Tre pocketböcker med tapetmönster, de heter ”Mårbacka”, ”Ett barns memoarer” och ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”.
Selma räddar mig från att sitta med samtidsromaner smäckade med livspussel, facebook och after work – eventuellt garnerade med ett peddo eller en styckmördare så att det ska slinka ner lättare – och känna mig totalt främmande.

Tre minnesböcker, skrivna sent i livet. I efterskriften till ”Mårbacka” beskriver hon hur hon återvänder till sitt barndomshem, samma år som hennes pappa skulle ha fyllt hundra. ”Jag steg ur åkdonet och gick till graven på kyrkogården med kransen för att lägga ner den. Och mitt sorgsna hjärta grät över att de lågo där döda, alla dessa, som jag älskat. (…) Jag längtade efter dem, jag önskade, att de åter skulle komma och befolka detta Mårbacka, som de hade byggt upp med sitt arbete.”

Selma skriver om en värld som jag inte borde veta ett dyft om, en värld där man bakar knäckebröd och äter slom till frukost, lunch och middag när det är säsong, en värld där mor broderar och far döper arrendena efter huvudstäderna på kontinenten, vilket innebär att torparna går under namn som Magnus i Wien och Johan i Prag… Ändå känner jag igen mig så intensivt att jag börjar undra om jag har gått där och bänt sten i ett tidigare liv.

Det är ett av litteraturens mysterier. Selma låter mig få syn på dem igen. Jag går omkring som i ett töcken. Allt annat i livet blir en glåmig transportsträcka i väntan på att få smyga undan med Selma.
Selma räddar mig från tolkningsläsandet, smartnesslitteraturen, de djärva formexperimenten som låter författaren blixtra omkring på sin trapets, och för mig återstår bara att lydigt applådera.  
I ”Sunnebalen” berättar hon om den årliga kalaset på Sunne prostgård. Hon har fyllt tretton, och hennes pappa bestämmer att hon är gammal nog att följa med. Till sin förvåning märker han att hon inte vill. Varför inte? Har hon ingen klänning? Jodå. Till slut kommer det fram: 

”Jag är så halt, så att ingen vill dansa med mig.”
Hon blir själv förvånad över sorgen som väller upp. ”Jag uppför mig riktigt och anständigt på alla sätt, utom det, att jag gråter. Jag gråter vid middagsbordet, jag gråter efteråt. Jag gråter, medan vi klär oss till balen. Jag gråter, ända tills vi sätter oss i släden och blir inknutna i slädfällen.”
Hon har bett sin pappa om att få slippa. ”Pappa säger ingenting, men han reser sig ur gungstolen, tar mig vid handen och leder mig ut i köket. Där ber han hushållerskan, att hon ska ge mig en riktigt god smörgås med ost på. Och så går han sin väg.”

Så det är bara att följa med.
Och det blir precis som hon trodde. Hon blir panelhöna tillsammans med mamsell Eriksson på Skäggeberg. ”Och mamsell Eriksson är väl minst femtio år, och hon har tunna, gula flätor ihoprullade vid öronen och långa, gula tänder.”
När de kommer hem och Selmas pappa får höra det här sitter han tyst en stund. Sen bestämmer han att Selma ska få åka till Stockholm, så att hennes ben ska bli bättre.
”Det finns ändå ingen, som är så snäll som min pappa”, slutar Selma.
Ska vi känna raseriet bulta under de försonande orden? Eller är det precis som hon säger?
Du kan släppa det där. Du är mitt i skeendet. Förmodligen är det, som så ofta hos Selma, både och. Och lite till.    

En tonårig kanin drömmer om att bli trummis i ett rockband. Hans far Påskharen vill att han ska ta över familjeföretaget och dela ut godis till världens barn. Kaninen rymmer från Påskön till Hollywood där han blir vän med en arbetslös slacker. Det uppstår en massa förvecklingar men till slut lyckas den skuttande krabaten charma alla genom att bajsa jellybeans.

Med tecknade figurer som rör sig bland verkliga skådespelare påminner den snart bioaktuella ”Hop” om ”Vem satte dit Roger Rabbit?”. Men storyn verkar befängd och här finns ingen animerad überpudding som Jessica Rabbit. Trots det blir jag glad. Varje gång jag ser den långörade hjälten ekar en ösig trumtakt i huvudet, följd av ett rop: ”Whoo-hoooo!”

Min reaktion beror på filmbolaget Illuminations pr-kampanj. Den inleddes i höstas med en kortfilm där kaninen monterar ett trumset och hamrar igång Blurs ”Song 2”. Den scenen finns antagligen inte med i filmen. Dess enda funktion är att få ”Hop” att verka roligare. Och det fungerar – i alla fall på mig som associerar ”Song 2” till nittiotalshedonism.

Det är inte första gången en poplåt gör så att en filmtrailer fyller mig med förväntan i stället för skepsis. En remake av skräckklassikern ”The last house on the left” lät som en korkad idé tills jag såg trailern som ackompanjerades av Taken By Trees gåtfulla Guns’N’Roses-cover ”Sweet child o’ mine”. Placebos gothversion av Kate Bushs ”Running up that hill” gjorde mig sugen på den ganska banala vampyrfilmen ”Daybreakers”. Arcade Fires ”Wake up” fyllde ”Where the wild things are”-trailern med en majestätisk skönhet som filmen inte ens var i närheten av. Och trailern till magplasket ”Terminator salvation” blev förhäxande apokalyptisk tack vare Nine Inch Nails ”The day the world went away”.

De enda filmer som levt upp till förväntningarna som skapats av trailermusiken är ”Watchmen” (som marknadsfördes med Smashing Pumpkins ”The end is the beginning is the end”) och ”The social network” (som smyckades med en körversion av Radioheads ”Creep”). Inga av de ovan nämnda låtarna har spelats i filmerna eller inkluderats på deras soundtrack. De finns bara där för att ge trailern en sofistikerad touch.  Även en spekulativ uppföljare, producerad av ett lika girigt som fantasilöst filmbolag, framstår som hyfsat cool när trailern tonsätts med bra indierock. Fenomenet påminner om när människor utan något som helst musikintresse drar på sig en Run DMC-tröja för att fejka god smak.

Just nu kan jag inte se mig mätt på trailern för ”Battle: Los Angeles”, där utomjordingar invaderar. En bit in i reklamen spelas den isländske sångaren Johann Johannssons sorgsna electrovisa ”The sun’s gone dim and the sky’s turned black”. Den framkallar samma ödesmättade atmosfär som Nine Inch Nails-låten i ”Terminator salvation”-trailern. Plötsligt blir jag övertygad om att ”Battle: Los Ange­les” är ett dystopiskt mästerverk.

Popmusiken lurar mig – igen. Snart kommer jag att ha slösat bort fyra timmar av mitt liv på en hjärndöd ”Independence day”-kopia och en godisbajsande kanin.

Bli inte som mor din! Brukade pappa ryta åt mig när jag bet på mina fingrar när jag var liten. Jag pillade bort nagelbanden och tuggade upp naglarna. Hela tiden satt jag och pillade. Precis som mor min.
Mammas händer är torra och nariga efter åratals diskande och skurande. Det är inte konstigt att hon inte kan sluta pilla på dem. Och det är väl kanske inte heller så konstigt att jag har tagit efter henne.

Jag kan liksom inte sluta pilla. Jag pillar på allt! Ge mig en pincett och jag kan hålla mig sysselsatt en halv dag! Det är det roligaste jag vet! Jag plockar mina ögonbryn, jag noppar mustaschen och musen och benen, jag drar omsorgsfullt bort varenda liten sak som står ut från min kropp och sen fylls jag med ett alldeles särskilt sällsamt lugn. Jag känner mig duktig. Som om jag har varit snäll mot mig själv, kostat på mig själv lite skönhetsvård. Och så ser jag mig i spegeln. Hårlös och rödprickig och med kala ögonlock.
Det finns en sjukdom som heter Trichotillomani. Det är en slags impulsstörning som går ut på att man inte kan sluta rycka bort hårstrån. Efter att ha läst på lite om den här sjukdomen drar jag slutsatsen att jag med största sannolikhet lider av den. Kul.

Jag rycker liksom bort ögonfransar också. Ibland är jag alldeles flintskallig på ögonlocken. Jag påminner om den där kakaduan som pappa hade ett tag, som var så uttråkad i sin bur att den började plocka av sig sina egna fjädrar. Till slut var den alldeles naken så när som på huvudet och skinnet var blått och prickigt med någon enstaka vingpenna som stack ut här och var, den såg helt för jävlig ut. Det var så synd om den. Den kunde inte sluta plocka.
Min vän Hanna säger att hon tillhör tredje generationens pillkvinnor. Hennes mormor pillade och ryckte, hennes mamma pillade och ryckte, och hon går nu i deras fotspår, nej hon rusar! Med pincetten i högsta hugg för hon släkttraditionen vidare. Inte stolt och genomtänkt, utan tvångsmässigt och av bara farten, som den där stackars nakna kakaduan.
Hanna och jag är överens om att vi ska försöka sluta. Snart. Vi ska hjälpa varandra. Vi ska sluta. Och Hanna har redan sett ut vilka partier på sin kille som hon skulle kunna förbättra.

Om man befinner sig i ett par kan man väl knappast ogilla parmiddagar. Alla gillar väl att äta middag och att äta middag med folk som också är ihop med varandra är väl inget konstigt. Ändå har fenomenet alltid fått det att krypa en smula i mitt skinn, extra mycket när jag tänker på den hemskaste av parmiddagar jag tvingats genomlida.

Det började inte bra och gick sedan raskt utför. Inte nog med att jag skulle träffa min (dåvarande) pojkväns bästa polares tjej för första gången, de hade dessutom bjudit in ett till ”härligt” par. Jag ville vända redan i hallen, inte för att jag inte var redo att ge det en chans, jag må vara lite obekväm med nya människor – men är ingen Rainman. Anledningen till obehagskänslan grundade sig främst i de ljud som strömmade ut från vardagsrummet. ”Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här” ljöd i tvåstämmig sopransång med ackompanjerande pianoklink. Finsång alltså.

På fullaste allvar och med slutna ögon satt värdinnan och den kvinnliga delen av det andra paret och drog den ena Tommy Nilsson låten efter den andra. Värden och hans polare stod i köket och vrålade. De tävlade om vem som kunde äta mest Wasabi.

Sekunderna i hallen när jag stod och valde mellan att gå in till de musikskoletränade körflickorna eller de testosteronstinna ungtupparna var några av de längsta i mitt liv. Pest eller kolera, kolera eller pest. Jag valde Wasabin. Några hemmagjorda sushirullar senare gled samtalet in på auditions och provfilmningar.

Då jag har ringa men ändock lite erfarenhet av detta berättade jag några anekdoter om när experimentella regissörer bett om gestaltning av det inre djuret i förberedelse för en biroll som kassabiträde på en bensinmack och så vidare. Detta gick inte hem hos de skönsjungande damerna runt bordet som naturligtvis var ärrade auditionveteraner. En av dem satt tyst ett långt tag, plirade med ögonen och sa:

­- Men sjung något då om du kan.

Ha, ha sa jag och tänkte att de kanske hade lite humor ändå.

- Sjung då, uppmuntrade även den andra sångfågeln

- Nu går vi ut och röker, sa den första och när vi kommer tillbaka så ska du sjunga en låt. Kan du något av Tommy Nilsson?

Jag mötte min spegelbild inne på toaletten och försökte samla all salongsberusad styrka i min Wasabiproppade kropp. Hur tar jag mig ur det här med värdigheten i behåll? Sjunga eller inte? När drak, förlåt, fåglarna flugit in från sin rökpaus och stirrade uppfodrade på mig så kom svaret automatiskt. Det sista de förväntar sig är att jag faktiskt gör det, tänkte jag. Sekunden efter tog jag i från tårna och brölade ut Elvis ”Suspicious Minds” så lyans funkisfönster skallrade.

Sen svepte jag det sista i glaset, drog på mig kappan och tackade för mig. Till ljudet av absolut knäpptystnad gick jag ut i hallen och ut i Stockholmsnatten. Jag har inte träffat någon i sällskapet sen dess. Det var helt enkelt inte värt en parmiddag till.

”Lystring, soldater! I dag marscherar vi nära ett av talibanernas fästen här i Kunduzprovinsen. Vårt mål är att säkra område A-34. Vi har fått luftunderstöd men räknar ändå med motstånd från fientliga styrkor. Jag vill att ni…”

Den brittiske arméofficeren hejdar sig och granskar de uppställda trupperna. I ledet av soldater i khakifärgade uniformer står en smal kvinna med korpsvart hår, knallrött läppstift och höga pumps. ”Vem är du?” frågar officeren. ”PJ Harvey, sir”, svarar kvinnan. ”Vem då?” ”PJ Harvey! Dorsets svar på Howlin’ Wolf! Ni kanske minns mina hitlåtar ’Down by the water’ och ’Henry Lee’? Inte det? Den här då?”

PJ Harvey drar fram en gitarr. Hon hinner slå de första ackorden i ”Shee la-na-gig” innan en granat träffar marken några meter bort och hennes späda kropp genomborras av splitter. En soldat kastar sig över komradion och vrålar: ”Medic! Medic! Vi har en sårad alternativrockare.”

Ovanstående scen kan bli verklighet om Imperial War Museum i London får sin vilja igenom. Förra veckan sa dess representant Roger Tolson till The Guardian att det vore intressant att skicka PJ Harvey till någon av de konflikthärdar där brittiska trupper just nu strider. Genom att bjuda Harvey på en inspirationsresa till Afghanistan skulle man kunna få henne att skriva fler gripande krigsskildringar av den typ som finns på hennes nya album ”Let England shake”.

I intervjuer har Harvey sagt att hon under inspelningen utsåg sig själv till ”officiell krigssångskorrespondent” – en trubadurversion av de tecknare och målare som förr brukade följa med arméer ut på slagfältet. Då handlade krigskonsten mest om att glorifiera våldet men för Imperial War Museum är det lika viktigt att spegla uppoffringar och lidande. Därför intresserar man sig för ”Let England shake” där PJ Harvey avhandlar allt från första världskriget till konflikten i Irak.

Låtarna utspelar sig i ett skymningsland där inälvor och bortsprängda lemmar täcker den leriga marken och flugorna surrar. Men det är inte pacifistisk protestrock. Texterna känns mer som korta, journalistiska reportage. Harvey ägnade två år åt research och har uppenbarligen lyckats ge en trovärdig bild av fasorna. Nyzeeländska krigsveteraner applåderar redan albumet (som innehåller tre låtar om slaget vid Gallipoli) och brittiska kritiker jämför det med klassiska krigsskildringar som Picassos ”Guernica” och Coppolas ”Apocalypse now”.

Frågan är bara vad PJ Harvey skulle tjäna på att faktiskt besöka ett krig, som Imperial War Museum föreslår. Varken ”Guernica” eller ”Apocalypse now” skapades av personer som sett kriget med egna ögon. Det mest intressanta med ”Let England shake” är att Harvey tar sig in i soldaternas huvuden. Hon fångar deras rädsla, hemlängtan, äckel, tvivel och fosterlandskärlek. Hon behöver ingen studieresa. Det vore lämpligare att ge den biljetten till Iron Maiden, Manowar, Sabaton eller något av de andra hårdrocksband vars naiva låtar om krig påminner mer om tv-spelet ”Call of duty” än om verklighetens grymheter.

Dessutom vore det förfärligt tråkigt om PJ Harvey kom hem som ett granatchockskadat kolli med träben.