Slutscenen är vass, kanske det bästa i hela filmen. Killen har just småpratat med en advokat, och hon visar en glimt av intresse för honom, hon säger något vagt uppskattande, och om filmen hade slutat lyckligt hade han frågat henne om hon vill gå ut och ta en grogg någonstans.

Men i stället lommar advokaten i väg mot hissarna, och killen sitter kvar. Han viker upp sin dator och kollar på en vänförfrågan för att se om den ska bekräftas, han trycker på uppdatera gång på gång, och förmodligen tänker han samma sak som vi alla tänker när vi parkerar våra svällande skinkor framför datorn: Jag Ska Bara Kolla En Stund. Men vi som sitter en bit ifrån och ser skärmljuset över hans uttryckslösa ansikte får den starka och obevekliga känslan av att det är hans liv som rinner i väg.

Killen heter Mark Zuckerberg, filmen heter ”The social network” och handlar om hur Zuckerberg uppfinner Facebook som i dag har bla bla miljoner användare och växer med en hastighet av tjohejsan skitibyxan om dagen.

Jag gick med eftersom H gick med och satt där och klickade jämt och ständigt, och hon sa att det gjorde hon inte alls, och nu säger hon att jag sitter där och klickar jämt och ständigt och jag svarar att det gör jag inte alls.
Jag Sitter Bara Och Kollar En Stund.

Facebook är ett så kallat socialt medium, och en sak är säker: Facebook skapar en förträfflig ILLUSION av att man är social. Man sitter där och tar del av alla småputtriga redogörelser för stort och smått, alla duktiga länkar till skarpsinniga artiklar, alla attitydstinna låtar som pilkats upp ur det stora stilla Youtubehavet. Jag bidrar med egna små puttrigheter, visar tummen upp och puttrar kommentarer.

Men när helgen kommer har jag ingen att ringa. Och om någon ringer mig och föreslår något börjar jag famla bland undanflykterna.

Jag har bla bla hundra vänner på Facebook. Men med nio av tio av dessa vänner är det så att om jag gick nerför Östgötagatan och Gud plötsligt viskade i mitt öra att din Facebook­polare Nisse Gandhi är på väg uppför Östgötgatan, och om exakt tre kvarter kommer ni att stöta ihop – då skulle jag slå en snabb smitig lov in på Kapellgränd för att slippa möta fanskapet.

En gammal kompis har bla bla TUSEN vänner på Facebook, men varje gång man ringer för att fråga om han vill ta en fika är han alltid egendomligt tillgänglig med tanke på att han skulle kunna fika med tretton olika Facebookpolare varje dag, året runt, och aldrig behöva sitta och sörpla med samma person två gånger.

Precis som i så många andra nya sköna digitala sammanhang är det NUMERÄREN som lockar, och som bäddar in användaren i en ullig mysig känsla av att det minsann händer grejer i ens liv.

Jag har 14 811 låtar i min Ipod. Jag kan lyssna på musik i fyrtio dagar nonstop utan att någonsin behöva utstå förnedringen att höra samma låt två gånger. Där finns en massa musik som jag uppenbarligen tycker att man Ska Ha – ”Fyra årstiderna”, ”Music from the Big Pink”, blinda världsmusikgubbs som tafsar på oljefat – och som jag trycker bort varenda gång de dyker upp.

Polaren med bla bla tusen Facebookvänner ringer och säger att han skaffat en Ipad, och att man får plats med bla bla tusen böcker i den.

– Ja, och tänk vad svårt man har att såga sig igenom EN, säger jag.