Det var 1994 och min tjej hade mörka korkskruvlockar, Dr Martens, leopardblus och enorma solglasögon. När hon gick på 7-Eleven viskade ett par småkillar bakom hennes rygg: ”Kolla, Leila K!” ”Jag ser inte alls ut som hon”, suckade hon efteråt – trots att vi båda tyckte det var coolt att hon förväxlats med vår idol. Ett par månader senare, på en Expressen Fredag-fest, såg vi för första gången den riktiga Leila K som kastade sig ned på golvet och kysste min flickväns skor. Vi tröttnade aldrig på att berätta den historien. Det var som om hon dubbats av nattfjärilarnas drottning.

Leila K har fortfarande hängivna beundrare. Stylisten Tommie X intervjuades nyligen i DN om armbandet som han fått av Leila K och vårdade ömt. I fjol svarade Lady Gaga på en fråga om vilka artister som betytt mest för henne. ”I was a big Leila K fan”, sa hon och nämnde svenskan i samma andetag som Madonna, Patti Smith och Debbie Harry.

På måndag släpps ”Legendary”, en tung electrolåt som Leila K spelat in med producenten och klubbarrangören Petter Wallenberg. ”I’m legendary, you’re not”, rappar hon. Och det är svårt att tänka sig någon levande svensk artist som i lika hög grad blivit en legend eller sägen. Alla har en Leila K-historia. Många av dem är sorgliga – hur hon i perioder varit hemlös och tappat greppet om sitt liv – men hur djupt hon än fallit har fansen inte slutat hoppas.

”Legendary” är den första Leila K-låt som släpps sedan hon gästvrålade i Backyard Babies ”I love to roll” för tio år sedan. I samma veva intervjuade jag Leila K i en studio på Södermalm där en ung producent spelade upp demolåtar som han hoppades skulle falla henne i smaken. Leila satt i rosa peruk och kedjerökte. ”Fuck the fake stars”, stod det på hennes tröja. Så fort producenten vände ryggen till sa Leila att han var en talanglös nolla. Samarbetet gick i stöpet. Fem år senare började producenten, som kallade sig RedOne, att skriva hitlåtar åt Lady Gaga. För Leila gick karriären åt andra hållet.

Leila K debuterade som hiphopstjärna. Sedan blev hon eurodiskoartist, skandalprimadonna och slutligen gayikon – en kaotisk diva som attraherar horder av bögar. Men det vore fel att avfärda kulten runt henne som cynisk rännstensromantik. Leila K har en fullständigt unik röst: hård, hes, gapig. Ingen låter som hon. Även om Lady Gaga faktiskt försöker i verserna på singeln ”Judas”.

Den svenske hiphopentreprenören Broadcaster-D talade för tio år sedan om Leila K:s ”raspiga, nästan Bette Davis-aktiga” charm. Petter Wallenberg refererar till samma Hollywood­ikon när han beskriver ”Legendary”: ”Ställ Bette Davis framför en mikrofon. Det spelar ingen roll om hon har rökt crack. Resultatet blir ändå större än allt. Så kändes det att göra låtarna med Leila. Det är real. Det är ingen jävla bullshit, inga tomma poser som all annan musik.”

Bette Davis gjorde en magnifik comeback på ålderns höst. Låt oss hoppas att Leila K gör detsamma. ”Legendary” är ett efterlängtat livstecken från en idol som länge famlat i mörker men förhoppningsvis hittar tillbaka till rampljuset.

Jag minns mitt första dildoparty som tre ­timmars ren och skär komedi. Det var i Karlstad, jag var kanske tjugo år, och det var hemma hos en av mina kolleger på redaktionen där jag jobbade då. Den högsta kvinnan på redaktionen, hon som hade hand om allt som männen inte orkade ta i.
De kvinnliga kollegerna var alla tio femton år äldre än jag, med sambo och barn. Vi åt små gurksmörgåsar och chips och drack billigt bubbel. När kvinnan med dildosarna anlände blev vi klädsamt fnittriga, och sen fortlöpte kvällen bland illgröna monsterpenisar som fästes på valfri yta med hjälp av en fiffig sugpropp. Vi bestämde oss för att sätta fast den på badrumskaklet och sen daskade vi till den så att den dallrade och så skrattade vi förtjust och lite lagom generat. Vi provsmakade glidmedel och jämförde penisringar som om vi aldrig hade gjort något annat. Vi var så frigjorda och vi tog ansvar för vår egen sexualitet. Men jag minns inte att någon köpte något. Det hade liksom varit lite pinigt. Allt som allt var det en ganska meningslös kväll, speciellt för henne som hade kånkat dit alla löspenisar och gick på provision.

Jag har tänkt så mycket på det där. Den förklädda stämningen på det där partyt. Att ingen av oss egentligen tog det på allvar. Vi satt liksom inte och kåtade upp oss över alla penisvarianter. Vi satt inte och planerade allt som vi skulle göra med dessa monstruösa attrapper så fort vi kom hem. Det var mer en social grej, ett slags självförtroendefest som inte hade särskilt mycket med sex att göra alls. Den kvinnliga sexualiteten är ingen mörk och mystisk kontinent, den är som Karlstad. Osjälvständig och snäll. Den kommer med gurksmörgåsar och Asti Cinzano, i goda väninnors lag. Den är socialt accepterad eftersom den är så himla gullig.

Det är tråkigt. Att det tog så lång tid för mig innan jag började knulla på riktigt, innan jag tog mitt eget sex på allvar. Samtidigt så tror jag att det är mycket lättare för mig nu än vad det är för många av männen i min omgivning.
För männen är mycket mer ensamma med sin sexualitet. Har ni hört talas om lösfittepartyn? Finns det ens såna tillställningar? Vill du gå på ett sånt? Hur skulle atmosfären vara hemma hos redaktionschefen (för det var naturligtvis en han) när han står och skivar rädisor till kvällens tilltugg, snart kommer grabbarna, vinet ligger på kylning och killen med lösfittorna kommer prick klockan nio. Kan ni se det framför er?

Jag kan inte det. Det är inte alls lika gulligt. Den manliga sexualiteten ses fortfarande som en drift, en medfödd hunger som ställer till det i världen, som dominerar och förstör. Den är på riktigt. Och därför är den på ett sätt så mycket mer tabubelagd än den kvinnliga.
Ingen höjer på ögonbrynen åt en dildo i en kvinnas byrålåda, men en man som köper sexleksaker är en pervers, ensam porrsurfare. Tänk vad PINIGT om någon av grabbarna skulle hitta en lösmus hemma hos dig. Förödande nästan. Det är så tråkigt.
I viss mån kan jag tycka att det är rätt tråkigt att omgivningen ser min sexualitet som något ytligt och ofarligt, men i dessa tider har jag ju ändå större nytta av det än tvärtom. Jag har ju fortfarande allt kvar att upptäcka. En gullig tjej är fortfarande den bästa förklädnaden.

Det sitter en skitjobbig kille på Sjöpärlan och pratar i sin mobil. Han sitter vid bordet bakom mig och Linda, och han är ensam, han måste vara den ensammaste människan i hela världen. Han pratar högt i telefon med någon kompis, de måste träffas snart, hur går det för Bajen, jävla skitlag, man ska ju vara djurgårdare, och när ska vi ses nu då, jag menar allvar, när ska vi ut och supa bara du och jag?
Linda och jag lyssnar. Vi kan inte annat göra. Så fort han lägger på med en så ringer han upp en annan, för han vill inte sitta där alldeles själv med sin öl, han vill ha sällskap. Han är fascinerande i all sin gapighet, han pratar parodiskt med sin killkompis, så som man kan skämta om att killar pratar med varandra för att man vill göra en enkel poäng om ”grabbighet”, men egentligen vågar ingen tänka tanken att de faktiskt gör det.
Jodå. Vissa gör det. Han gör det. Han pratar om hur han måste hem och dra en piss och spöa frugan innan han tar bussen in till stan för att möta upp den där stackarn i and­ra änden. Jag och Linda tittar på varandra. Linda är alldeles mörk i blicken.

När jag lyssnar på andra människors samtal så är min första reaktion av någon anledning att tycka illa om dem. När jag sitter på Sjöpärlan och vilar mina öron på människorna vid borden runt omkring undrar jag gärna hur fan det är ställt med världen. Föraktet som jag känner för människor på mitt hörn, jag blir nästan rädd för mig själv. Varifrån kommer allt hat? Och jag är misstänksam. Det ska mycket till för att överbevisa mig om att de trots allt är fina människor. Och då tänker jag att det är synd att jag är så småaktig. Jag måste lyssna länge länge på dem, hinna bilda mig en uppfattning om deras liv, deras osäkerhet, vad de blir glada av, de måste få sina konturer mitt i allt surr.
Men ju skarpare den här killen med telefonen avtecknar sig mot Sjöpärlans vita glasfibervävstapet, desto osmakligare blir han. Det ligger inte hos mig längre, det är inte min egen småaktighet som gör det outhärdligt att lyssna på honom. Han är outhärdlig.
Själv är jag ett under av lugn. Jag är faktiskt fullkomligt grandios i min medmänsklighet.

Jag är på en skoldebatt i Kulturhuset. Som åhör­are alltså. Om någon nu frestas att tro att jag är inbjuden till en PANEL i kraft av alla mina högintressanta åsikter.

Det är smockfullt, utsålt, inte en biljett kvar. Knökat också uppe på scenen. Maciej Zaremba som drog i gång allting med sin artikelserie, Jan Björklund som är Högste Ansvarige, socialdemokraten Mikael Damberg som bjäbbar i opposition, två facktanter, en forskargubbe, ett par lärare och en rektor och om jag glömt någon, GE MIG IIGEE DÅ eller ta lite färre folk till panelen nästa gång.

De flesta i panelen säger olika varianter på samma sak: JÄTTEBRA att det här kommer upp till debatt, och om just MINA medlemmar får si och så tusen mer i månadslön kommer allting att ordna sig till det bästa.
Alla är eniga om att kommunaliseringen av skolan inte var något genidrag, och efter ett tag börjar jag intressera mig för samspelet mellan Damberg och Herrberg, eller Björklund och Granlund, förlåt jag menar Damberg och Björklund. Det verkar som om oppositionen börjar inse att det är lönlöst att ge sig på Fredrik Reinfeldt, men med Jan Björklund är det nästan tvärtom: öppet mål.

Jag funderar på i hur pass hög grad det är en utseendefråga, och anar att det är förskräckande mycket. Som vanligt. Om man blundar och lyssnar till Jan Björklund och låtsas att det är Miljöpartiets Peter Eriksson som säger samma saker, eller – slurrp – Gustaf Fridolin, så undrar jag om det skulle röra upp särskilt heta känslor eller ge upphov till lika mycket snack om furirer och batonger och pekpinnar.

Björklund säger att han växte upp i ett arbetar­hem och att alla som kom över tröskeln där hemma var knegare med sjuårig folkskola, och om det inte hade varit för vissa engagerade lärare hade han aldrig suttit där han sitter i dag.

Han säger att de största förlorarna i en kravlös och lärargles skola där eleverna ska Söka Kunskap Själva är alla barn som INTE har stöd där hemma av akademiska skönandar som tar dem med till museer och hjälper till med läxorna.

Vad är det som är så kontroversiellt med det?

Men Björklund är nu en gång för alla en kille i slips och kostym och med bonnrövig knalle­dialekt och militär bakgrund. Han påminner om en ung Richard Nixon. Öppet mål.

Oppositionen har fått känn på det här, och i sina försök att bända skolfrågan ur folkpartiledarens vitnande grepp antyder Damberg att han förenklar och tar till svepande populistiska argument som låter bra i tjugosekundersbitarna i Aktuellt.

Jag förstår Dambergs desperation. Björklund har en svada som en diskmedelskrängare på Drottninggatan, får dubbelt så mycket sagt som någon annan och Dambergs enda räddning är att komma med antydningar om populism och förenklingar, vilket faller så väl ut eftersom Jan Björklund SER UT som en sån.

Men det är lite fult spel. Det är som att debattera mot en tjock motståndare, och anklaga honom eller henne för att uttrycka sig ”svulstigt” och att ”jäsa i sin självbelåtenhet” och liknande.

Mot slutet av debatten har Damberg fått upp farten i munlädret och vågar sig på egna små snajdigheter, som att regeringen har stora backspeglar och liten framruta. (Bara för att minuten efteråt efterlysa en utredning som ska utvärdera allt som gjort på skolans område de senaste tjugo åren… )

Det är smått rörande. Han tycks nästan snegla mot Björklund efter ett erkännande. Ja, och sen ringer det ut.