Det finns en elefant i rummet i Stockholmsdebatten. En fråga som bubblar under ytan, som ännu så länge hålls nere av politiker och journalister, men som snart når kokpunkten i folkdjupen. Jag talar givetvis om cyklisterna.

Tretton år efter att Stella Fare och vågmästarna i Stockholmspartiet tvingade ned en makthungrig borgerlighet på knä och började måla cykelbanor tvärs över Riddarfjärden (okej, nästan) så är resultatet uppenbart för var och en: Det mångtrafikerade samhället fungerar inte.

Att kaoset på stadens gator ändå fortgår beror på att den trafikpolitiska korrektheten sitter djupt. Som miljövänliga motionärer är cyklisterna enligt den förhärskande normen oantastliga. Om vi inte ser upp kommer utvecklingen förr eller senare att gå i en dansk riktning – Stockholm riskerar att bli som Köpenhamn, där det i princip är omöjligt att framföra en vanlig hederlig personbil i innerstan. Motorljuden stannar av och tystnadens cykeldiktatur breder ut sig. Det är med andra ord hög tid att vi tar bladet från munnen om masscyklismens problem.

Cyklisterna visar inte respekt för de rutiner och sociala konventioner som stockholmska fotgängare och bilister tillsammans byggt upp under generationer. Kraven på identitetstrafikpolitik och särlagstiftning, från särskilda cykelbanor på tidigare normalt fungerande gator till extra framskjuten position vid rödljus, är diskriminerande mot majoritetstrafikanterna och hotar själva fundamentet för vår trafikkultur. Purtrafikanterna, till fots och bakom ratt, har en tradition av att söka samförstånd genom ömsesidig respekt och ljusreglering. Att jag däremot skulle söka fredlig samexistens med Jocke, 39, som iförd limegröna tights och sportsolglasögon av svängd cykloptyp susar snett över Norrmalmstorg i kraft av sitt inbillade företräde? Nej, det går inte. Överallt där cykelkulturen stöter på majoritetstrafikkulturen uppstår konflikter.

Dessutom: Vad kostar cyklismen?  Medborgarna har rätt att veta. Hur många arbetstimmar förloras varje år vid ombyten – och kanske till och med dusch – i samband med ankomst till arbetsplatsen? Hur mycket sinkas tillväxten av alla försenade bud, bussar och personbilar?

Även frågan om cyklisternas  extrema klädsel bör tas upp till diskussion. Gröna tights på medelålders män är en anomali i den stockholmska stadsbilden. Dessutom upplevs cyklisternas solglasögon som en maskering. I ett öppet samhälle ska vi självklart visa oss för varandra, särskilt i trafiken. Och då har vi inte ens gått in på den hygieniska aspekten av svett och åtsmitande plastattiraljer.

Man ska förstås inte dra  alla cyklister över en kam. Jag känner själv flera cyklister. Några av mina bästa vänner är cyklister. De flesta cyklister är inte hänsynslösa trafikfaror. Att de ändå är överrepresenterade i den gruppen kan också ha andra förklaringar: stressiga mellanchefsjobb, traumatiska minnen från styrelsemöten i bostadsrättsföreningarna och grubbel om Den Nya Mansrollen.

Hur som helst så har det mångtrafikerade samhällsexperimentet kommit till vägs ände. Vi måste lyfta locket och kunna föra en sansad debatt om frågorna.

Men sådant får man väl inte säga i den här stan.

”Free Mandela!” sprayade jag på en vägg i Linköping när jag gick i gymnasiet (apartheidregimen såg uppenbarligen min graffiti för han släpptes direkt). ”Free Satpal Ram!” ropade jag på konserter med dancehall-punkarna Asian Dub Foundation i slutet av nittiotalet (britten som dömdes för mord när han försvarade sig mot en rasistisk attack släpptes 2002). ”Free Mumia Abu-Jamal!” vrålar jag fortfarande på Looptroops konserter (trots att jag är långt från säker på den morddömde black panther-aktivistens oskuld).

Men det frihetsrop  som jag stämt in i på flest konserter är tveklöst: ”Free The West Memphis 3!” 18-årige Damien Echols, 16-årige Jason Baldwin och 17-årige Jessie Misskelley greps våren 1993 för morden på tre åtta­åriga pojkar i Arkansas. Det fanns varken motiv, vittnen eller teknisk bevisning. Men efter ett långt förhör, som bara delvis dokumenterades, fick polisen Misskelley att erkänna.

Åklagaren sa att trion hade mördat pojkarna i en satanisk ritual. Och juryn trodde på honom, trots att de enda bevisen var att tonåringarna burit svarta kläder och lyssnat på Metallica. Att Damien Echols hade böcker av Anne Rice och Stephen King hemma ansågs också suspekt. Mot sitt nekande dömdes han till döden och de andra två till livstids fängelse.

1996 kom Joe Berlingers och Bruce Sinofskys dokumentär ”Paradise lost” som skildrar rättegången. Filmen fick tusentals personer att protestera – däribland stjärnor som Metallica, Dixie Chicks, Pearl Jam, Tom Waits, Slipknot, Iggy Pop, Henry Rollins, Winona Ryder och Johnny Depp. Med tiden blev The West Memphis 3 mer än morddömda tonåringar. De blev rockens politiska fångar. Att slåss för dem var att slåss för rätten att gå till skolan i svarta kläder, Dr Martens och svart nagellack. Många av supportrarna såg sina tonårs­jag i den fängslade trion. Jag gjorde det i alla fall.

Om man bortser från medlemsavgiften till Amnesty är The West Memphis 3:s försvarsfond det välgörande ändamål jag skänkt mest pengar till genom åren. Alla håller dock inte med om att det är välgörenhet. Kampanjen har, särskilt i Arkansas, avfärdats som ett tanklöst kändisjippo. Den kritiken tystnade 2007 när nya bevis lades fram och det slogs fast att inga av de dömda hade lämnat dna-spår på brottsplatsen. Förra fredagen släpptes The West Memphis 3 efter att ha tillbringat mer än hälften av sina liv bakom galler.

Glädjen har dock varit dämpad. Echols, Baldwin och Misskelley tvingades göra en så kallad ”plea bargain” med åklagaren där de erkände morden och dömdes till avtjänad tid. Samtidigt fick de rättens tillåtelse att fortsätta hävda sin oskuld. Avtalet gör det omöjligt för dem att söka skadestånd och mordutredningen tas inte upp på nytt. Syftet tycks vara att tysta ner skandalen.

Berlinger och Sinofsky hade just släppt trailern till sin tredje dokumentär om fallet, ”Paradise Lost 3: Purgatory”, när huvudpersonerna frigavs. Nu måste de klippa om den. Och den mest omskakande skildring­en av ett rättsfall sedan Truman Capotes ”Med kallt blod” får ett, om inte lyckligt, i alla fall hoppfullt slut.

I bloggen Cinema rolling ventilerar signaturen Der Kommissar sin ilska över den planerade remaken av gothäventyret ”The crow”: ”[Filmbolagen] tvekar inte att gräva upp min barndoms skatter och spotta på dem i den allsmäktiga dollarns namn.” I bloggen The Movie 411 är Melissa Bradley upprörd över den planerade remaken av ”Dirty dancing”: ”Detta är helgerån, sanna mina ord, och jag kan inte ens beskriva hur ledsen jag blir.”

Båda bloggarna tror att de nya versionerna kommer att skända minnet av originalen. De flesta nyinspelningar av populära filmer utlöser samma reaktion. Efter att ha älskat en film i många år anser fansen att de har en emotionell äganderätt till verket. Även om den nya versionen inte utplånar den gamla betraktas remaken som en spottloska på en klassiker.

De starkaste remakeprotesterna kommer ofta från cineaster som gillar sjuttiotalets brutala exploitationfilmer som ”The hills have eyes”, ”Motorsågsmassakern”, ”I spit on your grave” och ”The last house on the left”. De nya versionerna av de filmerna har bättre skådespelare, tajtare klippning, trovärdigare story och mer våld. Ändå väcker de fansens irritation. Det beror nog på att originalens människofientliga atmosfär inte byggde på traditionella filmiska kvaliteter – snarare på bristen av sådana. Grynigt foto, söligt tempo och ologiska repliker förstärkte obehaget.

Våldet är inte den viktigaste ingrediensen i sjuttiotalistisk exploitation, utan den snaskiga och spekulativa stämningen. En av mina bekanta anser att man kan bedöma dessa filmers kvalitet efter antalet omotiverade bilder av slaka penisar. Den nya versionen av ”I spit on your grave”, för att ta ett dvd-aktuellt exempel, är ytterst rå. Den våldtagna hjältinnan doppar sina fiender i frätande lut, penetrerar dem med hagelgevär och låter kråkor hacka ut deras ögon. Men jag ville inte duscha efter att ha sett den – som jag ville första gången jag såg originalet. Jämfört med den gamla ”I spit on your grave” är remaken ljus och fräsch.

Den kommande ”Straw dogs”-remaken verkar lida av ett liknande problem. Sam Peckinpahs hårda hämndsaga från 1971, där Dustin Hoffman och Susan George trakasseras av slemmiga bondläppar på engelska landsbygden, har förlagts till amerikanska södern där ett snyggt storstadspar förföljs av en ännu snyggare Alexander Skarsgård. Trailern är visserligen spännande – men inte lortig på det där utsökt sjuttiotalistiska viset.

I fjol sa ”Hobo with a shotgun”-regissören Jason Eisener att han gärna skulle göra en ny version av den smutsigaste av alla smutsiga exploitationfilmer: Bo Arne Vibenius ”Thriller – en grym film” med Christina Lindberg som enögd hämnare. Och det kanske är oundvikligt eftersom sjuttiotalsfilmerna börjar ta slut och ingen orkar skriva nya manus. Oavsett om den remaken blir verklighet bör man passa på att se originalet i all sin sjabbiga prakt. Cinemateket visar ”Thriller – en grym film” på tisdag nästa vecka. Det blir den första biovisningen av den oklippta versionen sedan Cannesfestivalen 1973. Du kommer garanterat att vilja duscha efteråt.

Nu när hängmattan är hoprullad till tvestjärtarnas fromma finns det en fråga som gnager mer ihållande än de andra: fick man till någon riktigt avundsvärd statusuppdatering under sommaren?

Sommaren är som gjord för Facebookskryt. Iphonarna har gått för högtryck. Glada barn på stranden. En ekologisk utflyktskorg i skuggan. Och på kvällen: en solnedgång med mycket brandgult. Skrattigt umgänge med nära vänner. God och livsstilig mat. Lite smålullig på ett bra vin. Uppräkningen brukar avslutas med en förnumstighet i stil med: ”Sämre kan man ha det.”
Varje gång jag läser den där kommentaren får jag sätta mig på mina illvilliga händer för att de inte ska sväva upp till tangentbordet och undra: Jaha, och hur skulle det gå till, menar du?

En annan variant på samma kommentar: ”Kan man ha det bättre?”

Och sitt på händerna igen, för det kliar i dem efter att hoppa upp och skriva: Det är klart man kan ha det bättre, idiot. Man kan freebasa samtidigt. Om man nu är lagd åt det hållet. Man kan sitta och gunga på en yacht i Söderhavet och få ett telefonsamtal om att Plötsligt Hände Det och man har vunnit miljarders miljarder på lotteriet, SAMTIDIGT som man svävar ut i otryckbart snusk med fem valfria filmstjärnor. Om man nu är lagd åt det hållet.

Så det är klart att man kan ha det BÄTTRE.

Kanske taskigt av mig att måla upp de här exemplen. Men det var du som frågade.

Nu invänder du naturligtvis att det bara är ett talesätt. Men då vill jag fråga om du tror att det var en tillfällighet att du uttryckte dig just så som du gjorde, ”kan man ha det bättre?” i stället för att säga, exempelvis: ”Vad BRA jag har det just nu.” Eller: ”Vad lycklig jag är, nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans.”

Ja, kanske var det en tillfällighet. Och kanske inte.

”Kan man ha det bättre?” är en fråga som, beroende på hur den sägs, kan uttrycka triumf och skadeglädje: ni hörde hur bra jag har fixat det för mig, och jag tvivlar starkt på att det finns någon där ute som kan toppa just min solnedgång, just mina vänner och just mina gasolrostade grön-saker från granngården.

Hur bra har NI lyckats fixa det för er då? Bättre än det här? Skulle inte TRO det.

Men frågan kan också vara hjärtskärande i sin ängslighet: nu har jag knogat hela året för den här semestern, för att kunna omge mig med just de här människorna, bo i just det här huset med just den här utsikten och ägna mig åt just de här sysslorna.

Och den här kvällen hände någonting som fick mig att tänka, djävlar, hörru, nu fick du till det. Nu tar du en bild på härligheten och ber alla att titta in i din mobiltelefon och se störssta möjjliga lyckllliga ut, och du tar din bild, och sen skriver du en kommentar där du med skenbar nonchalans slänger ner några iakttagelser från den här stora lycksaligheten.

Och ändå, trots att du har det så hjärtinnerligt bra och mår så förträffligt, kan du inte låta bli att hemsökas av den där evinnerliga frågan: kanske kan man ha det ÄNNU bättre någonstans, med någon annan fru, i något annat landskap, med några andra vänner och med ett annat uppslag i Annas mat?

Ja, kan man ha det bättre?

Frågan sadlar dig, betslar dig, hälar dig i sidorna och börjar jaga dig i skritt in i drömmen.