Jag var prisutdelare på Grammisgalan. Jag blev förvånad över att vara tillfrågad. Jag har inte haft något med musikbranschen att göra sen 1987 ­eller när det nu var jag kastade in handduken som rockkritiker i den härna tidningen.

Ibland undrar jag om mitt förtroende för populär­musiken någonsin hämtat sig från när jag var nio år och gick med syrran på Konsum i Orminge centrum och vi fick syn på en skiva med Cliff Richard.

Han hade kommit trea i Melodi­festivalen med ”Power to all our friends” som var det bästa jag visste och jag började tjata på syrran att vi skulle köpa skivan, men hon förklarade att ”Power to all our friends” inte var den enda låten på skivan utan att det fanns en massa andra också, för det var en lp-skiva och den hade vi inte råd med. Och ­jag grät och kunde inte förstå varför de skulle dyvla på oss en massa låtar som vi inte hade bett om, och jag tyckte att de lurades som skrev ”Power ­to all our friends” med stora bokstäver på omslaget.

Tre fyra år senare hade jag fått en ny idol, någon av ett lite annat skrot och korn än Cliff Richard, nämligen Lou Reed, och det var mina första konserter, på Konserthuset 1976, och Gröna Lund året därpå, konserten började åtta men jag var där och köade från tolv.

Här kom nästa chock: när jag såg Lou Reed på scenen och upptäckte att han inte alls sjöng som på skivorna. Han kunde dra på textraderna, han kunde sjunga dem flera takter för sent. Låtarna var annorlunda, ibland gick de knappt att känna igen, inte ens för mig, som hade hört dem flera hundra gånger! Och det fanns långa svulstiga gitarrsolon. Jag hatade dem. De stal en massa tid från Lou.

Jag ville att det skulle låta precis som på ­skivorna. Men det gjorde det aldrig. Det kändes som om Lou Reed bröt mot en överenskommelse.
 
När jag var tjugoett blev jag rockkritiker i den härna tidningen. Vid det laget hade jag lärt mig att det var meningen att artisterna skulle bryta den där överenskommelsen när de stod på scenen.

Det visade bara att de var Inne I Musiken; att de frigjorde sig från hur det lät på skivan och skapade något nytt på scenen utifrån det gamla.

Det här skulle man gilla, man skulle tycka det var toppen. Jag lärde mig att låtsas som om jag tyckte det, att inte veta vart låtarna skulle ta vägen, plötsliga infall, vindlande solon, yeah, underbart.
 
Men jag var en hycklare. Innerst inne ville jag fortfarande att det skulle låta exakt som på skivorna.

Kanske är det som med barnets skräck inför att se sina föräldrar driva i väg och förlora sig i någonting sinsemellan, vare sig det handlar om kärlek eller hat. Jag kanske aldrig har lärt mig att hantera det. Det känns väl sådär. Men jag vet inte vad man kan göra åt det nu.

Jag tänker på det här när jag sitter uppe ­i en holk på Operan och känner mig som en av surskallarna i ”Mupparna”. Nere på Operans scen sjunger The Ark adjö till branschen. Allt är galet och lössläppt, gästartister drullar in och hjälper till i ”Calleth you, cometh I”.

För ett ögonblick tycker jag att jag ser Cliff Richard i kulissen med sina outtröttligt vita tänder.

”När man tittar på de nominerade kan man inte undgå att tänka på vad som hände med Ace of Base”, säger Kitty Jutbring som leder P3 Guld-galan. När hon nämner de mångmiljonsäljande göteborgarna spelas den lilla blåstrudelutten ur ”All that she wants” i högtalarna. Ingen skrattar. ”2010 känns ju lite som deras år nu när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen”, fortsätter Kitty. Ingen skrattar. ”Men de kanske dyker upp lite senare om vi har tur.” Ingen skrattar.

Kitty Jutbring fortsätter att dra ironiska Ace of Base-skämt genom hela sändningen. Hon utser dem till sitt favoritband. Hon säger att de borde ha vunnit pris för årets grupp. Varje gång hon nämner dem spelas samma blåstrudelutt. Och ingen skrattar.

Att Kittys skämt faller platt betyder inte att hon är en dålig programledare (hennes busiga Cindy Lauper-persona är lika mycket P3 som chick-ah-chick-aah-jingeln). Kitty har bara drabbats av den förbannelse som sedan starten 2003 vilar över P3 Guld. Trots att kanalen har en lång och gedigen humortradition är skämten under galorna hopplöst lama. I år misslyckades till och med slipade komiker som Nour El-Refai, Jonatan Unge och Per Andersson från ”Grotesco”-gänget.

Att Ace of Base-ironierna inte gick fram beror sannolikt också på att 2010 faktiskt var deras år. Med det menar jag inte att comebacken ”The golden ratio” skulle vara underskattad, eller att bandet sympatiserar med Sverigedemokraterna, utan att deras popkulturella aktier står högre i kurs än på länge. Den plastiga reggae som gjorde Ace of Base populära (de är fortfarande det svenska band, näst efter Roxette, som haft flest USA-ettor) har färgat av sig på en hel del modern musik.

Lady Gagas ”Alejandro” och ”Eh, eh” påminner om Ace of Base-hittar som ”Don’t turn around” och ”All that she wants”, MIA:s ”It takes a muscle” bygger på samma sötsliskiga baktakt och Robyns ”Dancehall queen” är en medveten flört med det tidiga nittiotalets ultrakommersiella reggae­pop. Låtens producent Diplo gillar inte bara Ace of Base utan även Midi, Maxi & Efti, tonårsbrudarna från Akalla som fick en hit med ”Bad bad boys” 1992 och hyllas i den bioaktuella dokumentären ”I like it like it was”.

Dr Alban, som Robyn uppträdde med på Way Out West 2009, hörde till samma lättsamma afroscen, men det var främst Ace of Base som fick henne att spela in ”Dancehall queen”. ”It’s so dear to me even though a lot of people think it’s corny”, sa Robyn i en Pitchforkintervju apropå nittiotalets föraktade svennereggae.

Det tar emot att omvärdera Ace of Base. När jag nyligen dj:ade med en vän på rockklubben Fritz’s Corner spelade han ”All that she wants”. Det blev drag på dansgolvet. Men vi kände oss ändå tvungna att följa upp den med Sizzla, Ward 21, Mavado och andra jamaicaner för att bevisa att vi gillade Ace of Base på rätt sätt – inte som den ”Absolute reggae”-lyssnande pöbeln.

Det var patetiskt. Men inte lika patetiskt som att P3 Guld gång på gång hånar Ace of Base samtidigt som priserna regnar över Robyn. ”Nu skulle egentligen Ace of Base komma men det blev lite krångel”, säger Kitty i slutet av galan. Ingen skrattar.

Det är något som är så speciellt och självklart i förhållandet till djur. Den tysta överenskommelsen om att det är vi två. Den där omedelbara tryggheten som man känner med den där avvikande varelsen, av den enkla anledning att mänsklig osäkerhet är helt förgäves i den här relationen.

Ibland leker jag med tanken att min katt och kvinnorna i mitt liv – min mamma och min bästa vän, hänger och dinglar från en hög klippa och jag kan bara rädda en av dem. Eller så kanske jag kan rädda två. Den här tanken är inte helt verklighetstrogen och det är heller inte den slutsats som jag brukar komma fram till. Katten hamnar högt på den här räddningslistan kan jag säga, när jag är på det humöret. Jag kan liksom inte riktigt tänka mig ett liv utan henne. Men jag kan ju inte heller låta mamma och Linda hänga där och dingla. Man ska alltid välja människor före djur, om man nu är människa själv. Säger de som inte har djur.

Så träffar jag min goda vän Martin. Han är människa. Han har inga djur. Men en gång i tiden så släpade hans storasyster hem en katt som kallades Sillen. Detta trots att Martins mamma var pälsdjursallergiker. Jag förstår inte riktigt hur det gick till, tydligen hade Martins systrar mjukat upp mamman med ett par harmlösa hamstrar några månader innan de hämtade hem Sillen, kanske trodde de att mamman hade vant sig och så chansade de väl helt enkelt, och så tog de hem Sillen och hela familjen förälskade sig i den där katten för det är ju så det brukar gå till.

Och mamman stod ut i ett par veckor, hon gick omkring med svullna luftrör och tårarna rinnande och älskade väl säkert också Sillen på sitt eget sätt, tills hon en dag fick nog. Då rymde hon hemifrån. Hon tog sin cykel och cyklade de fem milen till den närmaste staden, gick in på en restaurang och beställde in en flaska vitt vin. Sen ringde hon hem och sa:
- Antingen gör ni er av med katten och kommer och hämtar mig, eller så kommer jag aldrig hem mer.

Och nu kommer det roliga. Den resterande familjen sätter sig ner och har ett möte där de på allvar diskuterar hur de ska göra. Ska vi behålla katten eller ska vi ta hem morsan? Alltså, förstår ni hur mycket djur betyder för människor? Eller, om man nu är på det humöret, hur lite kvinnor betyder för de flesta.