Två saker har hänt sen sist: Dels har jag varit på en releasefest för en reportagebok om de svenska soldaterna i Afghanistan, dels har jag varit på jobb i Uppsala. Efter dessa händelser har en lite oväntad fråga dykt upp, nämligen: Behöver jag uppdatera min feminism?

Det är lördag eftermiddag i Uppsala och jag och en man strosar omkring i stan och väjer för grälla övertända studenter och kullerstenar medan vi diskuterar lite allt möjligt, bland annat den här releasefesten jag var på i veckan. Jag satt vid samma bord som en tjej vars kille var hemma på permis från Afghanistan, och han satt också där i full ökenmundering och jag frågade henne hur det var när han var borta i flera månader i sträck. Det var ju inte roligt förstås sa hon, samtidigt så skulle hon aldrig ställa sig i vägen för någonting som han verkligen ville göra. Det var jag ju tvungen att förstå där och då, och hon är väl kär i honom så varför inte, men det ringde en liten varningsklocka i mig så där som det brukar göra när något först verkar fint men som vid närmare eftertanke bara känns jävligt typiskt. I Uppsala, när jag var på säkert avstånd, så kunde jag ifrågasätta det. Vad ska hon med honom till, frågade jag han som jag är där med. Är det inte så typiskt, envisades jag, att tjejerna sitter hemma och väntar medan männen är ute och gör det de ”måste göra”.

Han som går bredvid mig där i Uppsala håller inte med. Han tycker att min feminism är omodern. Uppdatera den några årtionden, säger han. Kvinnorna som han känner har lika stora förutsättningar att åka ut i världen och förverkliga sig själva medan deras män sitter hemma och väntar på dem. Jag tycker att han är en lite väl liberal innerstadsfeminist, och att slutsatserna som han drar utifrån människorna i hans direkta närhet knappast håller för några bärande genusanalyser. Käften. Uppdatera din egen feminism du.

Men… kvällen före har jag deltagit i en författarkväll på Uppsalas stadsbibliotek. Det var jättemycket folk där, så han som går bredvid mig fick sitta längst bort i lokalen på en ihopfällbar stol och lyssna i en hel timme. Inga konstigheter så, men någonstans i mig ringde den lilla varningsklockan igen, just för att det var så fint och inte alls typiskt. Att han satt där och kollade på mig. Att det var ”min” kväll. Någonstans i mig kände jag att jag borde vara väldigt tacksam, av anledningar som inte hade med vare sig honom eller mig att göra. Trots att det här scenariot enligt honom var minst lika självklart som det motsatta.

Jag känner mig enkelspårig och fördomsfull och kall när jag tänker på den där tjejen som var ihop med en soldat. Vad vet jag om deras förhållande? Ingenting. Och mitt eget förhållande är det väl inget större fel på heller just nu, varför kan inte den där klockan vara tyst ett litet tag?

Tillbaka i Stockholm så läser jag Roland Poirier Martinssons text i Svenska Dagbladet om att det är dags att avskaffa feminismen. Han kallar feminismen en historisk trend och gör liknelser med den där stackars japanen som satt isolerad på en ö och trodde att det fortfarande var världskrig 1974.

Då inser jag att jag inte alls behöver uppdatera min feminism, jag behöver vrida tillbaka den en sisådär sex hundra år, till medeltiden, så att även de fattigaste stackars trälarna som aldrig fått lära sig läsa har en chans att förstå. Och jag kommer på att jag älskar min den där varningsklockan som ringer i tid och otid, för den visar att jag faktiskt bryr mig. Om folk, om mig själv, om historien. Och att jag kan läsa.