Hannas kåseri: När katten deppar

Nu sitter katten i lägenheten i stan igen. Jag vågar knappt titta på henne för jag får så dåligt samvete. Hon bara sover. Hon ligger i sin fula beige kattsäng som hänger över elementet i vardagsrummet, fast elementet är inte påslaget för det är fortfarande sommar därute men varken katten eller jag har förmåga att njuta av den. Hon får inte gå ut längre. Och jag orkar inte.

Katten lägger hakan på sängkanten och förvinner bort. Hela dagen sover hon. Hon är nästan okontaktbar, hon skulle lika gärna kunna vara uppstoppad. Sensommardepression.
Solen utanför balkongdörren och blå himmel över Hammarbybacken. När jag ser den där vyn vill jag ta katten under armen och flytta till Åmotsfors eller Storuman eller var fan som helst, bort, jag vill inte vakna en enda morgon till och titta ut genom fönstret över Hammarbybacken och se de där människorna som envisas med att gå upp och nedför den i gassande solsken – lycraklädda, underviktiga trebarnsmammor med vinklade balkonger lika stora som min lägenhet, med sjöutsikt. Jag måste bort.

Så där är jag alltid när jag är nere. Flytta! Det är det första jag tänker. Samma med sommarstugan, där katten har sprungit in och ut som hon velat hela sommaren. Hon har radat upp nyslaktade och oätliga näbbmöss på trappen till verandan så att jag ska se vad duktig hon har varit. Hon har kommit släntrandes vid elvasnåret om kvällarna med jordiga tassar och luktat skog i pälsen och död ur munnen. Dagarna fulla av frihet. Nu har vi flyttat och katten är inlåst och utslagen. Krullar ihop sig elementsängen och gömmer huvudet i tassarna.
Katthelvete! Hon kan i alla fall sova. Jag vet inte vad jag ska göra av all min nya tid och min nygamla utsikt. Jag flyttar naturligtvis ingenstans. Jag möblerar om i stället, oändligt noggrant och pedant, och sen kollar jag på klockan och räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig.

Sensommaren är den värsta tiden på året. Jag tar hellre tre januari på raken än de här få soliga veckorna mellan augusti och september, efter att alla ungar har börjat skolan men innan Indiska har börjat kränga halsdukar. Alla katter har flyttat hem och utanför är det så vackert väder.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Detta är poesi.

Stackars lilla katt, katter ska vara antingen ute eller inne, annars lider de.

Jag tror katten är helt slut efter en fartfylld och spännande sommar. Hon vilar. Hon njuter av lugnet i den lilla lägenheten. Oroa dig inte för katten Hanna. Ta hand om dig själv, se till att du mår bra. Så katten har en glad och varm famn att krypa in i när vintern kommer.

Så vackert, och hemskt. Känns som att det här skulle kunna handla om allt som tar slut. Vad gör man med all tid?

har ingen katt men känner igen mig ändå. Undrar vad som är längtan till ledigheten och vad som är till XX på landet där jag är när jag är ledig. Bor i storstad (fast förort) och tänker ganska ofta ”vad gör JAG här?” Jag bor ju i XX. Fast där har jag inte bott på riktigt på 30 år. Sjukt?

För att kunna känna verklig glädje måste man väl kunna vara deprimerad också.Om man har ett fullständigt jämnt humör så har man ju inget humör överhuvudtaget. Som en fisk ungefär.

Klockrent! Precis så är det med katten. Mina katter har också varit i sommarstugan hela sommaren och nu ligger de som döda sillar hemma i lägenheten och ser allmänt deppiga ut. Jag har lika dåligt samvete som du!

Du skriver så fint!

Hanna! Flytta! Jag var likadan i Stockholm och var som ett vandrande lik som alltför ofta deppade ihop totalt och levde med en glad fasad. Nu har jag hittat rätt och det är det bästa jag gjort. FLYTTA!

krönikan och kommentarerna bevisar att folk nuförtiden är oerhört lata. Det är så skönt att kunna gå ut i skogen och plocka svamp och bär när det är sånt här väder. Det går också att njuta av den sista sommarvärmen, det gäller bara att kunna tänka…