Jag bor granne med en eritreansk restaurang. Sent en natt väcks jag av stupfulla afrosvenskar nere på gatan. Trots att jag stöder kampen för Dawit Isaaks frihet, trots att jag tyckte att Efti, den eritreanska tredjedelen av popgruppen Midi, Maxi & Efti var coolast, kan jag inte låta bli att väsa: ”Käften! Annars går jag Haile Selassie på era arslen.”

Några dagar senare gör jag Svenska Dagbladets partitest och inser vad min plötsliga irritation mot eritreaner beror på: jag är till 44 procent Sverigedemokrat. Det kommer som en överraskning. Jag har ju kryssat i rutan ”sympatiserar” under påståendet ”invandringen berikar Sverige”. Möjligen uttrycker jag en viss främlingsfientlighet genom att i testet säga nej till EU-medlemskap för pseudo­demokratin Turkiet. Och kanske är det nationalistiskt av mig att inte vilja att Sverige deltar i Natos militäroperationer. Mitt ja till fritt inträde på statliga museer skulle också kunna tolkas som ett stöd för traditionell, svensk kultur.

Min mörkhyade vän George blir lika förvånad över sitt resultat i SvD:s partitest: 62 procent Sverigedemokrat. ”Du är i och för sig sjukt främlingsfientlig”, påpekar jag. ”Bara mot invandrare som kommer från andra länder än Sri Lanka”, säger han. ”Inga rasister på våra gator”, skanderar jag och gör om testet. Den här gången kryssar jag i rutan ”sympatiserar helt” i stället för ”sympatiserar” under ”invandringen berikar Sverige”. Jag blir ännu mer Sverigedemokrat: 50,7 procent. ”Det är syntens fel”, säger George. ”Du gick runt i Dr Martens och kortbyxor på gymnasiet. Du är nazist. Det är ingen idé att kämpa emot.” ”Men jag hade ’Rör inte min kompis’-knapp! Jag förlovade mig med en judinna! Jag hängde med Latin Kings!” protesterar jag.

Först efter flera dagars självrann­sakan inser jag vad som gått snett. Nyligen började jag i smyg att skriva webbkommentarer under mina egna krönikor eftersom jag var avundsjuk på att Hanna Hellquist fick mer respons i På stan-bloggen. Jag skrev bara några stycken (slarvigt formulerade, med en och annan särskrivning) för att få i gång diskussions­trådarna. I samma ögonblick släppte jag en mental spärr och anslöt mig till den grupp människor som skriver kommentarer på dagstidningarnas sajter. Det är inte samma sak som att bli medlem i Sverigedemokraterna men ett steg i den riktningen.

Kommentarerna på dags- och kvällstidningarnas sajter är, för att citera brittiska The Word, ”det bästa argumentet mot demokrati sedan Platons ’Staten’”. Men ingen har undersökt vad som är hönan och ägget. Skriver man webbkommentarer för att man är rasist eller blir man rasist av att skriva webbkommentarer? Tänk om tekniken döljer ett chauvinistiskt cybervirus som, likt monstret i en gammal David Cronenberg-film, letar sig upp från tangentbordet till huvudet, infekterar hjärncellerna och gör den sjuke övertygad om att världen styrs av en socialist-feminist-hbt-pk-heja-mångkulturen-islamist-judisk lobby?

Jag gör om SvD:s partitest och blir 53,5 procent Sverigedemokrat. När ni läser det här har jag förmodligen invaderat Polen.