Konsertsugen? Saint Etienne, Necro Facility, Säkert, Adrian Lux, Daniel Adams-Ray, Witchgrave, Dr Living Dead, Walking With Strangers, Me And My Army och I’m From Barcelona är några av de artister som uppträder på svenska scener i helgen. Om du inte hittar något du vill se ber jag om ursäkt. Det är nämligen mitt fel – i alla fall om man frågar Malmö­punkarna Sista Sekunden som intervjuas i senaste numret av metaltidningen Close-Up. ”Att få i gång en livescen i Sverige tror jag är viktigt”, säger basisten Tommy Tift. ”Men Fredrik Strage-syndromet ­hämmar det.”

Sista Sekunden påstår att jag förvandlat en hel generation till kvasi­intellektuella stroppar som sitter hemma och bloggar i stället för att rocka. ”Det fräckaste som finns är att sitta och vara svår, medan de klassiska handlingskraftiga dragen, att göra snarare än att tänka – de idealen och uttrycken har försvunnit och ersatts av att man ska tycka och känna en massa saker”, säger basisten.

Att Sista Sekunden i samma artikel erkänner att de lyssnar på Tomas Ledin gör det svårt att lita på deras omdöme. Bandets egen banala trallpunk visar också att svenska musiker borde tänka mer, inte mindre, innan de pluggar in gitarrerna. Trots att Sista Sekunden hyllas som ”Malmös hårdast arbetande punkare” behöver de arbeta betydligt hårdare.

Att jag skulle hämma livescenen är dessutom en märklig anklagelse. Jag har skrivit om konserter i mer än tjugo år. Och jag har i många texter uttryckt mitt stöd för fildelning – vilket minskat artisternas skivförsäljning och tvingat ut fler band på turné.

Ändå blir jag glad att någon lanserar Fredrik Strage-syndromet. Länge har jag fascinerats av olika sorters syndrom – i synnerhet Stendhals syndrom (patienten blir sjuk av konst), de Clérambaults syndrom (patienten tror sig vara älskad av en kändis) och Cotards syndrom (patienten tror sig vara död) – och nu har jag äntligen fått ett uppkallat efter mig själv. Det känns som att få en egen stjärna på psykoterapins Hollywood Boulevard.

Visserligen vore det trevligt om Fredrik Strage-syndromet sa något om mig (patienten har fylliga läppar, vass penna och oemotståndlig charm), men om det ska kunna tävla med klassiker som Tourettes eller Münchhausens syndrom är det nog bättre att symtomen är narcissistiskt asociala. Därför tänker jag inte protestera mot Sista Sekundens anklagelser. Jag tänker inte påminna dem om att konsertklimatet snarare lider av överetablering, eller att punkens do-it-yourself-motto omfamnas av fler artister än någonsin. I stället ska jag vara så pretentiös som möjligt så att ännu fler drabbas av mitt syndrom.

Med lite tur kommer skånska punkare om några år att undra varför Sista Sekunden har slutat turnera. ”Vad hände med Malmös hårdast arbetande punkare?” ska de fråga. Och en polare med slokande tuppkam ska svara: ”Basisten Tommy Tift fick Fredrik Strage-syndromet.” ”Nej! Det får inte vara sant!” ”Jo, Tommy sålde sin bas och köpte Ramonesbiografier för pengarna. Han sa att punk var mer intressant att läsa om än att lyssna på. Sedan blev han närsynt. Nu sitter han hemma och skriver navelskådande krönikor.”