I dag åker jag till Paris och jag tänker ta med mig Linda för hon har aldrig varit där. Nu ska jag visa henne Paris är det tänkt. Jag har målat upp en väldigt romantisk bild för Linda. Det enda vi kommer att göra, säger jag, är att ligga i parkerna och äta ost och dricka ljust, ljust rosévin, och leva våra liv på de parisiska gatorna. Det kommer att bli fantastiskt, säger jag. Gatorna i Paris är fantastiska, säger jag, eftersom jag så gärna vill att de ska vara det.

Men när jag tänker efter hur det var när jag bodde där för ett antal år sen så minns jag plötsligt att nej, det var inte alls fantastiskt. Inte när jag hade lärt mig hur det fungerade.

Efter bara några veckor i Paris lärde jag mig att inte se folk i ögonen. Det gick inte. Jag gick med blicken i backen om jag var själv, och om jag hade någon med mig så tittade jag bara på den, inte på någon annan för det gick liksom inte. Då blev jag lovligt byte. Då var det fritt fram att följa efter mig i tre kvarter, fortsätta vissla och ragga trots att jag bad att bli lämnad i fred, trots att jag visade med all önskvärd tydlighet att jag tyckte att det var en jobbig situation, jag snabbade på stegen, blicken i backen, upp med axlarna, försökte göra mig osynlig, jag fick smita in på tabacen för att komma undan. Gatorna i Paris var som minfält.

Alltså, det var inte så att alla jag såg i ögonen blev galna, den effekten på min omgivning har inte ens jag. Det var mer som en oskriven regel att man som utländsk kvinna inte skulle hålla huvudet högt och vara mottaglig för kontakt, om man inte kände till den regeln så syntes det lång väg. Fan, jag minns första gången som någon frågade mig om vägen och jag stannade upp och började ge beskrivningen på knackig franska och jag var ganska stolt över att jag klarade av att kommunicera med en fellow medborgare, jag ville gärna vara parisisk och jag ville gärna hjälpa till. På franska. Men han var egentligen inte alls intresserad av vägen. Och jag blev så uppgiven att jag vände och gick hem igen.

Paris krockade verkligen med min personlighet. Den stan sög musten ur mig. Jag började anpassa mig och varning varning! Allt blir så fruktansvärt tråkigt om man anpassar sitt beteende och börjar tänka på varenda rörelse man gör. Det är så tråkigt att titta i backen.

Det är mycket roligare att titta på folk och prata med dem, att svara på tilltal, att ge sig in i en konversation med en främling på gatan och småflörta med tanter och hundar. Jag älskar det. Jag älskar att leva mitt liv på gatan, att gå hemifrån på förmiddagen och sen låta hela dagen gå i någon annans miljö, äta alla mina måltider på restaurang och låta servitriserna bli mina bästa vänner för ett litet tag, eller expediterna på Stadsmissionen. Den där flyktiga kontakten, helt kravlös, hövlig och mallad men så fri ändå – det kan hända mycket på några artighetsfraser.

Ändå, jag har inte helt tappat hoppet om Paris. Det finns inget bättre ställe att fira valborg på, det finns ingen vackrare stad om våren, det finns inget godare till frukost än en pain au chocholat. Eller två. Den här gången har jag dessutom Linda med mig! Hon är skitstark! Och gatusmart. Och mycket blondare än mig.

I slutet av nittiotalet stajlade det norska punkbandet Turbonegro om sig till vulgosminkade bögar i matros­hatt, inspirerade av den ekivoka konstnären Tom of Finland. Vissa ansåg att Turbonegro bara exploaterade bögkulturen för att få uppmärksamhet. Andra tyckte att de bidrog till ökad tolerans genom att få strejta birakillar att utforska sin sexualitet. Förhoppningsvis kan rapparen Lil B åstadkomma något liknande i den homofoba hiphopvärlden.

23-åringen från Oakland debuterade med gruppen The Pack och har de senaste åren gjort solokarriär genom att sprida över tusen låtar på nätet. Titlar som ”Hoes on my dick” och ”Suck my dick hoe” tyder på att Lil B är en misogyn rappare av den traditionella typen. Men den som lyssnar noga på hans släpiga flow – och analyserar dick-bitch-hoandet – märker att Lil B dribblar med de runda orden på ett smått revolutionerande vis. Han är, så vitt jag vet, den förste manlige rapparen som beskriver sig själv som en bitch. ”I’m the pretty bitch, man, it is what it is, word around town is I’m finer than my bitch”, rappar han i ”Pretty bitch”.

I fjol attackerade Lil B rapdivan Nicki Minaj och sa att han var en större bitch än hon. Samtidigt gjorde han ett sexuellt ambivalent utspel mot en annan hiphopstjärna: ”Om inte Kanye West följer mig på Twitter och gör låtar med mig ska jag knulla honom i arslet.” Mest liv blev det dock häromveckan när Lil B uppträdde på Coachella­festivalen och avslöjade namnet på sitt nästa album: ”I’m gay”.

På scen sa Lil B att han var strejt och med titeln vill visa att ord inte betyder något: ”Längst inne i oss själva spelar det ingen roll. Lev livet, liksom. Du har bara ett liv. Var lycklig.” Ett par dagar senare sa den amerikanska HBT-organisationen GLAAD att ord visst betyder något: ”Glåpord bidrar till intolerans.” De hoppades att Lil B:s utspel inte bara var en gimmick. ”Jag har en massa kärlek för HBT-samhället”, försäkrade Lil B.

När rappare började stoppa in orden ”no homo” i sina texter, för att understryka att vad de just sagt inte skulle uppfattas som gay, såg vissa kritiker det som ett tecken på att hiphopen i själva verket blivit mindre homo­fobisk. Förr behövdes inga brasklappar. Ingen tvivlade på artisternas heterosexualitet. Nu kysser Lil Wayne sin mentor Birdman på munnen och Kanye West uppträder obesvärat på Coachella i en damblus från Célines vårkollektion.

Naturligtvis är det sorgligt att ingen stor rappare har kommit ut som gay när till och med black metal fått en bögpionjär i norrmannen Gaahl. Men Lil B ser till att hiphopen puffas ytterligare några centimeter åt rätt håll. Genom att skriva låtar där han jämför sig själv med Paris Hilton och Ellen Degeneres bejakar Lil B sin kvinnlighet.

Och mer kryptiska rader som ”bitches suck my dick ’cause I look like JK Rowling” tycks säga att den feminina stilen underlättar hans heterosexuella raggande – vilket Lil B också påpekar när han hyllar en av hiphopens döda hjältar: ”Shoutout Tupac, I don’t know you but I love you, man. I fuck so many hoes, ’cause I look gay.”

Om det inte lät så illa skulle jag säga att eländes­skildringen är en hemtrevlig litterär genre. Mysrysig på något sätt. En sekelgammal misär är bekvämare att harmas över än den man passerar varje dag i Björns trädgård. Man slipper dilemmat inför den tiggande rumänen i t-banan; huruvida man hjälper honom om man sträcker fram en tia, eller bara håller liv i hans förnedring.

Den amerikanske författaren Jack London skrev ”Avgrundens folk” 1902. Den handlar om livet i Londons East End. Han var 27 år och socialist. Han gick till väga på samma sätt som alla andra undersökande journalister. Han klädde ner sig grundligt och gav sig ut på gatorna för att söka ett jobb och någonstans att bo.

Han gör sällskap med några män på väg till Poplars arbetshus: ”…?då och då böjde sig den ene eller den andre ned och tog upp någonting utan att dock hejda farten. Jag trodde att det var cigarr- eller cigarettstumpar som de samlade, och därför lade jag inte märke därtill. Men sedan fick jag se det: från den smutsiga, spottdränkta trottoaren togo de upp apelsinskal, äppelskal och druvskal och åto upp dem. Plommonkärnor knäckte de med tänderna för att komma åt innehållet?… Detta hände mellan klockan sex och sju på aftonen den 20 augusti i nådens år 1902 mitt i hjärtat av det största, rikaste och mäktigaste rike, som världen någonsin skådat”.

Får man jobb är marginalerna snäva. Man är ett benbrott från undergången. En kille är på väg hem från verkstaden efter arbetsdagens slut. När han går över den mörka gården råkar han trampa ner i en öppen lucka och får benen sönder­trasade mellan snurrande kugghjul. Fabrikören ger honom en ursäkt, några hundra spänn och en kärra att släpa sig fram på när han ska tigga ihop till uppehället.

Man vill rusa in i handlingen och skaka om folk och säga åt dem att undvika London. Gör vad som helst annat. Spara ihop en biljett och åk över till USA och sök lyckan där.

Som av en händelse läser jag Upton Sinclairs ”Vildmarken” direkt efteråt. Sinclair var jämnårig med Jack London men levde till slutet av 60-talet, och ”Vildmarken” är en smaskig socialistisk melodram om några litauer som i början av 1900-talet lydde mitt goda råd och emigrerade till Chicago och tog jobb i köttindustrin.

Allt går åt helvete. De köper sitt första hus, ett dragigt fuskbygge, och för att ha råd med ockerräntorna får de jobba tjugo timmar om dygnet. Långsamt faller familjerna sönder. Någon börjar kröka. Någons fru börjar sälja sig till förmannen för att få ihop till barnens mediciner, som mest innehåller alkohol. Alla skor sig på alla. Trettonårige Stanislovas får jobb med att gå omkring med lunchlådor inne på fabriken, men han blir inlåst av misstag över natten och när de hittar honom är han halvt uppäten av råttor.

Återigen vill man rusa in i handlingen. Men nu vet jag inte vad jag ska säga åt dem att göra.
Stockholm 2011 har också sitt elände. Jag undrar vad läsarna kommer att vilja rusa in i handlingen och säga åt oss om hundra år. Kanske skakar de på huvudet åt hur vi packade ihop och lämnade våra köpingar och nollbergor för att knö ihop oss i kranskommunernas andrahandstvåor och ställa oss till jobbcoachernas förfogande.

De som sökte sig till London och Chicago för hundra år sen hade sina drömmar. De räckte långt. Sen kom uppvaknandet. Det kommer till oss alla, förr eller senare.

En vit buss står parkerad utanför TV4. Den har en röd droppe målad på sidan. Jag undviker att titta på den när jag kliver ur taxin. Jag försöker andas långsamt. Men jag minns TV4-redaktörens röst på mitt mobilsvar: ”Det är blodbrist i landet så vi frågar Nyhetsmorgons gäster om de vill donera. Blodbussen väntar utanför.”

Jag kippar efter andan. Asfalten wobblar lätt under mina fötter tills jag intalar mig att det är en helt vanlig buss (förmodligen tillhör den något rockband som ska vara med i tv) och inte ett rullande skräckkabinett fyllt av kanyler, sprutor och slangar som pumpar röd vätska ur bultande ådror. När jag sätter mig för att bli sminkad är mitt ansikte askgrått.

Första gången jag reagerade så här var i mellanstadiet. Fröken höll upp en karta över blodomloppet. Hon berättade om artärer, kapillärer och hjärtklaffar. Hon sa att människan var full av pumpande, pulserande blod. Jag stirrade ner på skolbänken där kornen från mitt suddgummi började röra på sig, svävade upp i luften och blev stora prickar som växte och växte tills de täckte hela mitt synfält och allt blev svart. ”Han är cp”, slog en av mina klasskamrater fast när jag vaknade på golvet. Fröken trodde att jag led av blodfobi, så kallad hemofobi.

Min biologilärare i högstadiet kände dessvärre inte till det fenomenet. ”Äsch, det här kan du titta på”, sa han och satte på en film om hjärtoperationer. Tio minuter senare släpade han ut min livlösa kropp i korridoren. Efter att ha kollapsat under ytterligare fyra lektioner fick jag sitta i biblioteket varje gång min klass skulle studera anatomi.

Det kan tyckas märkligt att någon som är förtjust i splatterfilmer inte tål att se blod. Men skräck och övernaturligheter dämpar min hemofobi. Kliniska sjukhusmiljöer triggar den. Därför mår jag bra av att se en zombie tugga sönder halsen på en människa i ”The walking dead”. Ett nyhetsinslag där en läkare sticker sprutan i armvecket på en patient fyller mig däremot med fasa.

Den enda skräckfilm som orsakat problem är ”Bram Stoker’s Dracula”, närmare bestämt scenen där Anthony Hopkins ska rädda en vampyrsmittad kvinna genom en blodtransfusion. Han använder en artonhundratalsspruta, grov som en blyertspenna, och blodet droppar i en glasbägare. Jag lämnade salongen när jag såg den första gången och svimmade på toaletten. Eftersom jag gillade filmen såg jag om den på Cinemateket – och svimmade igen.

Jag har inte brytt mig om att behandla min fobi eftersom den drabbar mig relativt sällan. Dessutom svimmar jag numera nästan bara i sjukhusmiljöer. När en kompis klippte av spetsen på sin tumme genom att drämma igen en dörr – hallgolvet fontänsprejades rött – stoppade jag blödningen. När samme kompis låg på S:t Göran med dropp i armen blev jag yr av att se slangen.

Det gäller bara att hålla sig borta från sjukhus och titta åt ett annat håll när de vita bussarna rullar förbi. Jag undviker också att prata för mycket om fobin. En kvinna reagerade mycket negativt när jag berättade. ”Vadå? Deras kärlek är väl värd lika mycket som andras?” fräste hon. ”Jag är hemofob”, rättade jag.