Jag hade precis köpt min nya, fina och ganska dyra dator när min dåvarande kille och min dåvarande manliga inneboende hamnade i en komplicerad och rätt hätsk diskussion om plasmaskärmar och HD-kvalitet och blueray. Det var någonting om min dators grafikkort. Att det inte skulle vara bra nog. Trots att min kille hade varit med och gett mig råd i affären så kunde han inte låta bli, sen när jag satt hemma och installerade allting och gladde mig åt min nya, fina, ganska dyra dator, att grusa min glädje med en kommentar om det där grafikkortet, att det inte var bra nog och att grafikkortet på hans egen dator var mycket bättre. Det var något om överföringen till tv:n, och kompatibiliteten blablabla. Han som bodde hos mig såg hur besviken jag såg ut och tröstade mig. Ställde sig på min sida och sa någonting om att skillnaden ändå var försumbar med den tv-skärm som jag hade, blablabla, jag fattade inte och jag brydde mig inte.
Det tog slut sen naturligtvis, inte så långt efter. Både med min inneboende och med min kille. Inte bara på grund av grafikkortet.
Jag var inte så himla besviken egentligen, jag tyckte bara att det var ett jävla sätt av min kille. Komma här och grusa min nyköpta datorupplevelse! Men egentligen skiter jag fullständigt i bildkvalitet. Jag har aldrig fattat grejen med ljud- och bildfanatism. Jag är mer för intriger. Mina bästa filmupplevelser har varit med raspiga videokassetter på flimrande tv-apparater i sommarstugan. Svajande bakgrundsmusik och grumliga blickar.
I början av 90-talet satt pappa och jag uppe till sent in på nätterna om helgerna och kollade på film. Vi hyrde sönderspelade VHS:er på macken på Våxnäs på vägen ut till pappas kalla, mörka stuga. Pappa fixade brasan medan jag laddade videon. Sen låg vi där i dubbelsängen, mitt huvud på pappas mage för det var den enda chans jag hade att se något. Pappa skulle alltid ligga längst ut i sängen. Å andra sidan fanns det aldrig någon läggdags. Jag tuppade väl av när jag kände för det.
”Avatar” i 3D är ingenting mot ”När lammen tystnar” på VHS. Ingenting. Vilken trygghet det var att få somna till upplösningen där i källaren hemma hos seriemördaren Buffalo Bill. När han släcker ljuset och tar på sig sina nattgoggles. God natt.
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om att se en skälvande, blind Jodie Foster i high definition. Jag tycker att hon sköter sig utmärkt som det är. Och ”Nikita” ska banne mig vara grumlig! Det är en sån film. Det finns inget mervärde i att se Anne Parillauds minsta por.
”Top gun”, ”Robin Hood”, ”Pretty woman” – min barndoms alla klassiker står nu i bokhyllan i sommarstugan. Jag har ärvt pappas video och tv. Varenda gång jag går på loppis så kommer jag hem med fler VHS:er. Tio stycken för tio kronor på Solareturen. De är inte värda någonting längre nu när folk har så oändligt höga krav på sina grafikkort och tv-skärmar. Så jag kan köpa allihop. Jag hade ingen aning om att jag älskade ”Youngblood”, men det gör jag tydligen.
Jag älskar nästan allt från 80-talet. Allt var så enkelt då. Just nu kollar jag på ”Die Hard” och Bruce Willis är alldeles orange och fjunig i konturerna där han kryper genom ventilationssystemet i Nakatomiskrapan och gränsen mellan ont och gott är knivskarp, skarpare än vad någon LCD-skärm någonsin skulle kunna återge.
Hej Hanna! Det här är första gången jag läser din blogg och jag ville bara säga att jag tycker din blogg är fantastisk!! Känner igen mig så mycket och allt du skriver är så sant! Det här gjorde min dag! Härligt med folk som inte heller är så mycket för gassande solväder och älskar VHS! Jag ska fortsätta läsa din blogg
Ha en fin kväll!
ylva, 21:08, 3 september 2010. Anmäl Anmäl
Glömde en ytterligare detalj i mitt långa nördiga inlägg. Om du spelar upp filer som använder någon form av förstörande kompression (oftast inte DVD), så blir kontrasterna ännu mer konstiga. PS. Hur får man blanka rader i kommentarena här?
martin, 22:57, 1 september 2010. Anmäl Anmäl
Ett inlägg från en tekniknörd (eller rättare sagt: en matte- och bildbehandlings-nörd). Du har rätt men fel. Bilden på (de flesta) av dagens storbilds TV-apparater är jättedålig. Upplösningen är jätte-låg (mätt i pixlar per ytenhet) och pixelblödning och andra defekter vanliga. För att eländet skall se mer imponerande ut i affären när folk skall köpa dyra apparater, så överskärper man bilden, vilket leder till onaturligt mörka skuggor och kontraster, ofta ökar man också kontrasten mellan färger, så att dessa blir grälla och onaturliga. Exempel med bilder från en av de många tekniker som används (de andra ger lika onaturliga bilder om de används för starkt), kan ses i följande wikipedia-artikel: http://en.wikipedia.org/wiki/Unsharp_mask Spelar man upp filmer från datorn kan man dessutom råka ut för att bilden behandlas tre, eller t.o.m. fyra, gånger om, med effekter som krockar katastrofalt med varandra. Först kan bilden bli behandlad av videouppspelningsprogrammet, sedan ytterligare en gång av videokretsen i datorn, för att till sist behandlas ytterligare av programvaran i TV-apparaten. Dessutom kan någon ha fått för sig att ”bättra på” filmen innan den fördes över från andra medier till DVD (eller något annat digitalt lagringsformat). Det positiva är att man på många TV-apparater kan stänga av dessa ”digitala förbättringar” (i alla fall de som sker med tevens programvara). Har du läst instruktionsboken till din TV? Spelar du filmer från datorn skall du också se till att den sänder ut signaler som passar den typ av pixlar som används i skärmen (och att de bildförbättringstekniker som används i datorn passar till skärmtypen). Exempel från wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Pixel_geometry_0 1_Pengo.jpg Den som säger att dagens teknik är så enkel att vem som helst kan använda den ljuger kanske inte direkt, men för att få ut något bra av den måste man tyvärr bli kunnigare och kunnigare.
Martin, 22:49, 1 september 2010. Anmäl Anmäl
Mina favoritfilmer: När lammen tystnar, Nikita, Youngblood och inte att förglömma Terminator. Grymt! Och du fick med nästan alla i en och samma krönika – min ensamhet är förbi, i alla fall är jag inte ensam i världen!
dr 0, 14:27, 28 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Du skriver så himla fint och liksom vemodigt.
Sofia, 15:41, 25 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Till Filmskapare: du vet inte skillnad mellan älskog och onani.
Helosan, 19:59, 23 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Nä Hanna kom igen… Jag förstår att man kan ha någon sorts nostalgiskt skimmer över VHS. Men ärligt talat, föredrar du inte att se en film på bio? Jag tror att VHS-nostalgi mest handlar om det runt omkring: man var ung, film var inte lika lättillgängligt och således lite mer magiskt, fina minnen från landet och gamla vänner och familjemedlemmar, känslan av att hyra film på videobutiken. Inte att det värdelösa formatet i sig var magiskt.
Alex, 11:33, 23 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Jävligt ägig krönika, heja dig!
Erik P, 10:58, 23 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Du har så rätt så rätt. Handlingen räknas, inte skärpan.
Emma, 18:27, 22 augusti 2010. Anmäl Anmäl
Du skriver ”Jag har aldrig fattat grejen med ljud- och bildfanatism. Jag är mer för intriger.” För att uppleva en påhittad värld som en person spenderat 2-3 år att skriva ner på papper som sedan tar ca 1 år av skådespelare och regissörer fotografer osv.. är det rätt kasst att uppleva det som du säger via VHS. Självklart fungerar det. Men kanske hade du upplevt filmen ännu mer om du sett den på bio eller med ljud som inte sprakar? Jag är en riktig filmälskare/filmskapare o blir trött när folk tror att man kan uppleva ett mästerverk på en 21″ tjocktv med inbyggd VHS och högtalare som man inte hör var någon säger.
Filmskapare, 01:19, 22 augusti 2010. Anmäl Anmäl