I början av juni meddelade en konsert­arrangör i Malmö att Beenie Mans spelning – som ställts in efter protester från Facebookgruppen ”Inga homofober på våra scener” – skulle bli av eftersom man upptäckt en video där reggaestjärnan, enligt arrangören, inte mordhotade homosexuella utan talade om tolerans. Särskilt hbt-vänliga var dock inte uttalanden som ”Är du gay är du gay, behåll det för dig själv” och ”Om du är gay är det inte mitt fel”.

Tyvärr ställde inte Sydsvenskan följdfrågan ”Vems fel är det att du är svart?” när de fick en intervju med Beenie Man under besöket. De bad honom förklara låten ”Han up deh” och han försäkrade att den inte alls handlar om att bränna bögar och lyncha lesbiska. Ordet ”rope” i raden ”hang a chi chi gal (flata) with a long piece of rope” betyder enligt honom inte ”rep” utan penis. ”Det jag egentligen säger i texten är att om en kvinna är lesbisk och du vill omvända henne – ha sex med henne”, sa Beenie Man. Lögnerna fick hans näsa att växa sig längre än Montego Bay.

Jag struntade länge i det böghat som bubblar i reggae. De problematiska låtarna utgör en ytterst liten del av den samlade musikproduktionen. Att ignorera homofobi inom reggae är därför betydligt enklare än att ignorera sexism inom gangsterrap eller satanism inom black metal (om man har svårt för sådant). Men de senaste åren har den homofoba skamfläcken känts alltmer irriterande, särskilt när den försvaras med argument som att Jamaica tillhör tredje världen och inte vet bättre.

Så länge reggaeartister inte uppmanar till mord på homosexuella när de spelar i Europa är det dock tveksamt att, i förebyggande syfte, hindra dem från att uppträda. Bättre är i så fall att knuffa reggaekulturen i en bögigare riktning. På onsdag nästa vecka arrangeras klubbkvällen Batty Boy av det så kallade Bögjävlargänget, författare till boken ”Bögjävlar” och arrangörer av en lång rad subversivt glittriga klubbspektakel.

En av mina bloggande vänner anser att Batty Boy-projektet är ”lika rimligt som att reclaima swastikan”. Men från början stavades reggae faktiskt reggay (som i Toots & The Maytals klassiska singel ”Do the reggay”). Och bögjävlarna kommer att lyfta fram baktaktslunkande gayikoner som Boy George (Culture Club hör till historiens mest framgångsrika reggaeband) och Grace Jones (jamaicanskan som man redan tillägnat en klubbkväll). Poppig reggae som Lily Allen, Ace Of Base och Robyns sommarhit ”Dancehall queen” lär också bli spelad, liksom – förstås – alla kvinnliga dance­hallartister som har mer mellan tinningarna än sina manliga kollegor.

Pengarna från klubbkvällen går till den jamaicanska hbt-organisationen J-flag som i våras arrangerade den första Prideparaden på ön. Det var en blygsam manifestation, men ett stort steg för ett land där premiärministern har spelat TOK:s bögbrännarhit ”Chi chi man” på valmöten och där män är så rädda för att bli homo att de vägrar låta sig undersökas för prostatacancer.

Förhoppningsvis kan Batty Boy-partyt inspirera fler rosaskimrande reggaekvällar. Efter årets Pridefestival, där Rednex och Dr Bombay var dragplåster, behöver hbt-publiken bra dansmusik lika mycket som Beenie Man behöver en hjärna.

Batty Boy arrangeras på Jävla bögbar, Side Track, onsdag 18 augusti, kl 22-01, Wollmar Yxkullsgatan 7, T-bana Mariatorget.