Strages krönika: Ninjor

Inför kronprinsessans bröllop spanade Säpo på personer som uppvisat ett osunt intresse för kungafamiljen. Bland annat den så kallade ninjamannen, en förvirrad dansk som anhölls på Öland i samband med Victorias födelsedag 2008 – maskerad med svart sjal, beväpnad med samurajsvärd. Ett par veckor före bröllopet greps en annan ninja i Pakistan. Snickaren Gary Faulkner hade – utrustad med svärd, dolk och pistol – försökt ta sig in i Afghanistan där han tänkte döda Usama bin Ladin. Den amerikanske ninjan, som Faulkner fick heta i medierna, misslyckades lika kapitalt som den berusade man i Seattle som i vintras försökte hoppa över ett spetsigt järnstaket och fastnade. När polisen plockade ner honom berättade mannen att han var en ninja. ”Clearly, he was overconfident in his abilities”, sa en konstapel efteråt.

”Ninja” har blivit en synonym för tokstolle. Annat var det på åttiotalet när de mystiska, japanska krigarna ansågs obegripligt coola. I mellanstadiet berättade en av mina kompisar att hans föräldrar skulle skicka honom på ninjaläger. ”Wow”, sa vi när han berättade att examensprovet gick ut på att de blivande ninjorna skar upp sina magar, plockade ut inälvorna, mediterade, stoppade tillbaka organen och sydde ihop såret.
Själv nöjde jag mig med att tillverka kaststjärnor i metallslöjden och se en oändlig rad kampsportsfilmer. De som hade ordet ”ninja” i titeln var i allmänhet sjabbigare, blodigare och mer förvirrade än exempelvis Bruce Lees filmer. Men ofta var de hysteriskt underhållande, särskilt den obligatoriska scenen när en stöddig marinsoldat fnyser: ”Ninjor? Det var det larvigaste jag… [kaststjärna i ögat] AARGHH!”

Ordet ”ninja” var så laddat att den tecknade serien ”Teenage mutant ninja turtles” i flera europeiska länder fick byta namn till ”hero turtles”, eftersom föräldrar var oroliga att deras barn skulle stympa varandra med samurajsvärd. Samma fjantiga serie ledde till en devalvering av ninjans popkulturella status. Under nittiotalet fick kinesisk kung-fu en renässans men den japanska ninjan uppskattades bara av fyraåringar och fans av pajiga komedier som ”Beverly Hills ninja”.
Därför blev jag glad när jag förra veckan såg ”Ninja assassin”, en actionfilm producerad av bröderna Wachowski som gjorde ”The matrix”. Den sydkoreanske popstjärnan Rain spelar en ninja på flykt från sin egen klan. Han gömmer sig i Berlin där han snart jagas både av tysk säkerhetspolis och japanska lönnmördare. I den bästa scenen fajtas ninjorna runt Siegessäulerondellen i Tiergarten. En polischef fnyser: ”Ninjor? Jag tror att mina mannar kan hantera några japaner i pyjamas.” Därefter sprutar blodet i kaskader, kaststjärnorna flyger som konfetti och den tyska insatsstyrkan hinner knappt flämta ”Scheiße”.

Förhoppningsvis kan ”Ninja assassin”, som nyligen släpptes på dvd, leda till att ninjan får en renässans i Hollywood. Bland kampsportare verkar intresset för den dödliga stilen dock lågt. Nollnolltalets hårdingar föredrar MMA. Eller som den tecknade hunden Rockys kompis Klasse nyligen uttryckte det: ”Alla dom gamla kampsporterna försvann väl när det visade sig att det mest effektiva slåsset var att sitta på nåns fejs och armbåga pungen.”

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Nisse har rätt. Det tyder verkligen på ”britande kompetens” att inte stava rätt.

Om man nu ska visa sig världsvan genom att använda tyska ord kan man ju åtminstone stava dom rätt… Sheiße tyder på britande kompetens. Scheiße stavas det.

Älskade Ghost Dog med en Ninja i huvudrollen!

I serien ”Y – the last man” får ninjorna lite upprättelse genom den übercoola ninjan Toyota som jagar en apa över hela världen, och dessutom uttrycker sin besvikelse över att hon måste vara ninja och inte bara får njuta av apokalypsen i lugn och ro.

American Ninja måste ändå vara den sämsta ninjaserien. Och The Ninja Mission som spelades in i Västergötland av Mats-Helge Olsson!

Och för att var riktigt noga stavas det med versal: Sch …

Det stavas sch, inte sh.

Åååh, vilken efterlängtad krönika! Jag har alltmer känt att vi som står på ninjornas sida i det ständigt pågående martial arts-kriget blir mer och mer isolerade. Jag tror man måste vara född mellan 1965-1975 ungefär och vara skolad av gryniga hyrfilmer på VHS för att till fullo uppskatta denna konstart. Saknade en sak dock, vilken var din favoritfilm? Min var helt klart ”Revenge of the ninja”. Den ärrade veteranen som motvilligt tar på sig dräkten igen för att försvara familjen. Oslagbart! Om jag inte minns helt fel fick man sig lite tutte till livs under några snabbt flyende sekunder också, en extra krydda som inte skall underskattas när huvuddelen av publiken befinner sig i puberteten.