Jag har gått över ännu en gubbighetsgräns. Jag är rädd att det inte finns någon återvändo. Eller rädd och rädd. När man tagit steget känns det relativt lugnt och avklarnat.
Så här är det. Jag har märkt att jag sitter och RETAR UPP MIG på Cecilia Uddéns korrekta uttal av alla arabiska namn när hon rapporterar i Ekosändningarna.

Jag himlar med ögonen och tänker ååååh vad duktig du är Cecilia. Alla rätt den här gången också. MVG med spets. Diplom från rektorn. Och en förstulen pocketbok som lärarkollegiet skramlat ihop.  
Och jag tänker att ååååh förlåt så hemskt mycket Cecilia, här har jag gått omkring med min revade vadmalsröv i denna kulturskymda nord, i denna bondska rågvälling och år efter år sagt sånt som ”Kairo”, med uttal ”Kajro”, och nu hör jag klart och tydligt från dig Cecilia att det KORREKTA uttalet förstås ska vara något i stil med CHHA-eh-ROOOAÅ där ”eh”-et i mitten är en luftstöt som när man får en smocka i solar plexus. För så säger ni på basarerna i Nildalen där du glider omkring Cecilia och röker vattenpipa och tuggar nötter för allt vad tygen håller.

Jag säger gubbighetsgräns eftersom det rör sig om en grinig Jantefilosofi. Ingenting får vara för korrekt och perfekt. Ingen får sticka iväg och komma för långt ifrån oss andra som säger Kajro och Baggdad och Teheraan i stället för?… ja jag vågar knappt tänka på hur det låter i Cecilia Uddéns mun.

Häromdagen satt jag i en bil och hörde inledningen av VM-finalen i P?4. Ralf Edström och Lasse Granqvist kommenterade. Sekunderna efter avspark steg jublet och Granqvist fick gasta för att göra sig hörd och han sa något om skenet från alla fotoblixtar som ville ”föreviga” ögonblicket.

Han uttalade det lite lustigt. Som ”före-viga”. Bisittare Ralf Edström hade naturligtvis annat att tänka på eftersom spelet just hade rullat i gång och stämplingarna redan stod som spön i backen. Men jag hade svårt att skaka av mig den där felsägningen.
Jag vet inte ett skvatt om Lasse Granqvist, och inte om Cecilia Uddén heller, men en felsägning är ett blänk från ett helt liv, en reva i ridån där man får kika in för en sekund och ana ett myller.

Jag kan inte undgå att bli lite rörd vid tanken på hur ordet en gång formas i den unge Lasse Granqvists hjärna, och hur han skapar sig en förståelse av det. Som felsägning är den ganska poetisk, och man kan utan svårigheter följa hans associationsbanor den där gången. Att före-viga är att gå i förväg och viga någonting. Ofta med sin kamera. Man plockar upp den och siktar och trycker, och sen har man vigt ögonblicket. Vigt det med vad? Eller med vem? Jag vet inte. Med sig själv kanske. Med alla som vill ta fram fotografiet och dela ögonblicket.

Det är inte så petigt. Barn är godtrogna och tillitsfulla. De litar på att saker och ting har en mening. Den kanske inte står klar för dem just då, men det kommer nog att klarna så småningom.
Nu är Lasse Granqvist vuxen, och han lever på sina ord och sin formuleringsförmåga. Men genom alla år har han fått bära med sig den här felsägningen. Ingen har brytt sig om att rätta honom. Plötsligt låg hans barndom framför radio­lyssnarna, som en fossil på stranden. Sen kom en våg och svepte bort allting, och Robben gjorde ett ryck in på offensiv planhalva.