Det är jul och det är alldeles sagolikt utanför mitt fönster. Jag tittar ut över Sickla och det är som ett vykort, förutom att det är Sickla och här finns det höghus och tidningsinsamlingar och gatan är full av insnöade bilar. Men förutom det. Sagolikt.

Jag tänker på Vålberg, det lilla brukssamhället utanför Karlstad där min pappa bodde. Vålberg är ett samhälle som hämtat ur en saga av Astrid Lindgren. Det är en liten ort där alla känner varandra och där de mest fantastiska saker kan hända, speciellt när det är jul. Kajsa Kavat hade kunnat bo i Vålberg, fast då hade hon antagligen inte hetat Kajsa Kavat. Då hade hon hetat Kicki Med Kniven.

I Vålberg känner de flesta invånarna varand­ra till både för- och efternamn. Trots det, eller möjligen just därför, så kan de inte låta bli att ge varandra smeknamn, eller gärna ett prefix som sammanfattar personens mest framhävande karaktärsdrag. Trim-Kjell, Johnny Dretfull, Bög-Lars och Kalle Med Armen var alla personligheter i min fars direkta närhet. Kicki Med Kniven träffade jag bara en gång. Samma sak med Bojjan.

Bojjan hade rött hår och tatueringar. Hon gick på amfetamin. Hon kallades Bojjan eftersom hon hade fotboja och det var inget konstigt med det, alla kallade henne för Bojjan. Jag träffade henne några dagar före julafton 2003. Det var ett sånt där Astrid Lindgrenskt ögonblick. Pappa och jag hade fått i uppdrag att laga mat till julbordet som Gökhöjdens samfällighetsförening skulle bjuda sina invånare på.

Gökhöjden ligger på en höjd ovanför Vålberg. Det är som ett eget litet samhälle med små enhetliga trähus i pastelliga färger och tillhörande trädgårdar. Det var meningen att bli en liten idyll för barnfamiljer, med pendlingsavstånd till Karlstad och nära till djur och natur, men det blev inte alls som man hade tänkt sig. Här bor nu utslagna missbrukare och kriminella och enstaka ledsna små tanter som aldrig kan flytta därifrån för ingen vill köpa några hus på Gökhöjden, så tanterna får bo kvar där och så blir de rädda och bittra och ensamma. Koko Hill kallas det kort och gott för nere i samhället. Man vet vad det är för sort som bor däruppe. Pappa bodde ett tag på Koko Hill och var då också aktiv i Gökhöjdens samfällighetsförening, och tog sig gärna an uppgiften att laga ett överdådigt julbord åt Gökhöjdens invånare. Jag hjälpte honom.

Pappa och jag stod i köket i föreningslokalen och gjorde strömmingsrullar och Janssons frestelse och köttbullar och revbensspjäll och rödkål och risgrynsgröt, medan Bojjan satt bredvid i en soffa och stickade stickiga tröjor.

Fotbojan tillät henne att röra sig mellan hennes hem och föreningslokalen. Den här julen hade hon ingen lust att sitta hemma. Hon placerade sig i soffan i Gökhöjdens samfällighetsförenings lokal och där satt hon. Ute föll stora blöta flingor och pappa tände marschaller utanför på trappen. Jag kände mig snäll och viktig. Det var som i en saga.

Framåt kvällen började Gökhöjdens alla missanpassade invånare att leta sig till förenings­huset, de hade klätt upp sig och hållit sig någorlunda nyktra och de var så hungriga. Papperstallrikarna dignade av riktig hemlagad julmat som de aldrig hade orkat laga själva. Snön och julefriden lade sig över Koko Hill.

Det var en riktig sån där välsignad Astrid Lindgrensk jul. Alla var där utom Kalle Med Armen. Han var i Thailand.

”Patriotism är de hätskas dygd”, skrev Oscar Wilde. Jag önskar att jag kunde ta avstånd från fosterlandskärleken lika bestämt. Men de senaste årens svenska popexport har snarare fått mig att vilja köpa en vikingahjälm, drapera mig i en blågul fana och bada i fontänen på Sergels torg.

Jag hoppades att mina patriotiska känslor skulle avta så snart den svenska musikvågen ebbade ut – men den sveper fortfarande med full kraft över världen. 2010 övervägde jag för första gången att kvotera in utländsk musik på min årsbästalista.

Sex av tio album blev blågula – samma fördelning som Mattias Dahlström i senaste numret av Sonic noterar på en ”personalens favoriter”-lista i en skivaffär i West Hollywood. Där anses El Perro del Mar, Anna Ternheim, The Knife, Robyn, Shout Out Louds och Miss Li vara det bästa som går att köpa för pengar.

Min iPod är lika full av blågula låtar som min garderob är full av svenska jeans. Jag minns inte ens när jag senast hade på mig Levi’s i stället för Acne, Fifth Avenue Shoe Repair, Cheap Monday eller Hope. Och trots att nationalism är en korkad idé kan jag inte låta bli att vicka stolt på min denimstjärt när norrmännen startar märket Anti Sweden i protest mot den svenska jeansexporten. På samma sätt får jag dubbdäckshård gåshud varje gång Robyn gör ett bländande framträdande i amerikansk tv. Självbehärskningen brister även när jag tittar på det fjärde (och bästa) avsnittet av zombieserien ”The walking dead”, som inleds med skylten ”directed by Johan Renck”. Jag vill bara vråla: ”Go Sweden! Go Stakka!”

Men flåsig patriotism främjar knappast kreativitet. Senaste Sonic innehåller också en text där Sara Martinsson hävdar att schlagerfestivalen, tack vare sin monumentala uselhet, fyller en viktig funktion. Den påminner oss svenskar om att vi, innerst inne, inte är popkulturella avantgardister utan efterblivna miffon vid polcirkeln.

När schlagersäsongen drar i gång raseras all stil och smak. Man skäms. Och skammen över att inte vara tillräckligt ball är ofta mer inspirerande än stoltheten över att vara hipp. Kanske är det inte en slump att svensk pop fick ett lyft strax efter att Melodifestivalen började bre ut sig över flera månader 2002? Ångesten sporrade oss. Sara Martinsson nämner också den amerikanska sajten Pitchforks sågning av Håkan Hellström på Way Out West (”cruise ship soca”, ”general silliness”). Liknande avrättningar behövs för att stimulera vårt nytänkande.

Men ärligt talat är det svårt att hitta rejäla dissar av svensk popkultur. Nyligen gav den franska tidningen I Heart ut ett temanummer om Stockholm. Redaktionen är besviken på maten (mjukost på tub anses vara barbari) och tjejerna (”Här finns inga prinsessor, men en hel del medelmåttiga blondiner med tjocka lår”). Större delen av tidningen ägnas dock åt att hylla Jesper Ganslandt, jj, Our Legacy, Ikons, Sandra Backlund, Radio Dept, Acne, ceo, Robyn och andra mode-, pop- och filmkreatörer som enligt fransmännen utformar sina verk ”med en noggrannhet som snuddar vid paranoia”. Den komplimangen får mitt hjärta att bulta tveksamt fort för fosterlandet.