Bredvid vissa människor känner jag mig alltid som ett troll. Vissa människor som har ljusa lägen­heter med rena golv och lagom mycket prydnadssaker, som alltid har nytvättade lakan och aldrig höjer rösten vid fel tillfälle – bredvid dem sväller jag upp och blir ett stort fult bergatroll med vårtiga tår och fett hår och smutsiga grumliga grisögon.

Jag har en sån människa i min närhet nu och jag har aldrig känt honom lukta illa eller tvingats stå bredvid honom när han gör bort sig. Inte en endaste liten malplacerad rap har han släppt ifrån sig. Han är lagom fåfäng, lagom nonchalant. Och han har stora krav på renlighet i sin omgivning. Bredvid honom känner jag hur jag sväller över alla bräddar. Grotesk känner jag mig.

Därför berättar jag inte för honom om mitt fantastiska fynd som jag gör under en shoppingtur
i Karlstads tvivelaktiga utkanter. På en affär som aldrig tidigare har gjort mig besviken hittar jag en vacker dag en bäddmadrass till en dubbelsäng. Den är blårutig. Den kostar åtskilliga tusenlappar som ny och ofläckad, vilket dessvärre det exemplar som jag håller i mina händer inte är. Men så kostar den bara en femtiolapp också. Hurra! skriker jag alldeles för högt till mannen som ovetande om marknaden utanför släpar sig runt lagret med sin prislappsmaskin. Linda som är med mig försöker tala mig till rätta.

Köp inte en begagnad bäddmadrass, säger hon. Men den är ju så värdefull, säger jag.
Den luktar kiss, konstaterar Linda.

Jag vägrar att lyssna på henne. Jag vet ju hur Linda är. Hon är också väldigt renlig. Tvättar sina täcken och kuddar en gång i månaden minst. Hon är inte klok, intalar jag mig själv när jag betalar för det blårutiga, fläckade eländet och planerar hur jag ska få henne att ligga bredvid mig på den.

Det finns ingenting som inte pappas gamla högtryckstvätt rår på. Pappas högtryckstvätt, lite såpa och kärlek är allt som behövs i min värld. Och femtio spänn för en tagelstoppad dubbelbäddmadrass är inget annat än ett fynd. I min värld. Linda säger att om man skulle sätta en Chaneletikett på en påse skit så skulle jag köpa den. Men hon är ju som sagt inte klok.

Efter en resa hem där baksätet stinker av någon annans kiss så går Linda och jag loss på madrassen med högtryckstvätten och mammas hela arsenal av rengöringsprodukter. Det är en underbar högsommardag och i den varma fukten får urindoften ett helt eget liv, hela trädgården luktar kiss och jag märker hur Linda backar några steg.

Åh, men jag vill ju inte sova ensam! Jag vill sova mellan rena lakan med någon som luktar gott och inte skriker åt mig. Jag vill kunna känna samma äckel som andra människor känner när de står med tvättskum och kiss upp till knäna. Men det är något som saknas i mig. Och jag tänker inte berätta det för honom. Han får inget veta.

Det är först när jag märker att madrassen är bortom all räddning, när jag har sköljt den ett par tre gånger och gjort slut på två paket vittvättmedel och en flaska såpa, först då hittar jag den bortspolade skötselrådsetiketten, fastklistrad på en björnbärsbuske några meter från slaktplatsen. Där står att madrassen absolut inte får utsättas för fukt. Inte under några som helst omständigheter. Rätt dumt att kissa på den i så fall.
Jag är inte värst. Jag tröstar mig ofta med det. Sen håller jag käften.