Tidigt i våras ramlade Jocke Åhlund, gitarrist i Teddybears, nerför en trappa. Han bröt en nackkota, spräckte skallen och förlorade en liter blod. Olyckan kunde ha dödat eller förlamat honom men två månader senare stod han på scen igen. Gud gillar uppenbarligen Teddybears. Svenska kritiker är inte lika förtjusta.

Bandet får artiga treor i betyg men bröderna Jocke och Klas Åhlunds tidigare karriär som reklamfilmsregissörer används emot dem, liksom att de säljer låtar till tv-reklam (vilket yngre artister kan göra utan att någon bryr sig). ”Idel reklamhittar” skrev Aftonbladet om Teddybears senaste skiva ”Devil’s music”. ”Beaktansvärd som ett reklaminslag från Fastighetsbyrån”, tyckte Arbetarbladet medan Expressen ansåg att bandet inte får ”ur sig mycket mer än ljudunderlag för ännu en reklamfilm”.

Robyn, som Klas Åhlund producerar, får aldrig den sortens kritik. Hennes version av Teddybears ”Cobrastyle” kan användas i Samsung-reklam utan att hennes trovärdighet sänks. Robyn hyllas i stället för sin integritet. Det skrivs spaltkilometer om att hon går sin egen väg och fattar djärva kreativa beslut. Ingen skulle få för sig att säga något liknande om Teddybears. Könstänkandet som genomsyrar svensk kulturjournalistik drar en skarp gräns mellan den begåvade och rebelliska kvinnan och de storstadsglidiga mediemännen som anses ha ett mindre genuint förhållande till musik.

Klas Åhlund låg bakom 10 av 13 spår på Robyns självbetitlade comebackalbum. Han gjorde 6 av 8 låtar på ”Body talk pt 1” och allihop på ”Body talk pt 2” (”In my eyes” har han dock inte producerat utan bara hjälpt till att skriva). Trots det nämns han högst pliktskyldigt. Flera recensioner antyder att Robyn skulle vara huvudkompositör men i tre av de bästa spåren (”U should know better”, ”Hang with me” och ”Criminal intent”) bidrar hon varken med text eller musik.

Nöjesguidens Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev nyligen om hur Robyn efter att ha varit ointressant i början av nollnolltalet ”reste sig som fågel Fenix”. Producenten som sydde hennes brinnande fjäderskrud fick dock inga lovord: ”Jag hoppas bara att hon ska bryta med Klas Åhlund och fokusera på roligare samarbetspartner. Hon behöver inte honom.”

Och visst, Klas Åhlund har inte skrivit hitten ”Dancing on my own”. Men den, ”Who’s that girl?” och ”With every heartbeat” är de enda omistliga Robyn-låtar som han inte satt sitt namn under. Därmed inte sagt att hon skulle misslyckas på egen hand. Eller att Teddybears ”Devil’s music” är bättre än ”Body talk pt 2”. Eller att bröderna Åhlund har mer karisma än Robyn. De känns bara galet underskattade – särskilt med tanke på att Jocke Åhlund som producent har gett Håkan Hellström samma nytändning som hans lillebror gett Robyn.

En gång fick Klas Åhlund en helsida i Metro som betalning för en spelning. Han upplät den åt en bild av sig själv för att stärka sitt ego. Själv skulle jag inte nöja mig med en annons om jag blev avfärdad som reklamrockare efter att ha skrivit låtar som ”Be mine”, ”Yours to keep”, ”Punkrocker”, ”Handle me”, ”Candystore”, ”Automatic lover”, ”Hang with me” och ”Step on it”. Jag skulle skaffa en automatkarbin och duscha den svenska kritikerkåren med hett bly.