Stackare, tänker jag när sju maudar trippar in i hotellbaren för att dränka sorgen i husets vita. Men efter en stund märker jag att de inte deppar över idolens avhopp. Trots att maudarna stajlat sig exakt som Center­ledaren pratar de bara om var de ska shoppa under sin weekendresa.

Maud Olofssons enorma inflytande på svenska kvinnors look är väl dokumenterat. En av mina väninnor brukar fotografera alla maudar hon ser på stan. I en Martin Kellerman-serie ska Rocky flyga hem från Barcelona och hittar rätt gate genom att spana efter maudar. ”Maud Olofsson är fan Sienna Miller för medelålders svenska kvinnor”, slår han fast. ”De tittar i Expressen. ’Vad hade Maud för look i går då? Smala glasögon, piffig frisyr. Vad skönt, då hänger jag med.’”

Själv tycker jag att Maud Olofsson snarare påminner om Marilyn Manson. Nej, det cirkulerar inga rykten om att hon skulle ha opererat bort två revben för att kunna gå ner på sig själv. Men precis som Marilyn Manson haft ett större estetiskt än musikaliskt inflytande har Maud Olofsson i första hand varit en visuell trendsättare med hundratusentals imitatörer.

Både mansoniter (Marilyn Mansons fans) och maudar är ovilliga att erkänna varifrån de hämtat sin look eftersom de anser sig vara originella. Ibland sviker de sina idoler. Maudarna röstar inte nödvändigtvis på Centerpartiet. Och mansoniterna gick inte direkt got ur huse för att köpa Marilyn Mansons senaste skiva ”The high end of low” – vars titel sammanfattar Centerns opinionssiffror.

Annie Johansson och Andreas Carlgren nämns som Mauds efterträdare. Men ett namn har märkligt nog fallit bort ur diskussionen: Ursula af Drakbane. Hon har ett starkt engagemang för glesbygden (i alla fall för alla orter där det finns diskotek) och kan förena partiets urbana och rurala väljare. Ursula af Drakbane har bara gjort ett tiotal framträdanden och väckte kvällspressens vrede genom att åka på en företagssponsrad blogg­resa till Gran Canaria. Riksdagsledamoten Fredrick Federley, som hon delar kropp med, beskrev henne som en lättsinnig partypingla och ”vulgär brutta”.

Men är det så konstigt att Ursula af Drakbane tar varje chans att festa när hon likt en desperat hemmafru är instängd i Federleys undermedvetna hela dagarna? Hon skulle säkert lugna ner sig om hon släpptes fram oftare. Och hon skulle sannolikt, till skillnad från Federley, inte huka under partipiskan.

Ursula af Drakbane är  dessutom ett nästan lika färgstarkt alias som Maud Olofsson (som likt Marilyn Mansons namn parar ihop en skönhetsdrottning med en skurk: Marilyn Monroe och Charles Manson respektive Maud Adams och Clark Olofsson). Ursula förkroppsligar en annan svensk kvinnotyp – den yppiga blondinen snarare än damen med piffig frisyr – men har allt som krävs för att bli lika stilbildande som sin föregångare. Med lite tur kan Ursula af Drakbane också få fler politiker att skaffa dragalias. En lösmustasch på Nyamko Sabuni skulle vitalisera jämställdhetspolitiken och Miljöpartiet skulle inte behöva två språkrör om det ena ibland plockade fram sminkväskan och blev Gunilla Frigolit.

Jag inser, när jag tänker på de senaste årens krönikor, att jag verkar uppleva min tillvaro som torftig, tråkig, ångestframkallande, och att om jag kan se något dåligt i dagen som jag har framför mig så gör jag gärna det. I alla fall i text. Jag framhäver mina ensamma bakfulla dagar i sängen, jag koketterar gärna med att katten är min enda och bästa vän. Gud, det är så synd om mig så fort jag sätter mig framför datorn. Inte konstigt att Nyhetsmorgon ringer mig när det ska pratas om depressioner kontra kreativitet i morgonsoffan. Men jag kan inte vara med tyvärr. För jag är inte i Stockholm just nu, jag är i sommarstugan i Grums förstår ni, där depressionerna är jävligt avlägsna. Och från och med nu ska allt ändras känner jag. Allt!

Jag har precis upplevt min bästa dag. Den började med att jag vaknade ganska tidigt. Jag fick kaffe på sängen av min mamma och hon hade sitt allra finaste nattlinne på sig och bara det är ju värt rätt så mycket, men sen gick jag upp med inställningen att jag ändå hade det bästa framför mig. Det skulle visa sig att jag hade rätt, som vanligt. Häng med nu.
Först åkte jag i väg till tågstationen och hämtade min övernaturligt vackra producent som kom med morgontåget. Sen åkte vi tillsammans till färgaffären och valde där, tillsammans, den perfekta gula kulören till mina köksluckor och övertalade då samtidigt gubbarna på affären att komma ut och kakla om mitt kök, vilket de med viss tvekan gick med på. Bra. Sen åkte vi in till Karlstad och gick på loppis. Jag gjorde massor av fynd. Massor! I was on fire! Jag köpte tjugo ramar och sen köpte jag Europas alla fåglar, i färg! Och jag gjorde storslagna planer på alla vackra tavlor som jag skulle tillverka av dessa två komponenter. Jag köpte filmer och ljusstakar och skor, jag köpte faktiskt allt vackert jag såg.

Vidare åkte jag tillbaka till Grums för att hämta upp en fantastisk vän som jag faktiskt bara har träffat ett par gånger tidigare. Sånt är alltid lite pirrigt men den människan gör mig aldrig besviken. Aldrig! Det är liksom världens coolaste kvinna, och hon är min! Bra. Sen åkte vi hem till mig. Rökte vattenpipa och drack ouzo som vår tekniker hade importerat från Tyskland, och så hade han förberett kurdiska tillbehör till den där jävla ouzon som vi åt, och vi drack allihop, jag och den överjordiskt vackra producenten och den fantastiska vännen och teknikern och mamma, och jag låg i skinnsoffan närmast brasan och tänkte att nu brinner jag upp snart, jag måste bort, och då åkte vi ner till sjön allihop utom mamma.

Jag lånade ut baddräkter till produ­centen och den fantastiska vännen, och själv badade jag naken eftersom jag kände för det just då. Och ungefär samtidigt som jag hoppade i sjön så tänkte jag (eller det kanske inte var precis i hoppet utan snarare när jag tvålade in hela mig i det där rengöringsmedlet som min mamma har köpt, men jag tänkte i alla fall): jag behöver inget mer i hela livet. Jag har två underbara halvnakna kvinnor paketerade i en svensk insjö, jag har en vattenpipa som väntar på mig uppe i huset, och en mamma, och en morgondag som väntar. Jag har ett helt kök som måste målas. Det är inte allt, det är inte ens en bråkdel av allt som måste göras här i livet, men det är tillräckligt för mig att ta på och det är inte det minsta ­deprimerande. Sen gick jag och lade mig så jävla lycklig.