Intresset blir ett yrke, och oundvikligen också en bransch. Särskilt under bokmässan. Var helst författarna träffas handlar det om f-skatt, agenter och kolleger det går bättre eller sämre för.  

På bokmässan trumpetas bokens förgänglighet, från morgon till kväll, i alla tänkbara tonarter.

Man har suttit på sin kammare i åratal och gnetat på någonting som bara är ens eget. Konstfullt arrangerade skärvor från ens innersta. Men på mässan blir ens bok en anonym konserv bland hundratals andra.  

I år blev det inte så. Jag hade just kommit hem från Paris. Min roman ”Syster” har översatts till franska och Svenska institutet hade ordnat något halabaloo.

”Syster.” Någon som minns den? Nej, knappt jag heller. Den kom 2009. Fick bra kritik. Men någon på förlaget sa att den ”presterade dåligt i bokhandeln”. Jag kände inget behov av att ta reda på exakt hur dåligt den presterade. Efter några veckor var den försvunnen från diskarna, och jag skrev på något annat.

På Arlanda smusslar jag upp pocketupplagan och börjar bläddra. Lite skamset givetvis. Det är kusligt hur mycket jag glömt. Men jag bläddrar på. En hel del är bra. Annat är lite omständligt. Boken är inte direkt någon hundraåring som hoppade ut genom ett fönster.

Jag går ombord på planet och åker ner till den här staden som jag inte varit i på länge, men som jag besökte ofta när jag var lite över tjugo och det räcker med att gå upp från metron vid Saint Paul och sätta sig på ett fik och beställa en café crème för att allting ska komma tillbaka. Alla fik man har suttit på och varit så själlöst upptagen av att här sitter jag minsann på ett fik i Paris och jag ska bli en stor författare och alla som är något ska vilja hänga med mig och alla tjejer ska kasta fuktiga blickar efter mig.

Det blev inte så, men det blev ett yrke och så småningom en bransch. Väldigt mycket bransch, faktiskt. Ibland smyger sig en känsla av vitvaror in. Ångstrykjärn. Unga män i kortärmade skjortor och vax i håret. Alla dessa driftiga människor som har ett sånt väderkorn för vad som kan malas ner och matas ut som blanka fina bästsäljare; som sniffar hungrigt, ser sig omkring och undrar, hmm, vad har vi nu?… den där karismatiske kåkfararen?… den där lättsamme lingvisten?… den där matglada mediepersonligheten?… kan det bli en bok av det här?

Men i Frankrike känns branschen långt borta. Som om den aldrig har funnits. På tåget till Lille, där jag ska prata på bokhandeln V.O., berättar förläggaren, nästan generat, att han har läst min roman nio gånger och att han snart kommer att läsa den en gång till.

Jag träffar översättaren. Hon uttalar sina svenska sje-ljud så omsorgsfullt och varsamt. Hon säger att det är svårt att få tid och råd att översätta så mycket som hon skulle vilja. Men när hon får en roman som ”Syster” spelar inte pengar någon roll.

Besöket i Paris är bokmässans diametrala motsats. Jag åker hem uppfylld av ett allvar som är härligt i all sin pinsamhet, och jag tänker på alla böcker jag har skrivit och tänker skriva, att de guppar iväg som flaskpost på ett stort mörkt hav. Men det finns stränder in mot ljuset. Där väntar människor som tål till och med ”Systers” spröda sorgsenhet. Som rentav längtar efter den. De kommer alltid att finnas där, till tidens ände. Elgiganten vet de inte ens var det ligger.

Två saker har hänt sen sist: Dels har jag varit på en releasefest för en reportagebok om de svenska soldaterna i Afghanistan, dels har jag varit på jobb i Uppsala. Efter dessa händelser har en lite oväntad fråga dykt upp, nämligen: Behöver jag uppdatera min feminism?

Det är lördag eftermiddag i Uppsala och jag och en man strosar omkring i stan och väjer för grälla övertända studenter och kullerstenar medan vi diskuterar lite allt möjligt, bland annat den här releasefesten jag var på i veckan. Jag satt vid samma bord som en tjej vars kille var hemma på permis från Afghanistan, och han satt också där i full ökenmundering och jag frågade henne hur det var när han var borta i flera månader i sträck. Det var ju inte roligt förstås sa hon, samtidigt så skulle hon aldrig ställa sig i vägen för någonting som han verkligen ville göra. Det var jag ju tvungen att förstå där och då, och hon är väl kär i honom så varför inte, men det ringde en liten varningsklocka i mig så där som det brukar göra när något först verkar fint men som vid närmare eftertanke bara känns jävligt typiskt. I Uppsala, när jag var på säkert avstånd, så kunde jag ifrågasätta det. Vad ska hon med honom till, frågade jag han som jag är där med. Är det inte så typiskt, envisades jag, att tjejerna sitter hemma och väntar medan männen är ute och gör det de ”måste göra”.

Han som går bredvid mig där i Uppsala håller inte med. Han tycker att min feminism är omodern. Uppdatera den några årtionden, säger han. Kvinnorna som han känner har lika stora förutsättningar att åka ut i världen och förverkliga sig själva medan deras män sitter hemma och väntar på dem. Jag tycker att han är en lite väl liberal innerstadsfeminist, och att slutsatserna som han drar utifrån människorna i hans direkta närhet knappast håller för några bärande genusanalyser. Käften. Uppdatera din egen feminism du.

Men… kvällen före har jag deltagit i en författarkväll på Uppsalas stadsbibliotek. Det var jättemycket folk där, så han som går bredvid mig fick sitta längst bort i lokalen på en ihopfällbar stol och lyssna i en hel timme. Inga konstigheter så, men någonstans i mig ringde den lilla varningsklockan igen, just för att det var så fint och inte alls typiskt. Att han satt där och kollade på mig. Att det var ”min” kväll. Någonstans i mig kände jag att jag borde vara väldigt tacksam, av anledningar som inte hade med vare sig honom eller mig att göra. Trots att det här scenariot enligt honom var minst lika självklart som det motsatta.

Jag känner mig enkelspårig och fördomsfull och kall när jag tänker på den där tjejen som var ihop med en soldat. Vad vet jag om deras förhållande? Ingenting. Och mitt eget förhållande är det väl inget större fel på heller just nu, varför kan inte den där klockan vara tyst ett litet tag?

Tillbaka i Stockholm så läser jag Roland Poirier Martinssons text i Svenska Dagbladet om att det är dags att avskaffa feminismen. Han kallar feminismen en historisk trend och gör liknelser med den där stackars japanen som satt isolerad på en ö och trodde att det fortfarande var världskrig 1974.

Då inser jag att jag inte alls behöver uppdatera min feminism, jag behöver vrida tillbaka den en sisådär sex hundra år, till medeltiden, så att även de fattigaste stackars trälarna som aldrig fått lära sig läsa har en chans att förstå. Och jag kommer på att jag älskar min den där varningsklockan som ringer i tid och otid, för den visar att jag faktiskt bryr mig. Om folk, om mig själv, om historien. Och att jag kan läsa.

Nyheten gjorde mig bedrövad. En isig klump av sorg växte i magen. Reaktionen var ändå mild jämfört med den akuta ångest som drabbade min vän Anders. ”Varför hånar de mig? Varför kissar de på mig?” suckade han när jag berättade att New Order ska spela live utan basisten Peter Hook.

Hook lämnade New Order för tre år sedan. Men ingen trodde på allvar att de skulle turnera utan honom. New Order utan Peter Hook är inte, vilket basisten själv bloggade i veckan, som Queen utan Freddie Mercury (de två andra medlemmarna väckte ingen större vrede genom att turnera själva). New Order utan Peter Hook är som Rolling Stones utan Keith Richards, som kärlek utan kyssar, som Oreo Cookies utan mjölk. Syftet med de två konserterna i oktober är visserligen gott: att samla in pengar till regissören Michael Shamberg som är svårt sjuk. Men han lär inte bli friskare av att se bandet på scen utan sin viktigaste medlem.

Peter Hooks vemodiga basslingor var fundamentet både för Joy Division och New Order – till och med viktigare än Ian Curtis och Bernard Sumners röster. Hans oborstade look har också varit avgörande för gruppens framgångar. I slutet av åttiotalet hade han Chewbaccas ansiktsbehåring, läderbyxor, mc-stövlar och basen dinglande långt nere på smalbenet.

Därmed inte sagt att Peter Hook är ett geni. Trots att han hjälpt till att skriva många av Joy Divisions och New Orders klassiker har det mesta han gjort utanför banden varit medio­kert. Han blev utskrattad när ett Youtubeklipp visade hur han som dj låtsades mixa samtidigt som en färdig bland-cd snurrade i spelaren. Och när han i fjol åkte på soloturné och framförde Joy Division-låtar talade många fans om helgerån. Som om inte det väckte tillräcklig indignation avslöjade Hook att han fejkat Ian Curtis autograf på skivomslag.

Men det är omöjligt att ogilla honom. En gång sågade jag hans band Monaco i tidningen Pop. När gruppen i en intervju sa att journalisten som skrivit den recensionen inte fattat ett smack blev jag alldeles extatisk och tänkte: ”Peter Hook har läst mig!” De inspelningar jag hört från fjolårets turné låter dessutom oväntat bra. Hook sjunger hyfsat. Basen mullrar lika mäktigt som vanligt. Och – vilket de sura upprörda fansen tycks glömma – Peter Hook kallar sig inte Joy Division när han spelar solo. Hans tre forna bandkamrater kallar sig där­emot New Order. Det är inte okej.

Primal Screams basist Mani twittrade i fjol att Peter Hooks plånbok, ”fylld med blodspengar han tjänat på Ian Curtis död”, numera var synlig från rymden. ”Jag brukade avguda honom. Nu är han en självupptagen
sell­out som kränger sin döde väns kropp för pengar. Och han kan inte spela.”

Kommentaren gjorde mig lika arg som när Aftonbladets Johan Hakelius beskrev den legendariske basisten som en ”fjant”. Peter Hook må vara en slusk. Men han är ingen fjant. Han var svetten i New Order, den musikaliske grovarbetaren, ett långfinger mot alla indiefascister som ropar ”rockism” när något är för köttigt och ösigt. Han heter till och med ”hook” – en synonym för den svängigaste delen av en låt. Att New Order uppträder utan honom är en tragedi.

Jag gick till NK för att byta ett par brallor som jag hade fått i födelsedagspresent.
Det är något med den där styva NK-påsen och den stora rektangulära kartongen, och brallorna konstfullt inslagna med papper tunt som spindelväv, och jag fantiserar om att börja knata omkring med allt möjligt i NK-påsen, eller bara några gamla tidningar som utfyllnad, kanske skulle det sätta lite Visa Gold-kant på tillvaron?

Det tog lite tid att lokalisera NK Man som det ju heter och när jag tomtade mot rulltrappan passerade jag parfymavdelningen, där jag såg något egendomligt.
En ung man stod vid ett bord med hörlurar på skallen, och på bordet stod något som liknade två våffeljärn. Jag trodde att han skulle lyfta på locket och nypa fram en gyllenbrun croque monsieur. Men han stod bara där. Ur högtalare någonstans svischade instrumentalmusik med en hel del diskant och uppfordrande trummor och drömska syntar. Sen insåg jag äntligen: aha, parfymavdelningen har fått hit en snajdare som står och spelar skivor.
Prisa Herren.
Jag blev lite upprymd i min snart femtiomässighet eftersom jag hade fått en bild av något som annars mest varit ett begrepp för mig: att spela skivor.
I mina öron har det alltid låtit lite pinsamt, vilket jag med åren har kommit att känna mig allt ensammare om, som med så mycket annat höll jag på att säga – och sa det – eftersom detta att spela skivor snarare är, har jag förstått, ett hedersuppdrag.
Att ”spela skivor” är för mig något man gör hemma, för sig själv, och att kliva fram och ”spela skivor” inför publik låter lika märkligt som att dammsuga inför publik, rosta bröd inför publik eller torka sig i rumpan inför publik.
Men där, insåg jag, nästan med upphetsade rosor på kinderna, stod alltså någon och spelade skivor på parfymavdelningen.
De hade ringt dit en snubbe som hade, ja, vad hade han? En skivsamling, ett par hörlurar och så de små våffeljärnen.
Syftet med tilltaget var förstås att bruttorna som kom dit för att stryka parfym på sina handleder skulle känna sig lite Visa Gold-kantade eftersom NK hade hyrt in en alldeles egen snajdare som spelade skivor.

När jag stod i rulltrappan hade jag hunnit bli ganska beklämd eftersom snubbens musik lät slående lik det som brukar kallas ”hissmusik”, och jag tänkte att den självklara upprättelsen för denna förtalade genre borde vara att sätta upp en skylt i hissarna om att det som strömmar ur högtalarna inte alls är hissmusik, utan den glasögonormige musikrecensenten X som sitter på hisstaket och spelar skivor.
Men musiken är förstås inte det viktiga när någon kommer och spelar skivor. Det viktiga är att det signalerar att nu skärper vi till oss gott folk, achtung och andakt om jag får be ty vi har fått en tvättäkta snajdare i byggnaden.
Och hur vet man att han eller hon är en snajdare?
Eftersom hon är inbjuden att spela skivor fattar du väl. Bokbranschen har mycket att lära här, som vanligt höll jag på att säga – och sa det – och det kommer inte att dröja länge innan du ser en skylt i bokhandeln om att den omsusade debutanten Sigfrid von Snajding sitter här och läser böcker klockan fjorton på lördag. Och då handlar det inte om någon mossig högläsning, utan att Sigfrid sitter i en läsfåtölj och vänder blad i något han gillar, och sprider lite Visa Gold-kant genom sin blotta närvaro.
Själv funderar jag på att sätta mig i Söderhallarna och läsa Jacques Werups ”Medan jag levde” i morgon mellan elva och halv tolv.

Ola Lindholm. Jag har ingen relation till honom som är värd att nämna. Kollar inte på hans program, har inga barn som läser hans tidning. Han är en perifer figur i mitt medvetande, har alltid varit där men aldrig på något viktigt sätt, men nu plötsligt tänker jag på honom hela tiden.
Rätte­gången mot honom började i måndags, och till veckan avkunnas domen. Han anklagas för att ha tagit kokain på en fotbollsmatch i våras, men allt det där vet ni ju redan.Det kan inte ha undgått någon. Det har varit ett jävla liv, både från chefredaktörer, kulturchefer, debattörer och Ola själv, som efter gripandet har förlorat alla sina uppdrag och tycker att den svenska pressen har förstört hans liv. Därför säger han ingenting om anklagelserna under rättegången, han vill inte ge tidningarna något mer att skriva om, inte ens en förklaring till hur han fick i sig drogen om han nu inte självmant drog i sig den i näsan. Det är färdigpratat för Ola.

Jag bryr mig inte om han har knarkat eller inte. För mig är det rätt ointressant. Det hade varit skillnad om han i Kamratposten i detalj beskrev hur man sätter upp sitt eget methlab. Vad som däremot är väldigt intressant är att följa skriverierna och utgivarnas argument för att publicera namn och bild innan domen är klar. Så här. Jag fattar varför man skriver om det. Det är en oemotståndlig historia. Ola Lindholm är en journalist som jobbar mot barn. Som chefredaktör för Kamratposten bör Ola vara ett rättesnöre för landets unga. Och det är just barnargumentet som alla använder sig av för att försvara publiceringen. Dålig moral! Om man knarkar så har man dålig moral och har man dålig moral ska man inget ha att göra med barn!
Detta är icke förhandlingsbart har jag märkt när jag har pratat med olika reportrar. Och konstigt nog är det inte heller något som man ifrågasätter. Det är självklart att bevaka och skriva om Ola Lindholms förhållande till droger, eftersom han ska vara en förebild för barn. Vilket ju är helt ologiskt, om det var barnens väl och ve som svenska tidningar hade i åtanke så hade man väl aldrig publicerat till att börja med. Men det är en historia för god för att motstå. Från barnhjälte till knarkare.
Har man tagit knark en gång så är man knarkare. Det finns inget mellanting, inga gråzoner, ingen förlåtelse. Knarkare är det värsta som finns, de är onda, de befinner sig allra längst ned. Ola Lindholm har lurat oss hela tiden, vi trodde han var en härlig kille men så visade det sig att han var OND. Bränn era gamla KP. Sudda ut vartenda spår av denna förrädare.

Visst, Ola har själv gjort en del misstag sedan gripandet. Att använda sig av sin egen tidning för att rentvå sig känns inte så … fräscht. Men som sagt, jag bryr mig inte särskilt mycket om Ola som person, och hans eventuella överflöd eller brist på moral intresserar mig långt mycket mindre än diskussionen som uppstår i kölvattnet av den här händelsen. Att hävda att det är ens egen höga moral som är orsaken till tio sidor Koks-Ola-Special är så tunnt, jag tror inte på det, och jag stör mig, jag stör mig på reportrar som rapar sina chefers argument om allmänintresse och ansvar, i stället för att säga som det är: det här är en historia som är alldeles för spännande för att inte publicera. Varför är det så fult att erkänna?
För ärligt talat, inte ens KP:s läsare köper det där.