Bilar ska inte vara tråkiga. Bilar ska vara hårda, som vi fick lära oss i trafikskolan.
Jag letar efter min hyrbil i ett parkeringshus i Paris. Jag känner mig som Robert De Niro i ”Jackie Brown” när han inte kan hitta sin bil på parkeringen och blir så irriterad att han skjuter Bridget Fonda. Men De Niro letade efter en vit Volkswagenbuss som borde ha varit lätt att upptäcka. Jag letar efter en mörkblå Audi som ser exakt ut som alla de andra bilarna i parkeringshuset: rundade hörn, trubbig front, upphöjd bakdel. Efter tio minuter är jag inte bara irriterad på att alla modeller är identiska – utan uppgiven över att folk betalar hundratusentals kronor för fordon som ser så slätstrukna ut.

Förr i tiden kunde man känna igen en Saab, Audi eller Volvo på femtio meters avstånd. Men det djärva designtänkande som exempelvis har lagt grunden till Apples framgångar finns inte längre i bilbranschen. Företagen tycks ha intalat sig själva att alla kunder vill ha exakt samma bil. Utbudet är lika upphetsande som i en östtysk bilhall 1973 eller i en amerikansk dito för hundra år sedan när automagnaten Henry Ford sa att kunderna kunde få sin T-Model Ford i vilken färg som helst så länge den var svart.

Det blir allt svårare att hävda bilarnas betydelse för stadsbilden när deras design är mer sövande än valium. Jag har alltid avfärdat Miljöpartiets prat om en bilfri innerstad som hippie­nonsens. Oavsett hur mycket avgaser det är i Stockholm stör jag mig mer på stroppiga cyklister (vars föroreningar är sociala snarare än kemiska). Bilar är inte bara praktiska. De är en lika estetiskt viktig ingrediens i en storstad som höghus och neon. Men numera tillför de ingenting. De bulligt aerodynamiska plåtklonerna är så fula att de lika gärna kan stå kvar i garaget.

Finanskrisen lyfts ofta fram som orsaken till att alla nya bilar ser likadana ut. Biltillverkarna vågar inte satsa på udda modeller eftersom de – likt Hollywoodproducenter som helst gör uppföljare och nyinspelningar – vet att det vid ett eventuellt misslyckande är lättare att försvara en beprövad idé. Industrin brukar också påpeka att den förhärskande designen är idealisk: mjuka former ger lågt luftmotstånd och sparar bensin, upphöjd bakdel ger gott om bagageutrymme. Bilen har helt enkelt hittat sin optimala form. Dessutom är trygghet viktigare än design för de flesta köpare. Den som rullar på E?4:an i en modern bil känner sig lika trygg och anonym som ett  får längst in i skocken.

Själv kommer jag aldrig att köpa bil. En så stor investering måste framkallas av ett habegär, en övertygelse om att jag blir en coolare person bakom ratten. För de cirka 200?000 kronor som en ny bil kostar vill jag ha valuta för pengarna. Jag vill ha Mad Max Ford Falcon ur ”The road warrior”, Marty McFlys DeLorean ur ”Tillbaka till framtiden”, Kowalskis Dodge Challenger ur ”Vanishing point”, djävulens Plymouth Fury ur ”Christine” eller – allra helst – den svarta Ford Mercury som Sylvester Stallone kör i ”Cobra”. Bilar ska inte vara tråkiga. Bilar ska vara hårda, som vi fick lära oss i trafikskolan.