För ett par veckor sedan uppträdde The Cult på Gröna Lund. Sångaren Ian Astbury hyllade svensk film. ”Åh, jag längtar verkligen efter en remake av ’Män som hatar kvinnor’ med Nicolas Cage och Angelina Jolie”, sa han ironiskt. ”Trotsa kulturimperialismen!”

Två saker var märkliga med det uttalandet. För det första är Nicolas Cage ett stort fan av The Cult (han såg till att de fick göra ledmotivet till filmen ”Gone in 60 seconds”). För det andra är The Cult – som i 30 år klätt sig i cowboyhattar, MC-jackor och indianfjädrar – ett av de mest amerikaniserade brittiska banden någonsin. Men Ian Astbury är långt från den ende som klagar på att det görs en amerikansk version av ”Män som hatar kvinnor”.
På Internet Movie Database tvivlar de flesta kommentatorer på filmen. Signaturen Sebastian B tror att våldtäkterna och Lisbeth Salanders lesbiska läggning stryks i den nya versionen. Han fruktar också ett nytt slut där Mikael Blomkvist räddar Lisbeth i stället för tvärtom. Även kritikerna är tveksamma. Nyinspelningen ”will surely screw up”, skriver Rolling Stone. Empire råder regissören David Fincher att snegla på sina egna verk för att hitta den rätta Stieg Larsson-atmosfären. Samma tidning ger ”Män som hatar kvinnor” högsta betyg och beskriver den som en svensk ”När lammen tystnar”.

Visst finns det anledning till skepsis när det enda som var riktigt bra i den första ”Män som hatar kvinnor”, Noomi Rapace, byts ut mot Rooney Mara som hade mindre karisma än en tapet i den poänglösa ”Terror på Elm Street”-remaken. Men det är trots allt David Fincher som regisserar. Stieg Larsson-fansen borde ha lite mer respekt för det namnet. Om ni frågar mig är det hädelse att nämna filmer som ”Zodiac”, ”Seven” och ”Panic room” i samma andetag som en halvdassig skandinavisk deckare. Det sorgliga med ”Män som hatar kvinnor”-remaken är inte att den görs utan att David Fincher drar till Sofo i stället för att följa upp sitt mästerverk ”Fight club” med en ny Chuck Palahniuk-filmatisering.

Att nyinspelningen fått negativ kritik innan den påbörjats beror nog också på den amerikanska versionen av ”Låt den rätte komma in”. Den har premiär i höst och heter ”Let me in” (titeln ”Let the right one in” ansågs för krånglig). Av trailern att döma är den mer mainstream och mindre poetisk än Tomas Alfredsons film. Men även om ”Let me in” stinker bör vi inte ansluta oss till de cineaster som fördömer alla amerikanska nyinspelningar. Ibland blir ju resultatet formidabelt. Jag har inget emot kulturimperialism om den leder till filmer som ”The departed”, ”Inglourious basterds”, ”De 12 apornas armé”, ”The ring” och ”7 vågade livet”.

Att ”Män som hatar kvinnor” får femmor av amerikanska kritiker – och treor av svenska – beror antagligen på att Sverige uppfattas som exotiskt. Amerikaner känner sig smarta när de ser textade filmer. Sedan struntar de i att dialogen på Blomkvists redaktionsmöten är så pinsam att det gör ont och att Lisbeths cybergothlook till och med skulle ha blivit utskrattad på Arvikafestivalens camping.