Jag får nog säga att mitt umgänge är väldigt heterosexuellt. Det finns inga regnbågsfamiljer i min absoluta närhet, och få av mina äldsta eller närmaste vänner har tvingats tampas med utanförskapet som automatiskt följer av att gilla samma. Jag har homosexuella vänner, men de är avvikande i min verklighet, jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. De sticker liksom ut i min ensidiga bild av kärleken där man blir kär i någon av motsatt kön och sen gifter man sig och sen blir det barn. Så tänker jag att enklast går till. Fan vad banalt det ser ut i skrift. Fan vad banalt det är på riktigt!

Jag ligger i min säng, i området där alla är vita och ihop med folk av motsatt kön, och kollar repriser av ”Ensam mamma söker”. Och det är väl inget konstigt. Såna där program, att man ska hitta en partner i teve till varje pris oavsett om man är ensamstående med tre ungar eller lever isolerad på en bondgård har funnits ett tag nu och ingen tycker väl på riktigt att det är ett avslappnat och naturligt sätt att fly ensamheten? Det är klart att det är tillskruvat, krystat och iscensatt. Men ändå. Någonstans sväljer vi det. Vi tror på det.

Det dejtas över vita dukar, över vitt vin, över vita sandstränder. Nu senast i Ensam mamma söker bjöd ensampappan Martin hem en av sina beundrarinnor på middag tillsammans med sina barn. Och han frågar henne om hon är beredd att flytta till Stockholm för hans skull. Javisst, säger hon. Medan ungarna sitter och smågråter vid bordet, gillar inte det ena och gillar inte det andra men javisst hon är beredd att flytta 40 mil för en man som hon inte känner, javisst hon är beredd att gå in och ta på sig rollen som extramorsa, javisst inga problem. Martin är värd det, tror hon.

Och det kanske han är. Men det vet vi inte än, varken hon eller vi. Det konstiga är att vi sväljer det. Att vi sväljer att den heterosexuella relationen är det viktigaste av allt. Att det är så självklart att sträva efter den. Jag kan förstå om man först blir störtkär och därefter lägger allt åt sidan för att tillbringa varje vaken sekund med varandra, men när man först ger upp allt som är ens eget för att försöka sig på en relation, det är där jag inte hänger med. Och det är här det blir så tydligt att det handlar om heterosexuella relationer. För det är bara dem som man bör välja, oavsett omständigheter, för att det nog är bäst så.

Visst, på senare tid har homosexuella fått större utrymme i programmen, det har funnits några hästbondsbögar och flatfriherrinnor och även deras relationer följer naturligtvis normer. Men oftare ser man ett rum fullt av unga förväntansfulla tjejer som mest av allt vill leva ett liv på landet som bondhustru oavsett om bonden har mognad som en 11-åring, eller män som vill dejta en småbarnsmorsa till varje pris, gå in och ta ansvar, vara en manlig förebild för ungarna. Då är det relationen som kommer först. Inte kärleken. Och det är just heterosexualiteten som slinker ner så lätt, inget socker i botten, vi gapar alla hungrigt.

Kärlek, när jag tänker på det, är ofta någonting som händer trots att man inte vill. Något omvälvande som riskerar att ödelägga hela ens värld om man bara låter den, men man måste låta den, man har inget val. Som jag kan tänka mig ett det var för min flatkompis första gången hon blev kär i en tjej. Jag får inga såna vibbar vid bordet hemma hos ensamma pappan Martin.

Jag skulle hem till ett par kompisar i Mälarhöjden. Jag gick ner i t-banan vid Slussen och tänkte lite slängigt, hur var det nu, röda linjen söderut, delar sig efter Liljeholmen till en lång tarm där det är hårda puckar och Dogges småbrorsor väntar med dragna stiletter, och en kort tarm där det är Solsidan Light, rosémys och vita flaggstänger.   

Jag gick ombord på tåget i riktning mot den korta tarmen. Vid Mariatorget satte sig ett par mitt emot, mellan tjugofem och trettio, uppsnajdade, killen hade dyrskjorta och jeans med designförslitning och loafers om jag inte missminner mig, tjejen hade klänning och liksom runt ansikte och om ni helt riktigt noterar att min beskrivning av tjejen är lite mer svävande beror det på att jag smålackade på killen, eller tyckte att han verkade otillständigt trist.  

Redan vid Zinkensdamm halade han upp lilla smartfånen och började dutta upp och ner med fingret över skärmen och studerade den med det sammanbitna och lätt bekymrade ansiktsuttryck som smartfånfolket gjort till sitt eget.  

Tjejen vid sin sida ignorerade han mer eller mindre och jag knep ihop läpparna och glodde ut på Hornstulls muggiga betong och tänkte att det är typiskt, hon förväntas bara sitta där och Finnas Vid Hans Sida och hålla sin runda käft. 

Men vid Liljeholmen slog det mig också att när jag sitter mitt emot par och killen pratar ymnigt brukar jag tänka hätska tankar om att det också är typiskt, något i stil med att jaha, här har vi en snubbe som är intensivt förälskad i sin egen röst och tjejen förväntas sitta och tindra och lyssna och förstå och vara inkännande och supa in hans visdomsord och tankar om hur världen ser ut och alla rafflande saker han upplevt under dagen, men aldrig att han frågar henne hur hon ser på världen eller hur hennes dag har varit. 

Det verkar med andra ord svårt att i mina ögon göra rätt om man är snubbe och sitter med en tjej vid sin sida. Säger han ingenting är det typiskt åt ena hållet och ett tecken på hur dassigt och ojämlikt de har det, och pratar han mycket är det typiskt åt andra hållet och lika dassigt och ojämlikt fast med andra förtecken.

Hur jag än vrider och vänder på paren mitt emot mig verkar tjejen ha offerrollen. Hon sitter fast med en snubbe som antingen tråkar ihjäl henne eller behandlar henne som ett mökigt stycke luft.

Möjligheten att hon sitter där hon vill sitta och lever med en kille som hon tycker är helt okej eller kanske rentav topp tunnor toppen har uppenbarligen aldrig föresvävat mig. Eller att hon skulle kunna resa sig och lämna killen om hon tycker att relationen är outhärdlig.

Stationerna rann förbi. Snubben mitt emot hade duttat fram ett spel på smartfånen som han var förhäxad av, kanske det här grasserande alfapetet, och ibland visade han sin tjej skärmen och de diskuterade och dividerade om olika spelmöjligheter och sen rynkade han pannan och duttade på skärmen och plötsligt tyckte jag att de verkade ha det riktigt mysigt tillsammans. Till och med deras gåbortskläder hamnade i ett annat ljus.

Västberga… Men vänta nu.

Helvete.

Det var bara att gå av och sms:a en ursäkt på sin dumfån till kompisarna i Mälarhöjden. Känna sig som en smålänning. Stå och vänta på ett norrgående tåg. 

Den unga tjejen på sätet bredvid hade tatuerat in ett snirkligt ord i sin nacke: ”Family.”

Minns ni tidningen Lyckoslanten, med de tecknade motpolerna Spara och Slösa? Spara var blond och ordentlig, Slösa var mörkhårig och slarvig. Slösa brände veckopengen på godis och fick karies så tänderna trillade ur munnen på henne, haha, vilken stackars dumsnut. Men duktiga Spara satte in veckopengen på sitt sparkonto och säkrade sin framtid och åt färsk frukt och lyste inifrån.

I måndags när jag slog på teven satt Quetzala Blanco och Isabella Löwengrip i Malou von Sivers soffa i efter tio. Isabella är där som någon slags sidekick numera, håller koll på twitterflöden med laptopen i knät, Quetzala är där som gäst. De är båda unga tjejer med egna framgångsrika bloggar, men ungefär där slutar väl likheterna. De är varandras raka motsatser. De är verklighetens Spara och Slösa.

Isabella har lockat blont hår och en egen tidning. Quetzala har mörkt hår och ångest. Isabella frontar sina tidningsomslag i powersuit och portfölj, en kvinna i karriären, alla kan lyckas, Quetzala publicerar bilder på sina rödgråtna ögon på sin blogg.
Isabella har mycket starka åsikter om vad man bör och inte bör skriva på sin blogg om ens läsekrets till största delen består av andra unga tjejer. Det viktigaste uppdraget man har som bloggare, tycker hon, är att man är en bra förebild för unga tjejer.

När Quetzala på sin blogg berättar att hon ibland svälter sig och tar droger, betygsätter olika lugnande medel och redogör för den gångna helgens hångel och den förlamande sorgen efter den krossade kärleken, så romantiserar hon ett självdestruktivt liv menar Isabella, och då är hon är ingen bra förebild. Det är oförsvarbart, säger Isabella. Vidare berättar hon att hon själv vill peppa och inspirera unga tjejer att våga ta för sig, starta egna företag, gå ut och erövra världen istället för att sitta hemma och skära sig i armarna. Hon vill få tjejer att må bra. Och det är väl bra. Vid första anblicken är ju Spara hjälten, lite tråkig men så rättskaffens, så rätt, äppelkindad, en förebild.

Medan Slösa skriver på sin blogg att hon sköljer ner tre fyra Atarax med kallt kaffe för att få bukt med ångesten men att det inte hjälper, det är sockerpiller de där jävla Ataraxen skriver hon och jag håller med, de funkar inte på mig heller. Och ett litet namedroppande av ett läkemedel säger mig så oändligt mycket mer om livet än om jag skulle sträckläsa Blondinbellas alla blogginlägg.

Det är en sak som jag inte förstår. Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder för andra unga kvinnor? Motsvarande krav ställs inte på unga män. Jag kan inte komma på en enda ung, vit, heterosexuell man som tvingas bära alla andra med samma förutsättningar på sina ensamma axlar. Kan ni? Nej, för det behövs inte.

Quetzala skriver att hon sätter på sig solglasögon och keps när hon går ut för hon vet aldrig när tårarna ska komma. Hon börjar gråta när hon smörjer sig med en hudkräm som hon använde för ett år sen, när hon fortfarande hade kärleken, när hon fortfarande var någorlunda lycklig, och när hon känner doften av den så brister det. Och Isabella tycker att hon romantiserar dekadensen.

Quetzala Blanco, som har en plattform där hon når ut till många människor, borde föregå med gott exempel bidra med framgångssagor istället för jobbiga berättelser ur verkliga livet.

Känns det inte igen? Obekväma kvinnor, kvinnor som inte är glada och tacksamma är skitjobbiga. Hysterikor kallades de förr i tiden. Nu är de dåliga förebilder.