Vissa samtal envisas med att hela tiden komma tillbaka till mig. Konversationerna spelas upp i huvudet, jag kan inte släppa dem, det behöver inte vara något särskilt alls med dem egentligen men jag minns vartenda ord.
 
Till exempel minns jag – ordagrant – när jag och min förre kille stod inne på en stormarknad och skulle köpa vårt första gemensamma toalettpapper. Det var tidig vår. Han hade precis flyttat in till mig, vi hade köpt garderober på Ikea till alla hans skjortor och kostymer, vi hade köpt en bekväm soffa och slängt ut min lilla hårda designade. Och så skulle vi då storhandla så att vi stod oss hela veckan. Fylla på frysen med hemlagade lunchlådor.

Min vana trogen plockade jag upp ett storpack oblekt papper och la ner det i vår gemensamma vagn. Siktade in mig på konserverna och tog spjärn med vagnen. Men då tog min kille tag i handtaget och plockade ur papperet.

– Vad gör du? Sa jag. Det här är ju det billigaste.

Han satte tillbaka papperet på hyllan, vände sig mot mig och sa:
– Hanna, nu ska du lyssna på mig. I hela min barndom har jag tvingats torka mig med där gråa jävla sandpapperet. Nu är det slut med det. Nu kan jag välja själv. Så nu tänker jag köpa mjukt fint papper med blommor på och jag bryr mig inte om att det kostar fem spänn mer.

Det är väl inget särskilt med den här konversationen. Inget jag tänkte på just då. Vi köpte mjukt papper och vi började inte gräla inne på Willys, jag sa bara okej och sen handlade vi klart och gick hem. Men just nu så kommer det där samtalet tillbaka till mig hela tiden. Jag kan inte sluta tänka på det.

Vi hade precis flyttat ihop. Efter åratal av stormigt av och på-förhållande hade vi äntligen bestämt oss för att försöka vara lite vuxna. Vi hade plötsligt en vardag ihop. Med storhandlande och veckoplanering och kattplaner. Vi lekte vuxna.

Jag blev liksom lite imponerad av min kille där och då, när han höll brandtal om toalettpapper. Jag gillade att han så tydligt tog avstånd från sin annars så omhuldade barndom, att han tog ett gemensamt vuxet beslut åt oss och våra rövar, i fortsättningen blir det mjukt papper med blommor! Vi hade en fortsättning då. Vi hade en framtid.

Läser jag in för mycket i det här? Varför tänker jag så mycket på det just nu? Det gick ju åt helvete sen, han flyttade ut med buller och bång, en bodelning i excelformat följde liksom en vårdnadstvist om katten och ett gapande hål i vardagsrummet där soffan hade stått. Då var vi inte ett dugg vuxna längre, inte någon av oss. Min frys fylldes på med enportionsgratänger och färdigpizzor. Som vanligt. Det blev som vanligt igen. Vi hade bara varandra till låns ett litet tag, som i alla kärleks­relationer. Vi har bara varandra till låns, njut av det medan det varar.
 
Jag vet varför jag ältar det där toalettpapperet och varför jag minns vartenda ord. Det är för att jag är mitt uppe i det igen. Mitt i diskussionerna om hur vi ska ha det, huruvida vi ska satsa eller inte, vad är bra och vad är dåligt och vad är egentligen bäst? Hela livet stormar, hela tiden, utan uppe­håll och livet är alldeles för jobbigt för att man ska orka torka sig med sandpapper. Människor man älskar är alldeles för värdefulla för att väljas bort och allt man säger till dem ska sägas med den största varsamhet.

Man vet aldrig vilka samtal som kommer att spelas upp i all oändlighet.

18 månaders terapi har inte gett något märkbart resultat. Ej heller kontinuerlig behandling med Cipralex och Zoloft. Det trauma som patienten utsattes för våren 2009 orsakar fortfarande ångest och sömnsvårigheter. ”Jag kan inte släppa det här”, sa Strage vid vår senaste session.

Jag förklarade att han inte var ensam om att bli besviken på ”Terminator salvation”. Den amerikanske filmkritikern Harry Knowles avslutade sin recension med orden ”fuck this movie”. ”Däremot är det beklagligt att du inte kan gå vidare”, sa jag. ”Flera av mina patienter har sörjt döda släktingar kortare tid än du sörjt den fjärde Terminator-filmen.”

I terapin har Strage gång på gång beskrivit scenen där Christian Bale skjuter sönder en robot och vrålar ”whaaaaa”, den lika patetiska sekvensen där en lerig Sam Worthington vrålar ”whaaaaa”, de dassiga specialeffekterna, den förvirrade handlingen, de ”Transformers”-liknande robotarna och våldet som tonats ner för att få en amerikansk 13-årsgräns. ”Jag klarar inte ens av att lyssna på rapparen Common [som har en biroll] längre”, säger Strage. ”Allt som påminner om ’Terminator salvation’ ger mig ångest. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på den.”

Möjligen lider patienten av Jar Jar Binks syndrom, en psykisk åkomma som drabbade Star Wars-fans efter ”Episod I: Det mörka hotet”, en film som också led av lökig datoranimation, debil intrig och irriterande barnskådespelare. Jar Jar Binks syndrom yttrar sig i att den drabbade ältar en films uselhet långt efter att omgivningen slutat bry sig. Sjukdomen utlöses av orimligt höga förväntningar.

Patienten var övertygad om att ”Terminator salvation” skulle bli en av förra decenniets bästa filmer. Särskilt efter att regissören McG hade meddelat att han inspirerats av ”The road warrior” och ”Apocalypse now”. Dessutom gick huvudrollen till Christian Bale, som nyligen synts i den utsökta ”The dark knight”. Efter en trailer som tonsatts med Nine Inch Nails ”The day the world went away” var Strage beredd att sälja sin ena njure för att få se filmen. Han trodde, enligt en försiktig beräkning, att ”Terminator salvation” skulle bli 300 miljarder gånger bättre än den blev.

I terapin har jag förklarat för patienten att det ingår i hans jobb som kritiker att bli besviken. Jag har påmint honom om andra magplask som ”Alien vs Predator”-filmerna, Depeche Modes ”Sounds of the universe” och Chuck Palahniuks senaste roman. Inga av dessa tycks ha gjort honom lika nedstämd.

Jag har föreslagit en stödgrupp liknande den för Indiana Jones-fans som fick ett psykbryt av rymdvarelserna i ”Indiana Jones och kristalldödskallens rike”. Samt kemisk lobotomi av den typ som hjälpte The Matrix-fans att glömma uppföljarna ”Reloaded” och ”Revolutions”. Dessvärre har patienten meddelat att han i helgen ska besöka Science Fiction-mässan i Älvsjö där han tänker övertala Kristanna Loken, som spelar robot i ”Terminator 3”, att resa tillbaka i tiden och se till att ”Terminator salvation” aldrig blir gjord. Härmed remitterar jag patienten till sluten psykiatrisk vård.

Dr Peter Silberman

Peter Silberman är psykiater och rättsläkare.