorna, mediterade, stoppade tillbaka organen och sydde ihop såret.
Själv nöjde jag mig med att tillverka kaststjärnor i metallslöjden och se en oändlig rad kampsportsfilmer. De som hade ordet ”ninja” i titeln var i allmänhet sjabbigare, blodigare och mer förvirrade än exempelvis Bruce Lees filmer. Men ofta var de hysteriskt underhållande, särskilt den obligatoriska scenen när en stöddig marinsoldat fnyser: ”Ninjor? Det var det larvigaste jag… [kaststjärna i ögat] AARGHH!”

Ordet ”ninja” var så laddat att den tecknade serien ”Teenage mutant ninja turtles” i flera europeiska länder fick byta namn till ”hero turtles”, eftersom föräldrar var oroliga att deras barn skulle stympa varandra med samurajsvärd. Samma fjantiga serie ledde till en devalvering av ninjans popkulturella status. Under nittiotalet fick kinesisk kung-fu en renässans men den japanska ninjan uppskattades bara av fyraåringar och fans av pajiga komedier som ”Beverly Hills ninja”.
Därför blev jag glad när jag förra veckan såg ”Ninja assassin”, en actionfilm producerad av bröderna Wachowski som gjorde ”The matrix”. Den sydkoreanske popstjärnan Rain spelar en ninja på flykt från sin egen klan. Han gömmer sig i Berlin där han snart jagas både av tysk säkerhetspolis och japanska lönnmördare. I den bästa scenen fajtas ninjorna runt Siegessäulerondellen i Tiergarten. En polischef fnyser: ”Ninjor? Jag tror att mina mannar kan hantera några japaner i pyjamas.” Därefter sprutar blodet i kaskader, kaststjärnorna flyger som konfetti och den tyska insatsstyrkan hinner knappt flämta ”Scheiße”.

Förhoppningsvis kan ”Ninja assassin”, som nyligen släpptes på dvd, leda till att ninjan får en renässans i Hollywood. Bland kampsportare verkar intresset för den dödliga stilen dock lågt. Nollnolltalets hårdingar föredrar MMA. Eller som den tecknade hunden Rockys kompis Klasse nyligen uttryckte det: ”Alla dom gamla kampsporterna försvann väl när det visade sig att det mest effektiva slåsset var att sitta på nåns fejs och armbåga pungen.”