Under sommaren uppträder en lång rad nittiotalsstjärnor i Sverige. Den ena tröttare än den andra. Bara två av förrförra decenniets idoler verkar ha stått emot tidens tand. De sitter fortfarande framför tv:n och spelar luftgitarr. De är fortfarande klädda i AC/DC- respektive Metallicatröja. Deras sammanlagda IQ är fortfarande jämförbar med en krukväxts.

”Beavis & Butthead kommer tillbaka!!!” twittrade tonårsidolen Justin Bieber i vintras. Att Bieber bryr sig – trots att han inte ens var född när Beavis & Butthead gjorde sin MTV-debut 1992 – vittnar om vilket outplånligt intryck de två slashasarna gjorde på sin omvärld. Deras debila skratt (Beavis: ”He-he-he”, Butthead: ”Hö-hö-hö”) blev en lika ikonisk signatur för nittiotalet som riffet ur ”Smells like teen spirit”.

I tv-serien satt Beavis & Butthead för det mesta bänkade framför MTV och sa ”this sucks” eller ”this rocks”. Trots att duon inte verkade ha mycket mellan tinningarna fällde de briljanta kommentarer om bland annat Kiss (”coola för att vara mimare”), Paul Simon (”den där gamla snubben från Afrika som var med i Beatles”) och Depeche Mode (”det betyder ’vi är mesar’ på franska”).

Ibland ägnade sig Beavis & Butthead åt fysiska aktiviteter som grodbaseboll (med en groda som boll) eller hundbaseboll (med en pudel som boll). Den blonde Beavis var den mest korkade av de två – förutom när han, i ett eftertänksamt ögonblick, frågade sig vad folk egentligen sysslade med innan tv fanns. ”Dumskalle”, sa Butthead. ”Tv har alltid funnits. Det finns bara fler kanaler nu.”

14 år efter att serien lades ned av sin skapare Mike Judge återvänder Beavis & Butthead till MTV. Förra veckan släpptes en extremt lovande försmak på nätet i vilken Beavis lyckas borra fast en leksakssoldat i sin hand. Butthead försöker rädda honom genom att borra ännu mer. Blodet sprutar. På sjukhuset snedtänder Beavis på medicinerna och förvandlas till sitt mystiska alias Cornholio – en figur som pratar spattig låtsasmexikanska, befaller alla att ge honom toalettpapper och utses till Messias av en religiös sekt.

Tyvärr har MTV bestämt att Beavis & Butthead inte bara ska kommentera musikvideor utan också dokusåpor och Youtubeklipp. I en scen från nya säsongen tittar de på ”Jersey shore”, serien om hårdfestande tonåringar i New Jersey. Och det är inte lika roligt att höra två idioter förolämpa andra idioter som det är att ta del av deras åsikter om überarty Kate Bush-videor fyllda av balettdansöser.

MTV:s idé om att Beavis & Butthead ska kommentera Youtubeklipp faller på sin egen orimlighet. Ingen av dem skulle kunna stava till ”AC/DC” i sökrutan – än mindre starta en dator. Vid närmare eftertanke är det orealistiskt att Beavis & Butthead tittar på några tv-program alls år 2011. Att sätta på en modern tv med tillhörande digitalbox är lika svårt som att programmera en gammaldags video. Beavis & Butthead skulle ge upp och spela tv-baseboll i stället.

I våras sålde jag min Xbox och gav upp tv-spelandet. Att det var korkat inser jag efter att ha läst första numret av Fienden, en tidning som är så passionerad, ambitiös och rabiat att jag nickar instämmande när redaktionen beskriver tv-spel som ”den viktigaste kulturform som någonsin har uppfunnits”. Fienden är en tidning av, för och om folk som älskar tv-spel. Några av dem drömmer till och med om att ligga med figurerna de styr på skärmen.

Omslagsflicka är Alix H, en fransyska som i mitten av nollnolltalet gifte sig med tv-spelsikonen Sonic the Hedgehog. I en lång intervju berättar Alix att hon attraherats sexuellt av tv-spelsfigurer ända sedan hon var liten och såg Funky Kong, en surfande apa med solbrillor i ”Donkey Kong country”. Snart blev Sonic, den blå igelkotten med röda gymnastikskor, illmarigt leende och slank kropp hennes livs kärlek. ”Jag skulle göra vad som helst för att göra Sonic lycklig, till och med ge mitt liv”, skrev hon på forumet Sonic Passion.

Fiendenredaktören Alfred Holmgrens reportage om Alix ger en fascinerande bild av det som brukar kallas toonophilia eller animephilia – en sexuell läggning som innebär att man förälskar sig i eller blir upphetsad av tecknade fantasifigurer. Ungefär som de flesta strejta någon gång haft gayfantasier kan nog många dra sig till minnes ögonblick när de trånat efter Snövit eller Aladdin, för att nämna två Disneypuddingar. Toonofilerna tänder även på mindre mänskliga varelser som drakar, älvor eller robotar.

Vissa toonofiler klär ut sig till sina favoritfigurer. Andra skriver erotiska noveller. De riktigt hängivna beställer sexleksaker från företaget Bad Dragon som tillverkar dildoar och lösvaginor som designats för att likna olika fantasifigurers (främst drakars) könsorgan. I senaste numret av Vice beskriver en av företagets kunder sig själv som ”kinky, fetish-loving, porn-watching lady” – samt lycklig oskuld, ”och jag tänker fortsätta vara det eftersom jag inte har något intresse för männi­skor”.

Alix bryr sig inte heller om männi­skor. ”Jag kunde ha gett vad som helst för att bli en robot eller bara en karaktär i ett spel”, säger hon i Fienden. Planen är att om några år frysa ned sig i en kryotank så att framtidens forskare kan överföra hennes medvetande till en spelkonsol. Där kan hon leva för evigt med Sonic, befriad från den fysiska världens förruttnelse.

I sin recension av Fienden skrev SvD att reportaget om Alix var hänsynslöst eftersom hon ”av allt att döma” var psykiskt sjuk. Själv tycker jag att hennes fantasier är vackra. Hennes längtan efter en digital sagovärld påminner om kristendomens längtan efter en plats där rosor aldrig dör. I artikeln framstår hon som en själsfrände till de tusentals troende som genom historien försakat jordelivets njutningar och riktat sin åtrå mot religiösa ikoner.
Byt ut Sonic the Hedgehog mot Jesus så blir hon Kristi brud – fast med joystick i stället för krucifix. Det anses dock fortfarande mer friskt att älska en hippie som spikades upp på ett kors för två tusen år sedan än att älska en blå igelkott med röda gymnastikskor.

Det hände sig i början av sommaren att detta med kungens porrande  eller icke porrande var på tapeten, och ur offentlighetens trävirke  kröp nymornade och ändå ack så välbekanta åsikter om monarki och  gubbvälde och allt det där. Jag stod på ett kalas och skyfflade  jordgubbstårta från en sviktande papptallrik när en tant gav hals om  monarkin och hur OTIDSENLIG den var och att den därför snarast borde förpassas ut genom bilfönstret och ner i historiens grågröna vägren.

Och visst är monarkin OTIDSENLIG. Jag vet något annat som är hopplöst OTIDSENLIGT:
Gamla stan. Eller va? Där ligger den, århundrade ut och århundrade in, med  alla snirkliga mögiga gränder. Liksom konstant pissfuktig kullersten, och uppnästa små bodar där man blir lika uppskörtad som i Venedig av en vassögd kärring som snabbast möjligt vill suga ens American Express-konto torrt och tuffa ut till Sandhamn och sitta på sin vitmålade veranda och bläddra i sin Sköna Hem i fred.
Ingenting funkar. Taxibilar och varutransporter stannar upp som i kvicksand och tvingas backa ut igen och alla tutar och hatar varandra.

Gränderna är vinda små kapillärer som tynar omkring och inte ens får plats på en hederlig karta. Och ABSOLUUUT inte att gatorna kan heta något hederligt likriktat och stadsplanerat i stil med Ölandsgatan, Hallandsgatan, Blekingegatan … närå, det ska vara utmejslat och personligt och heta Erland Hovslagares gränd och Mamsell af Klerckers Lilla Pudels Trappor och sånt. Hela tiden den heliga HISTORIEN som flåsar sin snusiga andedräkt i nacken på en. Gå försiktigt för satan för i det där gathörnet högg de huvet av adelsmän för si och så många kvalmiga sekel sen. Räta på ryggen, grevar och baroner, för på den där fasaden sitter ett avtryck av någon attentatsmans lösgom från sjuttonhundrakallt, och där kommer en turistgrupp japaner med skygga blickar och halvöppna munnar och ryssar med snagg och träningsoveraller och stickiga parfymer.

Och Gud nåde för sånt som vi ute i 2000-talet måste hålla oss med, parkeringshus, bankpalats, nej det här är Gamla staaan och här låtsas vi att Bellman fortfarande sitter och svajar i krogmörkret och att Sverige är en stormakt som får knäveck att skälva runt Östersjön.
Inte nog med att Gamla stan är OTIDSENLIGT, jag stör mig också på att det är så ODEMO­KRATISKT.

Vad jag menar med det är att jag själv gärna skulle vilja bo där, men att jag är chanslösare än en igelkott på autobahn. I Gamla stan står skön­andarna och Stenbeckarna skuldra mot skuldra, och där släpps ingen simpel inkassostungen kultur­arbetare över bron. De kanske inte är Stenbeckare till namnet, men i anden. De smackade in några millar på fekalie-tv för tjugo år sen, och nu bor de i Gamla staaan och när något går sönder i deras lägenheter ringer de ingen vanlig hantverkare. Nej då rycker Riksantikvarie­ämbetet ut med plasttossor på fossingarna och tar färgprover med pincett så att det blir EXAKT samma färg som på Lasse Lucidors tid för annars kan husets känsliga själ komma i darrning och det vill vi ju inte, och allra minst skönandarna och Stenbeckarna. Nej, jämna eländet med marken.

När Hötorgsskraporna klubbades igenom i stadsfullmäktige 1945 beskrevs de som ”fem sköna ackord, fem trumpetstötar i ett Händelskt festspel”. Nu är det dags att släppa loss hela storbandet. Skrota monarkin och låt ett nytt Gamla stan stiga upp ur byggbråten. Rätlinjigt. Lysrörsvitt. Och TIDSENLIGT. I all evighet, amen.
Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson är 47 år och tittar på ”Hundra svenska år” på svtplay.