Hannas krönika: Åsa bangar inte för något

Jag har nästan bara haft kvinnliga förebilder. Det är väl kanske så om man själv är kvinna, att man då i större utsträckning väljer andra kvinnor att hålla i handen under vissa perioder av sitt liv. Man ligger med männen och håller kvinnorna i handen. Det har varit väldigt nödvändigt med kvinnliga förebilder, men lite deprimerande samtidigt. Man vill inte vara så enkel liksom. Man vill vara vidsynt.

En av dem som jag alltid har sett upp till är även en av mina bästa vänner. Hon heter Åsa och liknar ingen annan jag någonsin träffat.

En gång skulle Åsa gå och handla på sin lokala mataffär i Göteborg. Hon hade med sig sin hund Pirre och när hon gick in i affären så band hon fast honom utanför. När hon kom ut igen så stod tre femtonåriga killar och blängde på hunden. Så här sa de till Åsa: om du inte går in och handlar cigg till oss nu så tänker vi sparka ihjäl din hund.

Åsa är inte någon man tvingar att göra någonting. Så länge jag har känt henne har jag aldrig sett henne tappa ansiktet och jag har aldrig sett henne tveka om sitt eget omdöme. Min värld hade sett helt annorlunda ut om Åsa hade vikt sig under det hotet och gått tillbaka in i affären för att köpa cigg åt tre främmande unga killar som hotar att misshandla hennes hund. Men Åsa gjorde inte det. I stället bröt hon ihop där utanför affären och började gråta. Hon grät som ett litet barn och kramade sin hund och snyftade och bad killarna låta bli att sparka ihjäl honom.

Åsa är nästan två meter lång och hon bangar inte för något. Hon har inga förutfattade meningar om hur hon ska hantera olika situationer som hon ställs inför i livet, ändå verkar hon alltid vara förberedd. När tre femtonåriga killar hotar att sparka ihjäl ens hund så fungerar vanliga hederliga kvinnotårar oväntat bra. Killarna började vrida på sig och tyckte att det var jättejobbigt att en tjej bröt ihop framför dem, ”lägg av nu, bruden, vi skämtade ju bara”, försökte de, men sen blev det så enerverande med grinandet att det liksom började krypa i dem och de var tvungna att gå därifrån och Åsa kunde knyta loss sin hund och gå hem.

Jag tänker ofta på den där händelsen, för jag har alltid varit så imponerad av Åsa för att hon är så tuff och folk som hon möter får alltid sån respekt för henne. Men hon följer inget särskilt mönster. Hon går på känsla. Hon bangar inte för något, inte ens för att bryta ihop.

Jag har inte träffat många killar som kan mäta sig med Åsa. De karlar jag träffar gör oftast allt de kan för att inte tappa ansiktet och då ryker det så klart vid minsta motstånd och då står jag där bredvid mannen och skäms å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet. Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.

Förrän nu. Det finns en kille som under den tid jag har känt honom aldrig har snavat och trillat på ett sådant där pinsamt sätt som gör det omöjligt att bara borsta av sig och gå vidare. Han har inget manligt pokeransikte. Han har ingen konstig inlärd prestige. Han har tillräckligt med självförtroende att gå på känsla och då trillar man aldrig.

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med? Jag kommer alltid att ångra att jag inte låg med Åsa.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Du är fantastisk på att sätta fingret på saker i dina texter. Det är ofta man gått och känt på ett visst sätt och så läser man någon av dina texter och du har liksom satt ord på det. Välformulerat, men ändå opretentiöst. Och det blir aldrig tjatigt eller tråkigt att läsa. Tack Hanna!

du skriver alltid så himla bra !

Ja men det vet du väl att kvinnorna har en överlägsen emotionell intelligens det det lärde iallafall jag mig mkt tidigt här i livet.. I övrigt håller jag med tidigare kommentar om att många kvinnor har en tendens att falla för ”testosteron mannen” tyvärr, Då får ni faktiskt skylla er själva! Gillar i övrigt det du skriver å säger även på radio Hanna! Tror vi har en gemensam vän faktiskt.. Ha en bra dag

Gillar verkligen ditt sätt att skriva, rakt, enkelt och medmänskligt, med klarsyn och insikt. Såg med uppskattning även ditt deltagande i sommarpratarna som i mina ögon präglades av såväl spontanitet som värme. Vore jag trettio år yngre skulle jag drista mig till att vilja hålla din hand. Men, det kan ju ändock vara kul för dig att veta att du även röner uppskattning för dina krönikor från en manlig sida, generationen före dig.

Jag också hittat en :) Han bara är ärlig, sig själv. Så oförställd att jag, som alltid anpassade mig, häpnade. Och nu hoppas jag att jag blivit mer som han.

Tycker det är sorgligt att du bara tycks hitta sådana stereotypa ”karlakarlar” att hänga med att du måste bli så bitter…. ”Vi män” är lika trötta på sådana stereotyper som ”ni kvinnor”. Men sanningen är nog att ni faktiskt oftast dras till det där testosteronet…. medans de mer normala killarna sitter vid bordet intill och lyssnar på hur sina tjejkompisar beklagar sig över hur konstig senaste pojkvännen är…och undrar…”Varför?”

Det är sällan man känner igen sig så mycket som i dina texter. Helt briljanta och egentligen alla andra positiva adjektiv och superlativ. DU är min förebild.

Kära Hanna, Om du aldrig tidigare reagerat med annat än förakt på män som gråter så säger det nog mer om dina förväntningar på män än om deras förväntningar på sig själva (speciallt med tanke på att vi pratar om män som vågade gråta i din närvaro). Att du sedan har en annan reaktion på denna nye unge man är inte så konstigt, då det oftast blir så när man är kär. :)

så himla fint! älskar ”man ligger med männen och kvinnorna håller man i handen”. gillade dig även i sommarpratarna! när du berättade för krister att du skulle hem och micra på lite oxfilé, det var det bästa under den timman. haha! MÅ GOTT!! kram från mig till dig!