Jag fumlar upp den sköna nya mobiltelefonen med pekskärm och tänker, ja, nu när jag inte läst DN på en vecka kan jag väl ut och snajda på nätet?
Sagt och gjort. Öppna Safari. Dutta med fingret i adressfältet och skriv in ”dn.se” och telefonen frustar i startblocken av iver, jag hinner bara skriva ett ”d” och så fyller den i resten.
Nu börjar det hända grejer. Adressfältet börjar blåfärgas, från vänster till höger, och man behöver inte vara Bill Gates för att räkna ut att när hela fältet är blåfärgat kommer jag att vara framme vid mitt mål, DN:s ymnighetshorniga hemsida.  

Men adressfältet färgas blått med en hårstråbredd i taget. Det går en minut. Två minuter. Efter tre minuter ligger DN:s hemsida framför mig. Visserligen med luckor för bilderna, som telefonen inte har hunnit smälta. Men ändå. Vad har man att bjuda på i dag? Jaha, USA:s trupper har lämnat Irak. Jag klickar på nyheten, men, det ska erkännas, inte fullt lika sprudlig till sinnes längre.  
Redan efter tio sekunder kommer en tyvärr-skylt: Kan inte ansluta till internet.

Jag undrar hur många adressfält man har suttit och glott på i sina dagar och väntat på att de ska blåfyllas med en hårstråbredd i taget. Jag undrar hur många liggande stavar man har glott på me­dan snedställda streck vandrar från vänster till höger, eller att de mörkas från vänster till höger och man har haft en procentsiffra som ett extra rafflande inslag, 12 procent, 14 procent, 17 procent och så vidare, och där sitter man med sin förbannade förtröstan och tänker att här tickar det på minsann, snart är det 100 procent och då är det mission accomplished och programmet är installerat och konfigurationen slutförd och då kan jag skrinna vidare i mitt liv och göra något annat.
Enligt en färsk undersökning tillbringar vi hälften av vår vakna tid framför skärmar och mackapärer och pekskärmar. Men tro mig, nästa gång du har uppdaterat programvaran till din sköna nya mobiltelefon kommer du att tycka att hälften låter som en nåd att stilla bedja om. Då avlöser de liggande stavarna varandra, det ska undersökas ”innehållet i paketet”, det ska installeras, det ska kontrolleras.

Det är ditt liv som rinner i väg, polarn. Men du kommer aldrig att slå igen datorn, avbryta blåfärgningen av adressfältet eller ge fan i att uppdatera. För du har din förtröstan som en kvarnsten runt halsen. Du är så hjälplöst förvissad om att allt kommer att bli bättre med det nya Itunes. Att mobiltelefonen med pekskärmen kommer att vinna tid åt dig. Därför är du så frikostig med din tid, eller, mer dramatiskt uttryckt, ditt liv. Du tycker inte att installationen tar så lång tid. Men den tar hälften av all tid du har.

När jag hade köpt min första dator i slutet av 80-talet satt jag högtidlig med musen i handen och var övertygad om att från och med nu kommer tillvaron att gå undan. Bland det första jag gjorde var att skriva in en massa recept i datorn. Fråga inte varför, jag var inte och är fortfarande inte särskilt matlagningsintresserad. Men receptpärmen var rörig och svår att hitta i, med såsfläckiga urrivna pappersslattar. Om recepten däremot fanns i min HEMDATOR skulle allting på något magiskt sätt gå snabbare. Recepten skulle svischas fram med ett knapptryck. Att det tog en massa timmar att skriva in alla ½ tsk bakpulver och 2 msk hackad koriander tänkte jag inte på.
Och så där fortsätter det.
Att gå till kiosken och köpa DN tar två minuter.