Man har inte mycket att komma med. Har aldrig haft. Det finns fester jag går på och jag kommer hem och inser att jag inte sagt ett piss på hela kvällen. Jag har stått med någon och matat på med frågor om ditten och datten och ibland inte ens det; ibland klarar man sig långt med att bara stå och se intensivt lyssnande ut.
Och det man till nöds har att komma med är olika jinglar som man langar på vid behov; olika små funderingar kring olika ämnen och man langar på dem och man kanske drar ifrån och lägger till lite, men i stort sett är det samma jinglar år ut och år in.

Undra på att man föredrar att hålla käften.
Det hände sig en av dessa heta sommardagar att jag kom in på ortens pizzeria och där satt en snubbe som jag känner sen tidigare och han satt till min förvåning där med en snubbe som är en förhållandevis ny bekantskap men trevlig så där och det visade sig att de kände varandra från ett annat sammanhang och det borde ju vara dubbelt trevligt då men i stället upptäckte jag att jag efter halva Lorangan satt och blev missmodig och allt tystare och till slut var jag på riktigt djävla dåligt humör men kunde ju inte visa det för de här killarna som var så trevliga var och en fast på olika sätt utan jag höll god min som det heter och när jag sen tog ajöken av dem och cyklade hemåt insåg jag att mitt usla humör berodde på att jag med den här snubben som jag kände sen tidigare hade langat ut ett visst antal jinglar i ett visst antal ämnen vilket innebar att jag hade förbrukat ganska många av jinglarna och jag kände mig således förhindrad att börja fläska på jinglar med den här NYA bekantskapen eftersom så att säga bluffen skulle uppenbaras, jag kände mig med andra ord bakbunden eftersom jag inte visste vilka jinglar jag redan hade spelat och det här var naturligtvis ytterst nedslående men minst lika nedslående var att jag fann för gott att hålla käften och inte langa på några jinglar alls och man skulle kanske önska att det ur denna sociala härdsmälta hade uppstått något nytt och oväntat och det kanske det hade gjort om jag hade skrivit en pjäs eller en novell men detta är den fartrandiga verkligheten och där inträffade inte mer än att jag satt och hummade och var allmänt trist och sörplade min Loranga och sen cyklade jag hem med en samling jinglar som visade sig vara omöjlig och ospelbar och meningslös och denna samling har jag alltså gnetat ihop under ganska många år.

Jag stötte ihop med snubbarna några gånger till på badstränder och bensinmackar och ibland var de i sällskap och ibland var för sig och varje gång stod jag och gjorde tappra försök att framställa min tystlåtenhet som något intressant, men inte heller där kunde jag komma på något; att vara trött är banalt, att vara utarbetad är andefattigt, att vara bakis är bara dekigt och att vara deprimerad är uttjatat och flåsigt, som om man står och försöker mjölka romantik ur samma sladdriga juver som när man var 25.
Som tur är finns det saker att skriva och ogräs att rensa och egentligen behöver man nästan aldrig gå hemifrån.