I sin roman ”Att leva och dö som Joe Strummer” skildrar Marcus Birro den bekvämlighet som får oss att i vuxen ålder ge upp ungdomens drömmar och ideal. I ett av de bästa styckena framställer han tv-soffan som en fälla gillrad av liemannen. ”Döden vill att våra skinkor ska domna av allt sittande”, skriver Birro. ”Döden vill ha oss nedstämda, isolerade, ensamma, tablett-tuggande, tevetittande.”

Inget tv-program ger mig lika mycket dödsångest som ”På spåret” där Birro är en av de regerande mästarna. Blotta signaturmelodin får likstelheten att sprida sig i mina leder. Mest deprimerande är att så många av mina jämnåriga sitter klistrade framför rutan. Allt det som gjorde oss speciella bleknar bort i tv-apparaternas sken.

På nittiotalet blev jag irriterad när Ulf Lundell beklagade att hans generationskamrater – de som gjort uppror och druckit rom i regnet tillsammans – ägnade lördagskvällarna åt att skrapa bingolotter. ”Fattar han inte att de blivit gamla?” tänkte jag. Nu förstår jag exakt hur Lundell tänkte.

”På spåret” är den slutgiltiga spiken i kistan för Generation X, vi som var unga, balla och arroganta i början av nittiotalet. Vi satte en ära i att endast ha omfattande kunskaper om The Simpsons och gangsterrap. Nu anser vi plötsligt att den som kan lösa rebusar om Flen är cool. Vårt omdöme har vittrat bort så mycket att ett tv-program som förknippas med Ingvar Oldsberg inte automatiskt diskvalificeras från våra medievanor.

– Du blir bara irriterad för att du är dålig på geografi, säger min mor och påminner mig om när jag sa i ett tv-program att Järvsö låg i skärgården (och jag påminner henne om att ingen reagerade eftersom det var nittiotal och ZTV).

”På spåret” – ett program som inga av mina vänner ens skulle ha övervägt att titta på för tio år sedan – har fått orimligt hög status. Serien ”Stockholmsnatt” beskrev fenomenet som ”ny-indie” och konstaterade att fredagsmyset i tv-soffan ersatt festivalfestandet för de överåriga indiekidsen.

Och kanske är det inte så konstigt att ”På spåret” lockar den publiken när listan över medverkande artister liknar Way Out West: Joel Alme, Titiyo, Hank von Helvete, Miss Li, Magnus Carlson, First Aid Kit, Moneybrother, Anna Järvinen, diverse Broder Daniel-medlemmar. Jag klandrar dem inte. De har också räkningar att betala. Att se dem i ”På spåret” är priset vi får betala för all nedladdning.

När Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över som program­ledare handlade, bisarrt nog, diskussionerna om huruvida de skulle göra ett lika bra jobb som Ingvar Oldsberg – inte om det var rätt att slösa bort två av Sveriges främsta tv-personligheter i en sömnig frågesport.

– Att folk i vår ålder följer ”På spåret” beror på att de har vuxit upp, säger en av mina vänner.

– Nej, det beror på att de har gett upp, rättar jag.

Värst av allt är att jag själv börjar finna sympatiska drag i programmet. Snart sitter jag väl där och­ tittar bredvid de andra sjuttiotalisterna. Vi inbillar oss kanske att vi har roligt. Men längst inne i våra huvuden ekar en gammal Kent-refräng: ”Vi blev som dom andra, vi blev som dom andra.”