Det finns människor som på ett mycket enkelt sätt hittar sitt inre lugn. Som blir lugna av små små saker som för omgivningen kan verka helt obetydliga. Min morfar var sådan. Farfar också. Morfar vaknade om morgonen och gick direkt till termometern i köket. Han tog sin lilla anteckningsbok och läste av termometern och antecknade gradantalet, vindstyrkan, luftfuktigheten och eventuella moln. Sen bläddrade han i sin lilla bok och jämförde dagarna. Såg att det hade varit exakt samma förutsättningar för två veckor sedan, och då hade han liksom gjort sitt för dagen.
Och farfar som varje kväll fyllde kaffebryggaren med vatten och mätte upp kaffe så att det bara var att slå på den på morgonen. Så gick han upp och slog på den, och medan kaffet bryggdes kollade farfar av regnmätaren. Jaha, det har kommit några millimeter i natt minsann. Och sen – helt lugn. Ett lugn som räcker hela dagen. Regnmätaren på sin plats, kaffet på sin, inga problem. Ordning och reda. Regnet som faller på natten och går att mäta.
Göran är likadan. Göran finner sitt lugn i miniräknaren. När helst på dagen kan man komma på honom med att stå och knappa på den lilla silverdosan. Vad gör du? frågar jag. Räknar lite bara, svarar Göran.
Han räknar inte ut något speciellt, han har inga matematiska problem som ska lösas. Han bara kollar att det stämmer. Att siffrorna stämmer. Då blir han fullkomligt lugn.
I min egen tillvaro är det ytterst få sekunder som glider igenom utan att jag värderar dem, och tänker på vad jag kunde ha gjort i stället. Jag tänker hela tiden på vad jag borde fylla min tid med och väldigt sällan känner jag mig nöjd med det jag faktiskt gör.
Jag är aldrig lugn. Det kliar i mig. Hela tiden.
Jag har tråkigt! beklagar jag mig för mamma och då sätter mamma en virkning i händerna på mig och sen sitter jag och virkar och tänker att jag borde göra något annat i stället, något roligt. Och mamma försöker. Och jag försöker. Jag kokar jordgubbssylt. Jag kokar allt jag kommer över. Jag kokar rabarberssaft och färskpotatis och buljong med spaghetti men det är fortfarande tråkigt, jag skulle fortfarande mycket hellre göra någonting annat. Jag skulle mycket hellre vilja vara som Göran.
Tänk att bara få räkna lite. Och upptäcka att det stämmer.
haha, förvånansvärt roligt…
Viktor, 13:32, 3 september 2010. Anmäl Anmäl
Vill bara säga att Camilla (se ovan) har alldeles rätt. Sådeså. Och att DU är både jäkligt begåvad och dessutom snyggåläcker – får man skriva så eller skickar du ut DN:s gamla feminissor att slita mig i strimlor nu??? *s*
Göran S, 00:39, 23 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Jag tror att det är ålderdomen. Vid det laget tror jag att man har så mycket livserfarenhet att man kommer fram till att det enda som räknas är de små tingen. Man kan ta sig tid att njuta av det som är. Det andra kan vi inte göra så mycket åt. Egentligen är det fint och vackert. Den enda gamla jag har kvar nära mig nu är min svärmor. Jag njuter av att höra hennes visdomar i all enkelhet. Det känns så tryggt. Kanske är ålderdomen ändå rätt skön?
Ynnej, 10:09, 23 juli 2010. Anmäl Anmäl
jag blir lugn av att läsa detta! skönt att man inte är ensam om att jämt vara nipprig
Frida, 15:58, 19 juli 2010. Anmäl Anmäl
Jag vill egentligen bara säga att jag tycker att du är så jäkla bra! Så det så.
camilla, 20:45, 15 juli 2010. Anmäl Anmäl
Jag brukar finna något väldigt udda lugn i att städa det rum i lägenheten jag är mest aktiv i till närmsta perfektion. Allting ska ligga så rakt, perfekt, eller enligt något geometriskt mönster på något sätt. Sedan brukar jag ganska likgiltigt förstöra denna perfektion under tidens gång och sedan komma på vilket kaos perfektionen blev till. Då ägnar jag ett par minuter åt att göra det i ordning igen, och lugnet infinner sig åter igen till jag måste få en ny dos genom att förstöra och bygga upp igen.
Munksylt, (Webbsida) 13:45, 15 juli 2010. Anmäl Anmäl
Väldigt, väldigt fint skrivet. Medveten är man, om världens alla möjligheter. Vilken sociolog var det nu som sa det, var det Durkheim som sa att depressionerna i samhället ökar ju fler chanser vi har. Kanske var det han, kanske någon annan. Men alla satsar och fler förlorar, så löd kontentan. Möjligen skulle vi vara lyckligare med sämre förutsättningar.
Mia, 12:02, 15 juli 2010. Anmäl Anmäl
Jag känner igen mig, så väl. Rastlösheten. Är det vår generation tro? Dagens samhälle? Jag vet faktiskt inte! Jag vill också finna ro, om så bara i en miniräknare eller en väderstation.
Ida, (Webbsida) 11:18, 15 juli 2010. Anmäl Anmäl
Det är något med åldrande. Eller är det mest bara manligt? Att kvantifiera saker. Att veta med exakthet och sortera in kortet i kortleken. Oro kan se olika ut. Lugna vatten är inte alltid vad de verkar. Bättre brus på ytan! Virvlar… Maskiner med display. Som kommunicerar sitt tillstånd exakt i siffror. Det gillar jag.
Lars Drevemark, 01:34, 15 juli 2010. Anmäl Anmäl
Är det inte troligt att Göran räknar på nåt verkligt? Fast han har ingen lust att kommentera/förklara?
Herr Rosa, 13:04, 14 juli 2010. Anmäl Anmäl