Jag hade precis köpt min nya, fina och ganska dyra dator när min dåvarande kille och min dåvarande manliga inneboende hamnade i en komplicerad och rätt hätsk diskussion om plasma­skärmar och HD-kvalitet och blueray. Det var någonting om min dators grafikkort. Att det inte skulle vara bra nog. Trots att min kille hade varit med och gett mig råd i affären så kunde han inte låta bli, sen när jag satt hemma och installerade allting och gladde mig åt min nya, fina, ganska dyra dator, att grusa min glädje med en kommentar om det där grafikkortet, att det inte var bra nog och att grafikkortet på hans egen dator var mycket bättre. Det var något om överföringen till tv:n, och kompatibiliteten blablabla. Han som bodde hos mig såg hur besviken jag såg ut och tröstade mig. Ställde sig på min sida och sa någonting om att skillnaden ändå var försumbar med den tv-skärm som jag hade, blablabla, jag fattade inte och jag brydde mig inte.
Det tog slut sen naturligtvis, inte så långt efter. Både med min inneboende och med min kille. Inte bara på grund av grafikkortet.

Jag var inte så himla besviken egentligen, jag tyckte bara att det var ett jävla sätt av min kille. Komma här och grusa min nyköpta datorupplevelse! Men egentligen skiter jag fullständigt i bildkvalitet. Jag har aldrig fattat grejen med ljud- och bildfanatism. Jag är mer för intriger. Mina bästa filmupplevelser har varit med raspiga videokassetter på flimrande tv-apparater i sommarstugan. Svajande bakgrundsmusik och grumliga blickar.
I början av 90-talet satt pappa och jag uppe till sent in på nätterna om helgerna och kollade på film. Vi hyrde sönderspelade VHS:er på macken på Våxnäs på vägen ut till pappas kalla, mörka stuga. Pappa fixade brasan medan jag laddade videon. Sen låg vi där i dubbelsängen, mitt huvud på pappas mage för det var den enda chans jag hade att se något. Pappa skulle alltid ligga längst ut i sängen. Å andra sidan fanns det aldrig någon läggdags. Jag tuppade väl av när jag kände för det.
”Avatar” i 3D är ingenting mot ”När lammen tystnar” på VHS. Ingenting. Vilken trygghet det var att få somna till upplösningen där i källaren hemma hos seriemördaren Buffalo Bill. När han släcker ljuset och tar på sig sina nattgoggles. God natt.

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om att se en skälvande, blind Jodie Foster i high definition. Jag tycker att hon sköter sig utmärkt som det är. Och ”Nikita” ska banne mig vara grumlig! Det är en sån film. Det finns inget mervärde i att se Anne Parillauds minsta por.
”Top gun”, ”Robin Hood”, ”Pretty woman” – min barndoms alla klassiker står nu i bokhyllan i sommarstugan. Jag har ärvt pappas video och tv. Varenda gång jag går på loppis så kommer jag hem med fler VHS:er. Tio stycken för tio kronor på Solareturen. De är inte värda någonting längre nu när folk har så oändligt höga krav på sina grafikkort och tv-skärmar. Så jag kan köpa allihop. Jag hade ingen aning om att jag älskade ”Youngblood”, men det gör jag tydligen.

Jag älskar nästan allt från 80-talet. Allt var så enkelt då. Just nu kollar jag på ”Die Hard” och Bruce Willis är alldeles orange och fjunig i konturerna där han kryper genom ventilationssystemet i Nakatomiskrapan och gränsen mellan ont och gott är knivskarp, skarpare än vad någon LCD-skärm någonsin skulle kunna återge.