Jag bor granne med en eritreansk restaurang. Sent en natt väcks jag av stupfulla afrosvenskar nere på gatan. Trots att jag stöder kampen för Dawit Isaaks frihet, trots att jag tyckte att Efti, den eritreanska tredjedelen av popgruppen Midi, Maxi & Efti var coolast, kan jag inte låta bli att väsa: ”Käften! Annars går jag Haile Selassie på era arslen.”

Några dagar senare gör jag Svenska Dagbladets partitest och inser vad min plötsliga irritation mot eritreaner beror på: jag är till 44 procent Sverigedemokrat. Det kommer som en överraskning. Jag har ju kryssat i rutan ”sympatiserar” under påståendet ”invandringen berikar Sverige”. Möjligen uttrycker jag en viss främlingsfientlighet genom att i testet säga nej till EU-medlemskap för pseudo­demokratin Turkiet. Och kanske är det nationalistiskt av mig att inte vilja att Sverige deltar i Natos militäroperationer. Mitt ja till fritt inträde på statliga museer skulle också kunna tolkas som ett stöd för traditionell, svensk kultur.

Min mörkhyade vän George blir lika förvånad över sitt resultat i SvD:s partitest: 62 procent Sverigedemokrat. ”Du är i och för sig sjukt främlingsfientlig”, påpekar jag. ”Bara mot invandrare som kommer från andra länder än Sri Lanka”, säger han. ”Inga rasister på våra gator”, skanderar jag och gör om testet. Den här gången kryssar jag i rutan ”sympatiserar helt” i stället för ”sympatiserar” under ”invandringen berikar Sverige”. Jag blir ännu mer Sverigedemokrat: 50,7 procent. ”Det är syntens fel”, säger George. ”Du gick runt i Dr Martens och kortbyxor på gymnasiet. Du är nazist. Det är ingen idé att kämpa emot.” ”Men jag hade ’Rör inte min kompis’-knapp! Jag förlovade mig med en judinna! Jag hängde med Latin Kings!” protesterar jag.

Först efter flera dagars självrann­sakan inser jag vad som gått snett. Nyligen började jag i smyg att skriva webbkommentarer under mina egna krönikor eftersom jag var avundsjuk på att Hanna Hellquist fick mer respons i På stan-bloggen. Jag skrev bara några stycken (slarvigt formulerade, med en och annan särskrivning) för att få i gång diskussions­trådarna. I samma ögonblick släppte jag en mental spärr och anslöt mig till den grupp människor som skriver kommentarer på dagstidningarnas sajter. Det är inte samma sak som att bli medlem i Sverigedemokraterna men ett steg i den riktningen.

Kommentarerna på dags- och kvällstidningarnas sajter är, för att citera brittiska The Word, ”det bästa argumentet mot demokrati sedan Platons ’Staten’”. Men ingen har undersökt vad som är hönan och ägget. Skriver man webbkommentarer för att man är rasist eller blir man rasist av att skriva webbkommentarer? Tänk om tekniken döljer ett chauvinistiskt cybervirus som, likt monstret i en gammal David Cronenberg-film, letar sig upp från tangentbordet till huvudet, infekterar hjärncellerna och gör den sjuke övertygad om att världen styrs av en socialist-feminist-hbt-pk-heja-mångkulturen-islamist-judisk lobby?

Jag gör om SvD:s partitest och blir 53,5 procent Sverigedemokrat. När ni läser det här har jag förmodligen invaderat Polen.

Jag fumlar upp den sköna nya mobiltelefonen med pekskärm och tänker, ja, nu när jag inte läst DN på en vecka kan jag väl ut och snajda på nätet?
Sagt och gjort. Öppna Safari. Dutta med fingret i adressfältet och skriv in ”dn.se” och telefonen frustar i startblocken av iver, jag hinner bara skriva ett ”d” och så fyller den i resten.
Nu börjar det hända grejer. Adressfältet börjar blåfärgas, från vänster till höger, och man behöver inte vara Bill Gates för att räkna ut att när hela fältet är blåfärgat kommer jag att vara framme vid mitt mål, DN:s ymnighetshorniga hemsida.  

Men adressfältet färgas blått med en hårstråbredd i taget. Det går en minut. Två minuter. Efter tre minuter ligger DN:s hemsida framför mig. Visserligen med luckor för bilderna, som telefonen inte har hunnit smälta. Men ändå. Vad har man att bjuda på i dag? Jaha, USA:s trupper har lämnat Irak. Jag klickar på nyheten, men, det ska erkännas, inte fullt lika sprudlig till sinnes längre.  
Redan efter tio sekunder kommer en tyvärr-skylt: Kan inte ansluta till internet.

Jag undrar hur många adressfält man har suttit och glott på i sina dagar och väntat på att de ska blåfyllas med en hårstråbredd i taget. Jag undrar hur många liggande stavar man har glott på me­dan snedställda streck vandrar från vänster till höger, eller att de mörkas från vänster till höger och man har haft en procentsiffra som ett extra rafflande inslag, 12 procent, 14 procent, 17 procent och så vidare, och där sitter man med sin förbannade förtröstan och tänker att här tickar det på minsann, snart är det 100 procent och då är det mission accomplished och programmet är installerat och konfigurationen slutförd och då kan jag skrinna vidare i mitt liv och göra något annat.
Enligt en färsk undersökning tillbringar vi hälften av vår vakna tid framför skärmar och mackapärer och pekskärmar. Men tro mig, nästa gång du har uppdaterat programvaran till din sköna nya mobiltelefon kommer du att tycka att hälften låter som en nåd att stilla bedja om. Då avlöser de liggande stavarna varandra, det ska undersökas ”innehållet i paketet”, det ska installeras, det ska kontrolleras.

Det är ditt liv som rinner i väg, polarn. Men du kommer aldrig att slå igen datorn, avbryta blåfärgningen av adressfältet eller ge fan i att uppdatera. För du har din förtröstan som en kvarnsten runt halsen. Du är så hjälplöst förvissad om att allt kommer att bli bättre med det nya Itunes. Att mobiltelefonen med pekskärmen kommer att vinna tid åt dig. Därför är du så frikostig med din tid, eller, mer dramatiskt uttryckt, ditt liv. Du tycker inte att installationen tar så lång tid. Men den tar hälften av all tid du har.

När jag hade köpt min första dator i slutet av 80-talet satt jag högtidlig med musen i handen och var övertygad om att från och med nu kommer tillvaron att gå undan. Bland det första jag gjorde var att skriva in en massa recept i datorn. Fråga inte varför, jag var inte och är fortfarande inte särskilt matlagningsintresserad. Men receptpärmen var rörig och svår att hitta i, med såsfläckiga urrivna pappersslattar. Om recepten däremot fanns i min HEMDATOR skulle allting på något magiskt sätt gå snabbare. Recepten skulle svischas fram med ett knapptryck. Att det tog en massa timmar att skriva in alla ½ tsk bakpulver och 2 msk hackad koriander tänkte jag inte på.
Och så där fortsätter det.
Att gå till kiosken och köpa DN tar två minuter.

Nu sitter katten i lägenheten i stan igen. Jag vågar knappt titta på henne för jag får så dåligt samvete. Hon bara sover. Hon ligger i sin fula beige kattsäng som hänger över elementet i vardagsrummet, fast elementet är inte påslaget för det är fortfarande sommar därute men varken katten eller jag har förmåga att njuta av den. Hon får inte gå ut längre. Och jag orkar inte.

Katten lägger hakan på sängkanten och förvinner bort. Hela dagen sover hon. Hon är nästan okontaktbar, hon skulle lika gärna kunna vara uppstoppad. Sensommardepression.
Solen utanför balkongdörren och blå himmel över Hammarbybacken. När jag ser den där vyn vill jag ta katten under armen och flytta till Åmotsfors eller Storuman eller var fan som helst, bort, jag vill inte vakna en enda morgon till och titta ut genom fönstret över Hammarbybacken och se de där människorna som envisas med att gå upp och nedför den i gassande solsken – lycraklädda, underviktiga trebarnsmammor med vinklade balkonger lika stora som min lägenhet, med sjöutsikt. Jag måste bort.

Så där är jag alltid när jag är nere. Flytta! Det är det första jag tänker. Samma med sommarstugan, där katten har sprungit in och ut som hon velat hela sommaren. Hon har radat upp nyslaktade och oätliga näbbmöss på trappen till verandan så att jag ska se vad duktig hon har varit. Hon har kommit släntrandes vid elvasnåret om kvällarna med jordiga tassar och luktat skog i pälsen och död ur munnen. Dagarna fulla av frihet. Nu har vi flyttat och katten är inlåst och utslagen. Krullar ihop sig elementsängen och gömmer huvudet i tassarna.
Katthelvete! Hon kan i alla fall sova. Jag vet inte vad jag ska göra av all min nya tid och min nygamla utsikt. Jag flyttar naturligtvis ingenstans. Jag möblerar om i stället, oändligt noggrant och pedant, och sen kollar jag på klockan och räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig.

Sensommaren är den värsta tiden på året. Jag tar hellre tre januari på raken än de här få soliga veckorna mellan augusti och september, efter att alla ungar har börjat skolan men innan Indiska har börjat kränga halsdukar. Alla katter har flyttat hem och utanför är det så vackert väder.