Någon på redaktionen får ett fint paket och ger mig sidenbandet. Min första impuls är att knyta en stor rosett runt hästsvansen som Madicken. Min andra idé är att göra ett hårband som Alice i Underlandet. Båda mycket fina håruppsättningar – om man är fem år. Jag är 31 och borde veta bättre. Hur kan jag fortsätta döma vuxna kvinnor med spökreflexer dinglande från blixtlåset eller tofsfrisyr när jag inte kan gå förbi en Hello Kitty mugg utan att börja fingra på kreditkortet? Kan jag verkligen förbluffas över vuxna (oftast kvinnor) med ”Shaun the Sheep” – rygga när jag själv är iklädd en blus med puffärmar och kort plisserad kjol? Jag vill inte på något sätt bli behandlad som en snorunge, och är det ens möjligt att sparka rumpa på kontoret i ballerinaskor från Marc Jacobs som ser ut som två gulliga möss? Jag tror inte det.

 I vinter har den förlöjligade pälsbollsmössan haft sällskap av en ännu mer infantil variant, nämligen ett stickat björnansikte komplett med öron. Gulligt. Men borde nog inte tillverkas i så stora storlekar att Disney-skadade vuxna kan kränga dem över sina huvuden. I England finns ett uttryck för kvinnor som försöker se 20 år yngre ut genom hur de klär sig ”Mutton dressed as lamb” heter det (Fårtacka klädd som lamm) och syftar på sorgliga Cougars som fastnat i det förgångna och vägrar hissa ner minikjolen. De lämnar jag åt sitt öde, det jag syftar på är mer ”Mutton dressed as Lambi”. Jag tror att man blir för gammal för en viss sorts stil vare sig man vill det eller inte, kanske inte bara för att man känner sig obekväm utan för att kan ge ut helt fel signaler. Rosetter i alla dess former må få bäraren att känna sig som ett lyxig paket men skriker ofta ”daddy issues” till omvärlden. Se bara på Mickan i Solsidan, Katy Perry eller Jessica Simpson. På min 30-års fest hade jag på mig en riktig festblåsa och på huvudet – glittrande kattöron, julafton för vilken amatörpsykolog som helst. Det finns säkert mycket att säga i ämnet i samband med kvinnlig sexualitet ur både manligt och kvinnligt perspektiv (bland annat som en anledning att det säljs mycket underkläder med seriefigurs- motiv). Men för mig är vissa plagg och accessoarer intressanta för att de just glittrar, är rosa, har körsbärsmotitv, rosetter, stora prickar, puffar eller volanger eller på andra sätt ser ut som en solig eftermiddag i Paris. Frågan är hur stor skillnad det är på mig och de Polarn och Pyret-bärande, Odd Molly-dyrkande, tumvantsbärande, inbakasflätade, Juciy Couture- älskande smurfunderbyxefans som jag förfasar mig över? Förmodligen inte så stor.

Richard Stolley, tidningen Peoples grundare, förklarade en gång hur han valde personer till omslaget: ”Ung är bättre än gammal, vacker är bättre än ful, tv är bättre än musik, musik är bättre än film, film är bättre än sport, allt är bättre än politik och ingenting är bättre än en kändis som just har dött.”

Vi älskar att läsa om avlidna berömdheter. Att liemannen tycks jobba extra hårt bland de rika, vackra och begåvade skänker tröst när vi känner oss misslyckade. Men tiotalet har hittills inte präglats av några plötsliga och epokavgörande dödsfall à la Michael Jackson (den 79-åriga Liz Taylor gills inte). Däremot ljuder de mindre kända kändisarnas sista suckar allt högre i vår vardag.

Dödsannonserna duggar extremt tätt på Facebook och Twitter. Oftast får vi bara förkortningen ”RIP” samt ett bifogat Youtubeklipp med artistens största stund. Ingen lär minnas dessa mikronekrologer i framtiden – i alla fall inte som vi minns vad vi gjorde när vi fick veta att Kurt Cobain stoppat ett hagelgevär i munnen – men de väcker vår nyfikenhet.

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på John Barry (som nyligen dog av en hjärtattack), Gary Moore (kvävdes av spya), Nate Dogg (hjärtfel), Loleatta Holloway (dito) och Bob Dylans ”The freewheelin’”-album (omslagsmodellen Suze Rotolo avled i lungcancer i februari). Jag har också lånat ett öra till den brittiske reggaesångaren Smiley Culture som, trots sitt muntra artistnamn, stötte en kniv genom bröstet förra veckan.

Jag sörjer inga av de personerna (fast tårkanalerna kittlades en smula av insikten att till och med den söta tjejen på det sprudlande lyckliga ”Freewheelin’”-omslaget, en bild som symboliserar evig harmoni i filmen ”Vanilla sky”, var förgänglig). Deras död blir mest ett vemodigt filter när jag lyssnar. Musiken får en dramatisk klang, en air av slutgiltighet. ”Paradoxalt nog min bästa musiklyssnardag på länge”, skrev Sydsvenskans Anna Hellsten om förra tisdagen då Nate Dogg avled.

I ett medielandskap där de oändliga valmöjligheterna ibland blir förlamande kan det vara skönt att låta döden styra musikkonsumtionen. I fjol lyssnade jag massor på Mark Linkous (sköt sig själv i bröstet), Malcolm McLaren (hjärtattack), Teena Marie (epilepsi), Captain Beefheart (ms) och Ari Up från The Slits (cancer). De lät bättre och bättre ju fler mikronekrologer jag läste.

Däremot verkar det fortfarande vara tabu att ventilera privat sorg på Twitter och Facebook. Kanske har journalisten Rob Fitzpatrick rätt när han i senaste numret av The Word, apropå sorg i sociala medier, skriver att ingen någonsin kommer att twittra: ”Min kusin dog i en bilolycka i morse. :*(”

Och även om döda rockers ibland får oss att känna en viss skadeglädje är det lätt att bli uppgiven. ”Kan inte liemannen ta ledigt snart?” undrade en av mina vänner på Facebook häromdagen, efter att ha läst att den österrikiske discorockaren Kurt Hauenstein, dött i en hjärtattack. Jag tänkte detsamma – trots att jag vet att rockmusiker inte dör oftare nu för tiden, det är bara Charon som ror sin båt över våra Twitterflöden.

En kompis brukar prata om ”benämningens makt”. Vad det handlar om i korthet är att om man kommer på ett bra och träffande uttryck för någonting, då sitter det där. En benämning av någonting som tidigare inte haft någon benämning, eller om det har haft en så kommer man på en vassare och lämnar den gamla långt bakom sig. Det är med andra ord som att slå ett nytt rekord, och eftersom kompisen både är sportdåre och författare så får man väl säga att han hamnat på rätt plats.

I en av sina böcker lyckades han beskriva norrlänningarnas sätt att säga ja: ”Sjo, på inandning” skrev han, och även om jag i efterhand kan tycka att det där ”på inandning” är lite fusk så är det svårt att komma på något bättre.

Jag brukar aldrig berätta för någon vad jag skriver om, men det är en lättnad att ibland kunna hejda sig i arbetet och ringa kompisen och bara säga:
– Hör här: ”En solkatt glider över fasaden, ett fönster stängs någonstans, det låter som ett förstulet trumslag.”
– Snyggt, säger han.
Sedan är det inte mer.

Men benämningens makt kan också vara fasansfull. Fråga alla som har blivit mobbade. Sånt där pågår högt upp i åldrarna och lönegraderna. Jag fick häromveckan höra ett öknamn som en kompis hade fått av en ryktbar kulturmobbare för några år sedan. Mina sympatier ligger givetvis hos min kompis, men öknamnet har fastnat som en kardborre i bakhuvudet, det har kletat sig fast i mitt referensbibliotek och i värsta fall kommer det alltid att finnas där.

Det otäcka är att man blir lycklig av att höra en träffande beskrivning. Man vill sprida den vidare. Som det där öknamnet. Jag har berättat det för tre fyra till. Naturligtvis som ett sätt att hålla fram vilket svin kulturmobbaren är. Men öknamnet har kardborrat sig fast i ytterligare några medvetanden.
Förra sommaren satt vi och fikade med en bekant till H som jobbar i vårdsvängen och samtalet struttade omkring lite julislött, (ah, benämningens makt …) från en film på tv i går till skådisens botox och sen började vi prata om så kallad intimkirurgi, alltså att enstaka män men mestadels kvinnor är missnöjda med hur de ser ut Där Nere och uppdrar åt en kirurg att hyfsa till allting.

Jag skakade på huvudet och sa något föga förvånande men uppriktigt menat, något i stil med att Hur Är Det Meningen Att Man Ska Se Ut Då, liksom Vad Är Idealet Egentligen, och det vanliga hade varit att H:s bekant hade skakat på huvudet och stämt in i ockandet och ackandet, men han förvånade mig genom att raskt berätta att han hade träffat en intimkirurg på en kongress en gång, och han visste precis hur en kvinna helst skulle se ut Där Nere:
– Man brukar säga att idealet är en …
Och så sa han en maträtt. Och snacka om kardborre. Under lång tid därefter blev maträtten och det kvinnliga könsorganet oupplösligt förenade. Vilket var halvkul, både för maträtten och organet. Inte för att det är fel på någon av dem. De har bara inte med varandra att göra.

Jag skulle kunna nämna maträtten för er. Och det spelar ingen roll vad ni har för helylliga åsikter om intimkirurgi. Bilden skulle flytta in i era huvuden. Jag vet av hela mitt hjärta att om jag sprider den här bilden gör jag världen till ett aningen sämre ställe. Så jag skiter i det. Makten måste brytas.