Jag intalar alltid mig själv att det är värt det. När jag befinner mig precis uppe på backkrönet med fri utsikt över resten av livet som badar i sol, då tänker jag att jag inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Ingenting går upp emot det här, just nu. Sen bär det utför.

Jag har det i familjen. Pappa var likadan. Inget kunde stoppa honom när han var på rätt humör, inte ens han själv. Han kunde göra precis vad som helst, dra i?gång omöjliga projekt och fullfölja dem till allas stora förvåning om han bara var på rätt humör. På fel humör kunde han sjunka lägre än någon annan. Och han sjönk.
På hans begravning spelade jag Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd” och över Grums hembygdsgård skallade Thorstein Bergmans fasta stämma: En spelman och en drömmare är död.

Man kallade pappa för drömmare för man hade inget riktigt ord för manodepressivitet i de kretsarna han umgicks. Och pappa hade heller aldrig fått den diagnosen, eftersom han inte gick till folk som kunde ge sådana diagnoser. Men jag har läst och funderat och kommit fram till att det måste ha varit så det var, det kan inte ha varit på något annat sätt. Ingen annan diagnos kan förklara hans beteende. Och jag då, som är en liten Larsa Light, jag äter mina antidepressiva och hoppas på det bästa och ibland när det blir som jag har tänkt mig så står jag där på backkrönet och då känns pappa så oändligt avlägsen.

Då är det alltid värt det. När sitter jag i min eka på min födelsedag och har fem feta abborrar i båten, då kan jag inte låta bli att säga rakt ut att det här är så värt det! Den här födelsedagen och hur den får mig att må är värd allt vad som nu följer efter! Det är värt att åka rakt utför sen om jag bara får må som jag mår just nu.
Just den dagen mår jag bra hela tiden. Sen – och nu måste ni förstå att det inte är mycket som behöver hända för att saker och ting ska ändras – sen går allt utför och när jag sitter i trädgårdsmöbeln och björkfröna bildar drivor över födelsedagens dans­bana, då känns det inte alls som det är värt det. Då kan jag inte resa mig ur stolen. Jag kan inte röra mig. Jag vill, jag försöker, jag försöker att hitta en anledning att resa mig upp men jag hittar ingen. Jag sitter där i två timmar. Och letar.
Men ändå, så jävla värt!