En bekant blev besviken när jag inte följde med på sommarens Forever Young-turné. ”Det blir en massa sköna åttiotalsband som Alphaville”, sa han. ”Statsministerns favoritband näst efter Da Buzz spelar alltså på syntharnas version av Rhapsody in Rock?” sa jag. ”Jag stannar hellre hemma och lyssnar på häxhouse.” Min kompis nollställda ansiktsuttryck tvingade mig att förklara vad häxhouse, eller witch house, var för något: ett mellanting av industriskränig electronica och långsamma hiphopbeats. ”Witch house kallas även drag”, upplyste jag. ”Och screwgaze. Och crunk shoegaze.” För varje synonym jag rabblade upp såg hans ansikte allt tröttare ut.

När musikkonsumenter närmar sig medelåldern ledsnar många av dem på snacket om nya stilar. Och visst har de senaste tio årens myller av genrer – främst inom olika sorters dansmusik – ibland varit lika migränframkallande som överväldigande. Förr knöts stilar ofta till geografiska platser. Nu föds de på nätet där de muterar till nya hybrider innan musikbloggarna ens har hunnit avhandla den första inkarnationen av ett sound.

Även om man känner trötthet snarare än entusiasm inför nya subgenrer är det viktigt att fortsätta lyssna. Chill wave, gore step, screwgaze och ghost’n’b – för att nämna några namn som flutit runt de senaste månaderna – må vara absurda etiketter men musiken de beskriver är briljant. De flesta nya genrebeteckningar låter fjantiga när man hör talas om dem första gången. ”Hiphop ska vara hiphop”, fnös Ken Ring i fjol. ”När man börjar prata om triphop eller hiptrop eller kuksugarhop är jag inte intresserad längre.” Och ”triphop” har kanske en löjlig klang. Men hur respektingivande lät egentligen ordet ”hiphop” när det lanserades? Hur seriöst lät ”jazz”, ”bebop” och ”rock’n’roll”? Alla namn på nya musikstilar låter till en början som lättsinniga trender.

Artister brukar gnälla om att de inte vill bli placerade i fack (”vår musik är helt unik bla bla vi gör vår egen grej bla bla”) men utan etiketterna skulle det vara omöjligt att navigera över de oceaner av musik som forsar ur våra bredband. Därför bör vi bejaka vimlet av nya genrer. Även om det leder till bisarra hårklyverier som sketchen i P1:s ”Nya vågen” där två musiksnobbar tvistar om huruvida den amerikanske musikern Washed Out spelar chill wave, dream pop, chill gaze, gaze wave, chill house, no-fi, lo-fi eller concept rock.

Häxhouse är en problematisk term eftersom musiken inte har ett smack med house att göra. ”Det finns inget att hämta för den som vill dansa och kyssas”, skriver nätfanzinet Throw Me Away. ”Här finns inga stora pianon. Inga ’all join hands’-körer.” ”Drag” är egentligen ett bättre namn på det släpigt demoniska sound som skapas av artister som White Ring, Salem och oOooOO.

Men jag gillar ändå epitetet häxhouse eftersom uttrycket för tankarna till häxa: den drink som många av oss blandade genom att stjäla en skvätt ur alla flaskor i våra föräldrars spritskåp. Häxhousen har lika djärva ingredienser och en lika förlamande effekt på vårt nervsystem.