Av en anledning som jag för stunden fullkomligt har glömt sitter jag plötsligt på en liten hård stol, med femtio förväntansfulla ansikten vända mot mig. De tittar på mig allihopa, väntar på att jag ska säga något insiktsfullt och intressant som förhoppningsvis inte redan har sagts under dagen.

Det är Frödingsfestival på Alsters herrgård, strax utanför Karlstad. Det har spöregnat hela dagen och jag har åkt tåg från Stockholm i min nya svarta sidenklänning som nu är alldeles skrynklig i röven och jag är torr i munnen och har glömt att spotta ut mitt tuggummi så jag är nära att svälja det när jag tar en stor klunk från mitt mineralvatten som den omtänksamme festival-allt-i-­allon har hämtat åt mig.

Anledningen till att jag sitter där är irriterande nog mycket ­enkel. Det är inte för att jag har något särskilt intressant att säga om Fröding. Det är inte för att jag vet mer om Fröding än någon annan i det här rummet. Jag sitter här eftersom jag aldrig kan säga nej. Det är som om jag inte har det i mig. N-E-J. Det går inte. Jag säger ja för att det är det enda jag kan säga.

Jag har inte heller det mått av självkritik som krävs för att man ska kunna göra ett bra jobb. Jag säger ja, sen sätter jag mig på tåget och tänker att jag ska fixa det här, jag har ju tre timmar på mig nu att göra något jättebra, men eftersom jag var ute kvällen innan så somnar jag på tåget och vaknar i Karlskoga och då har mascaran runnit och klänningen skrynklat sig och nu känns det inte alls så bra längre. Nu känns det bara väldigt torrt i munnen.

I salongen på Alsters herrgård sitter femtio förväntansfulla ­frödingfantaster och en liten skrynklig, kallsvettig lokalkändis som har tappat bort fusklappen på vilken hon har klottrat ned det hon påstår vara världens bästa dikt. ”Gråbergssång”. Så jag ­slaktar den fullständigt, ur minnet. Det är världens enklaste dikt, det är därför den är så bra, men jag minns den inte och jag förgör den och det är så fruktansvärt plågsamt. Femtio förvirrade frödingfantaster börjar tappa tålamodet och kallsvetten rinner i sidenklänningen. Tuggummit växer i munnen.

Här är Frödings facit:
”Stå, grå, stå, grå, stå, grå, stå, grå, stå, grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.”

Och här är mitt:
Nej tack. Nej. N-e-e-e-e-e-j.