Hannas kåseri: En örfil av Persbrandt

Det finns få saker som föder ett så pass effektivt förakt för det andra könet så som ett brustet hjärta. Jag har nydumpade desillusionerade tjejkompisar som har ägnat hela semestrar åt att bara räkna upp manlighetens tillkortakommanden, utan att blinka har de stämplat alla män som känslokalla, opålitliga, ytliga, empatilösa, våldsamma, utstuderat elaka och notoriskt otrogna. Aldrig, har de sagt med tårfyllda ögon, aldrig ska vi låta en karl komma emellan oss. En sådan simpel och andefattig varelse ska aldrig få äventyra den enda form av relation som har något som helst värde – vänskapen mellan två kvinnor.

På samma sätt sitter bittra singelkillar och spyr galla över det svekfulla kvinnliga könet. Tjejer vill inte ha snälla killar, beklagar de sig. De vill ha elaka karlar som är opålitliga, empatilösa och känslokalla. Kvinnor säger en sak och menar en annan, när allt kommer till kritan är det ett gäng lömska flarn som svamlar om jämställdhet men innerst inne drömmer om att få en välriktad örfil av Persbrandt. Men jag då! Som är så snäll! Nej du, bros before hoes och så vidare. Inte en chans att något så opålitligt som ett kvinnfolk ska få komma före någon manlig relation. Inte en chans.

Förlorad kärlek gör folk cyniska och sexistiska. Och sen sitter vi allihop på varsitt håll och svär och hatet gror och alla är ensamma och ledsna och gråter.

Just nu läser jag en bok som jag fick i födelsedagspresent av två flator. Den handlar om kärlek, om vad man egentligen lägger in i det begreppet. Författarinnan jagar själva definitionen och redogör för vilka handlingar som är kärleksfulla och vilka som inte är det. Det är det goda man gör när man säger att man älskar som är det viktiga, inte de elaka handlingar som man sen ursäktar med kärlek. Det kanske inte låter så komplicerat, men det är tydligen svårare än vad man tror. Föreställningen om den romantiska kärleken har en del logiska luckor.

Jag har inte läst ut boken än, men det känns redan som om jag vet vartåt det barkar. Och det känns jävligt sorgligt att allihop sitter på varsitt håll och grinar. Män och kvinnor. När det kanske inte ens var kärlek som vi sysslade med.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Vad heter boken du läser?

”I hennes mors ögon älskade män kvinnor på samma sätt som räven älskar kycklingar, och kvinnor som låtit sig luras och smutsas ner kunde man möjligen sälja kvackardroger till men mer än så var de inte värda” (ur ”Regeneration” av Pat Barker). Visst finns den här mekaniken men idag är det enbart mäns bitterhet som det är tillåtet att lyfta fingret mot. Att säga at bittra oich småcyniska singeltjejer ofta är på flykt från sin besvikelse, det är i regel förbjudet..

Bra skrivet, tyvärr är det sånt här som folk nu för tiden tycker låter som uttjatade klyschor. När det egentligen legat framför en hela tiden.