Jag läser Lena Anderssons ledare i lördagens DN om fortplantningshetsens negativa effekter på både individen och världen och miljön inte minst. Lena tröstar mig. Jag blir väldigt glad och liksom lite upprorisk när någon förespråkar ett helt annat sätt att leva sitt liv på än vad majoriteten faktiskt har valt att göra, och som mycket få vågar ifrågasätta. Jobba, jobba, jobba, få barn och fortsätta jobba och klaga på att man aldrig har tid till något alls. Barnen, som skulle berika livet så mycket, stjäl det ifrån en i stället, men vi älskar dem, så klart vi gör men du vet inte hur det är, vi är så outsägligt trötta. Att som Lena Andersson på ett rationellt men samtidigt varmt sätt argumentera för att välja bort barn är imponerande och jag ligger länge i sängen med tidningen och bara myser. Känner mig trygg och till freds.

På ett sätt älskar jag tanken på att skita i barn och ägna mig åt mig själv. Men samtidigt skrämmer den mig. Livrädd blir jag. Senare samma dag går jag nämligen på krogen. Jag och Linda och Paul bestämmer oss för att ta oss en riktig helkväll, och Linda våfflar underhåret för att få volym och Paul har nya jeans och jag sätter på mig min svarta klänning som är så tajt att jag med nöd och näppe kan dra den över höfterna.

Varje gång jag ska gå på toaletten så blir jag stående i en kvart och svettas för att få av mig den satansb klänningen, jag lirkar och drar och sliter och sen går jag på toa och sen ska jag ju få på mig den satans klänningen igen. Så tar det en kvart till. Min blåsa är sprickfärdig under större delen av kvällen och det är tråkigt överallt. ­Vinet är surt. Jag och Linda och Paul åker taxi hit och dit över hela stan, vi åker på stå upp men skrattar inte och vi åker på klubb utan att dansa och till Berns halv fyra på morgonen utan att ragga.

Vi försöker. Jag försöker. Jag provar att prata med folk men ingen hör och det är lika bra för allt jag säger blir fel. Sen står vi utanför krogen och det är människor och taxibilar överallt och det börjar ljusna men man vill inte åka hem än för det är så ensamt där hemma och man vet att man har en hel söndag i sängen framför sig men till slut ger man upp och sätter sig i en av de där bilarna.

Sen går hela söndagen. Jag går igenom taxikvitton till ett sammanlagt värde motsvarande en hyfsad weekendresa och äter kalla pommes frites och kollar på kostymfilm. Och det var liksom inte ens roligt kvällen innan.

Jag vill ha barn! Klagar jag hos en kompis som har det. Är du verkligen säker på att du förstår vad det innebär? undrar han. Det är väl klart att jag inte gör. Hur skulle jag kunna göra det? Men det ska väl inte behöva hindra mig, protesterar jag.

Du lever ju ett väldigt speciellt liv Hanna, säger han. Du jobbar mycket och oregelbundet, du springer på krogen hela nätterna och sover hela dagarna och du är ganska bekväm och väldigt självupptagen.

Precis. Det är ju det här jag menar. Det är det här jag vill slippa. Jag vill inte kunna ligga i sängen en hel dag, jag vill att det ska bli helt jävla omöjligt för annars kommer jag att fortsätta med det. Jag vill ha mening! Jag vill ha barn, nu hör du vad jag säger!

Jag är väldigt svag för snabba lösningar. Och både krogkvällar och barnafödande hamnar lustigt nog under den kategorin för mig, hur väsensskilda de än må vara.