Hannas krönika: Åsa bangar inte för något

Skrivet av Hanna Hellquist 06:00, 29 oktober 2010 i kategori Krönikor

Jag har nästan bara haft kvinnliga förebilder. Det är väl kanske så om man själv är kvinna, att man då i större utsträckning väljer andra kvinnor att hålla i handen under vissa perioder av sitt liv. Man ligger med männen och håller kvinnorna i handen. Det har varit väldigt nödvändigt med kvinnliga förebilder, men lite deprimerande samtidigt. Man vill inte vara så enkel liksom. Man vill vara vidsynt.

En av dem som jag alltid har sett upp till är även en av mina bästa vänner. Hon heter Åsa och liknar ingen annan jag någonsin träffat.

En gång skulle Åsa gå och handla på sin lokala mataffär i Göteborg. Hon hade med sig sin hund Pirre och när hon gick in i affären så band hon fast honom utanför. När hon kom ut igen så stod tre femtonåriga killar och blängde på hunden. Så här sa de till Åsa: om du inte går in och handlar cigg till oss nu så tänker vi sparka ihjäl din hund.

Åsa är inte någon man tvingar att göra någonting. Så länge jag har känt henne har jag aldrig sett henne tappa ansiktet och jag har aldrig sett henne tveka om sitt eget omdöme. Min värld hade sett helt annorlunda ut om Åsa hade vikt sig under det hotet och gått tillbaka in i affären för att köpa cigg åt tre främmande unga killar som hotar att misshandla hennes hund. Men Åsa gjorde inte det. I stället bröt hon ihop där utanför affären och började gråta. Hon grät som ett litet barn och kramade sin hund och snyftade och bad killarna låta bli att sparka ihjäl honom.

Åsa är nästan två meter lång och hon bangar inte för något. Hon har inga förutfattade meningar om hur hon ska hantera olika situationer som hon ställs inför i livet, ändå verkar hon alltid vara förberedd. När tre femtonåriga killar hotar att sparka ihjäl ens hund så fungerar vanliga hederliga kvinnotårar oväntat bra. Killarna började vrida på sig och tyckte att det var jättejobbigt att en tjej bröt ihop framför dem, ”lägg av nu, bruden, vi skämtade ju bara”, försökte de, men sen blev det så enerverande med grinandet att det liksom började krypa i dem och de var tvungna att gå därifrån och Åsa kunde knyta loss sin hund och gå hem.

Jag tänker ofta på den där händelsen, för jag har alltid varit så imponerad av Åsa för att hon är så tuff och folk som hon möter får alltid sån respekt för henne. Men hon följer inget särskilt mönster. Hon går på känsla. Hon bangar inte för något, inte ens för att bryta ihop.

Jag har inte träffat många killar som kan mäta sig med Åsa. De karlar jag träffar gör oftast allt de kan för att inte tappa ansiktet och då ryker det så klart vid minsta motstånd och då står jag där bredvid mannen och skäms å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet. Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.

Förrän nu. Det finns en kille som under den tid jag har känt honom aldrig har snavat och trillat på ett sådant där pinsamt sätt som gör det omöjligt att bara borsta av sig och gå vidare. Han har inget manligt pokeransikte. Han har ingen konstig inlärd prestige. Han har tillräckligt med självförtroende att gå på känsla och då trillar man aldrig.

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med? Jag kommer alltid att ångra att jag inte låg med Åsa.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

mycket kärlek* * * * * / / / Kung Luke

Jag har aldrig haft en kvinnlig förebild. Undrar Varför???

Någon i kommentarsfältet menar att HH bara vill diskutera olika sätt hos könen. Det kan ju vara intressant iofs om det inte vore för att – i DN finns det bara en åsikt, en lösning en världsbild, har aldrig funnits någon annan. Det är ett monokulturellt gehenna och gör DN lika intressant som en vägg. – En diskussion kräver ju att man inte försöker göra ner motparten som i DN inte kan försvara sig. HH kan alltså inte vara så jä-vla högfärdig och självcentrerad attityd. Jag tror att hon tycker att hon är cool, smart och djup vilket tyvärr är ett tecken på det motsatta. Irritationen från ”internets pissrännor” som nån krönikör kallade det kommer ju från att detta är sååå vanligt och invändningarna är sååå ovanliga inom DN.

Jag börjar bli trött på alla feminister. Bara massa gnäll och tjat trots att vi bor i världens mest jämställda land. Jag fattar inte vad som är fel på Er feminister. Ju mer ni hetsar och skriver era flosker destu mer föraktar jag er. Helt sanslöst att en vuxen kvinna kan spy ut sånt skit. Könsneutralitet? Herregud, ni mår inte bra. En man är en man och en kvinna är en kvinna. I vilken värld lever ni i???

Ännu en krönika där en självföraktande? kvinna med penisavund? klagar på män. Så orginellt, så intetsägande och så tröttsamt :) Bravo

Hanna: vad sägs om att studera lite biologi och chilla för ett ögonblick på genusvetenskapen. Mycket av de beteenden som du verkar tro vara socialt betingade är i själva verket till större eller mindre del biologiskt ‘hardwired’. Att det knappt finns en man på denna jord som skulle agera så som Åsa gjorde beror inte i första hand på att män ‘försöker hålla på sin manlighet’. Faktum är att det är bland det mest korkade jag har hört. Ta en titt på exempelvis BBC’s nya serie ‘Life’ som går på TV nu. Några miljoner års nedärvda egenskaper för hanar i att reagera med våld för att skydda familj/avkomma i en krissituation är ingenting som det ynka ögonblick i historien sedan vi började bli medvetna om jämställdhetens fördelar bara suddar ut. Vi har inte slutat fungera som djur bara för att vi uppnått en medvetandegrad som gör att vi kan reflektera över vår egen existens.

Re: av Hanna 01:31, 4 november 2010 Om jag var du skulle jag unvika svaromål på en krönika som avsiktligt eller inte skapat denna omfattning av Collateral Damage. Du lockar bara fram ännu fler troll från nätets mörkaste skrymslen som sårar både dig och läsarna här. Upplever dock att du hänvisar till mitt inlägg och vill därför gå i replik: Jag nämnde aldrig våldtänkt utan syftar på det som idag kallas sexuellt utnyttjande. Dvs där kvinnor hanterar en hotfull eller svår situation med att gå med på egentligen oönskat sex och därigenom blir kränkta och sårade för livet. Applicerbarheten till historien om Åsa är fullständig, där du framhåller detta som den rätta metoden istället för att strida för sin ära och rättighet. Detta problem med resignerade och jagförnekande kvinnor är idag så omfattande att lagrådet är i färd med att ändra hela lagstiftningen inom sexualområdet för att komma tillrätta med problemet. Att vidhålla passivitet och resignation som överlägset i denna situation och leda det i bevis för hur dumt män skulle bete sig i motsvarande situation är bara kass. Framförallt tar du inte parti för din väninnas rättigheter och ära. Och att igen och än tydligare redogöra för de arketypiska könsrollernas förkastlighet röjer bara ännu tydligare att du rör dig i fel kretsar, fel umgänge, fel impulser. Det biter inte på oss vuxna människor, det studsar bara tillbaka på dig själv. Du måste ändra på något i ditt liv. Med lite vuxna livserfarenheter går dock allt det där över av sig självt.

Du borde av stilskäl undvika den där svordomen – gör sig inte i skrift.

Utöver en total frånvaro av inlärd prestige som den sanna manlighetens främsta kännetecken – är det ingen som berättat för dig hur viktigt storleken på biceps och hur mycket man tar i bänkpress är?

Rolig krönika men lite väl geniraliserande. ”å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet. Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.” Jag vet inte vilka män du träffar Hanna men kanske borde du möta män med mer öppna ögon istället för med dina genusglasögon. Det finns män som gråter och det är manligt att gråta men i vissa situationer kanske det är bäst att ta ett djupt andetag och förbli samlad, ja, manlig? =)

1 2 3 4 5 ... 20
Senare inlägg Tidigare inlägg