Vissa samtal envisas med att hela tiden komma tillbaka till mig. Konversationerna spelas upp i huvudet, jag kan inte släppa dem, det behöver inte vara något särskilt alls med dem egentligen men jag minns vartenda ord.
 
Till exempel minns jag – ordagrant – när jag och min förre kille stod inne på en stormarknad och skulle köpa vårt första gemensamma toalettpapper. Det var tidig vår. Han hade precis flyttat in till mig, vi hade köpt garderober på Ikea till alla hans skjortor och kostymer, vi hade köpt en bekväm soffa och slängt ut min lilla hårda designade. Och så skulle vi då storhandla så att vi stod oss hela veckan. Fylla på frysen med hemlagade lunchlådor.

Min vana trogen plockade jag upp ett storpack oblekt papper och la ner det i vår gemensamma vagn. Siktade in mig på konserverna och tog spjärn med vagnen. Men då tog min kille tag i handtaget och plockade ur papperet.

– Vad gör du? Sa jag. Det här är ju det billigaste.

Han satte tillbaka papperet på hyllan, vände sig mot mig och sa:
– Hanna, nu ska du lyssna på mig. I hela min barndom har jag tvingats torka mig med där gråa jävla sandpapperet. Nu är det slut med det. Nu kan jag välja själv. Så nu tänker jag köpa mjukt fint papper med blommor på och jag bryr mig inte om att det kostar fem spänn mer.

Det är väl inget särskilt med den här konversationen. Inget jag tänkte på just då. Vi köpte mjukt papper och vi började inte gräla inne på Willys, jag sa bara okej och sen handlade vi klart och gick hem. Men just nu så kommer det där samtalet tillbaka till mig hela tiden. Jag kan inte sluta tänka på det.

Vi hade precis flyttat ihop. Efter åratal av stormigt av och på-förhållande hade vi äntligen bestämt oss för att försöka vara lite vuxna. Vi hade plötsligt en vardag ihop. Med storhandlande och veckoplanering och kattplaner. Vi lekte vuxna.

Jag blev liksom lite imponerad av min kille där och då, när han höll brandtal om toalettpapper. Jag gillade att han så tydligt tog avstånd från sin annars så omhuldade barndom, att han tog ett gemensamt vuxet beslut åt oss och våra rövar, i fortsättningen blir det mjukt papper med blommor! Vi hade en fortsättning då. Vi hade en framtid.

Läser jag in för mycket i det här? Varför tänker jag så mycket på det just nu? Det gick ju åt helvete sen, han flyttade ut med buller och bång, en bodelning i excelformat följde liksom en vårdnadstvist om katten och ett gapande hål i vardagsrummet där soffan hade stått. Då var vi inte ett dugg vuxna längre, inte någon av oss. Min frys fylldes på med enportionsgratänger och färdigpizzor. Som vanligt. Det blev som vanligt igen. Vi hade bara varandra till låns ett litet tag, som i alla kärleks­relationer. Vi har bara varandra till låns, njut av det medan det varar.
 
Jag vet varför jag ältar det där toalettpapperet och varför jag minns vartenda ord. Det är för att jag är mitt uppe i det igen. Mitt i diskussionerna om hur vi ska ha det, huruvida vi ska satsa eller inte, vad är bra och vad är dåligt och vad är egentligen bäst? Hela livet stormar, hela tiden, utan uppe­håll och livet är alldeles för jobbigt för att man ska orka torka sig med sandpapper. Människor man älskar är alldeles för värdefulla för att väljas bort och allt man säger till dem ska sägas med den största varsamhet.

Man vet aldrig vilka samtal som kommer att spelas upp i all oändlighet.