Henrietta är en mullig liten goth­flicka. Hon vantrivs i skolan och hänger med sina svartklädda kompisar som dricker kaffe, kedjeröker och skriver nihilistisk poesi. Henrietta är tecknad, och syns bara i sju South Park-avsnitt, men hennes första replik fick mig att älska henne förbehållslöst. ”My dad is such an asshole”, suckade hon. ”Drunken bastard doesn’t even know I exist. But then he won’t let me go to the Skinny Puppy concert because my heroin addict aunt is coming over for dinner.”

Likt Henrietta vet jag hur mycket det svider att missa en Skinny Puppy-­konsert. När de kanadensiska mardrömssyntarna turnerade i Sverige 1988 var jag för ung för att gå, när de spelade på Arvikafestivalen 2004 var jag för dum för att gå och när jag köpte biljett till en Skinny Puppy-konsert i Stockholm 1992 blev den inställd. Jag har aldrig sett bandet, vars sound format så gott som all mörk electronica, men nu får jag äntligen chansen. Med start i Göteborg på måndag gör Skinny Puppy inte mindre än fem Sverigespelningar (Stockholm skäms bort med två stycken: Tyrol på tisdag och Debaser Slussen en vecka senare).

”Borde du inte ha vuxit ifrån rockstjärnor som sprutar blod på publiken?” frågade en bekant nyligen. Hur skulle jag kunna göra det? Att tröttna på blod som stänker är som att tröttna på konfetti. Det är en viktig ingre­diens i Skinny Puppys groteska teater som har mer gemensamt med den medeltida helvetesskildraren Hieronymus Bosch än med pajashårdrockare som duschar i slaktavfall. De blir aldrig larviga. De är otäcka på riktigt.

Det hade förstås varit ännu roligare att se Skinny Puppy på åttiotalet då elektronisk musik och skräckestetik var mindre accepterat. När bandet uppträdde i Göteborg 1988 blev GP:s recensent Joachim Berner chockad av de lokala syntarnas fascistoida klädstil: ”När publiken hötter med nävarna medan sångaren på scen slafsar omkring med blodigt kött som han sticker kniven i, måste jag ut. Måste bort för att slippa se det mest destruktiva och tragiska jag sett på mycket länge.”

Redan då var Skinny Puppy ett politiskt engagerat band – texterna tog upp miljöförstöring, krig, köttindustrin och plågsamma djurförsök – men bristen på pekpinnar och det råa soundet gjorde att många trodde att de var för problemen de sjöng om. När sångaren Nivek Ogre dissekerade en tyghund på scen i Ohio greps han av polisen misstänkt för djurplågeri.

Anledningen till att Skinny Puppy fortfarande trollbinder sin publik är dock inte splattereffekterna utan den säregna musiken. Inget annat band i den hårdare synth- eller industri­genren, inte ens Einstürzende Neubauten, har kombinerat gastkramande kaos med så skimrande harmonier. Musiken är helt elektronisk men låter mer organisk än artificiell – som om Skinny Puppy hade tonsatt den biologiska terrorn i David Cronenbergs tidiga filmer, som om låtarna tog sig in i kroppen likt ett virus. Min vän Anthony var länge övertygad om det senare. Första gången han lyssnade på Skinny Puppy upptäckte han röda fläckar på sin skjorta. ”Jag blev så uppslukad av deras morbida disco att jag började blöda näsblod”, minns han.

Nästa vecka sveper det musikaliska viruset in över landet. Henrietta och jag kommer att stå längst fram.