Minns ni tidningen Lyckoslanten, med de tecknade motpolerna Spara och Slösa? Spara var blond och ordentlig, Slösa var mörkhårig och slarvig. Slösa brände veckopengen på godis och fick karies så tänderna trillade ur munnen på henne, haha, vilken stackars dumsnut. Men duktiga Spara satte in veckopengen på sitt sparkonto och säkrade sin framtid och åt färsk frukt och lyste inifrån.

I måndags när jag slog på teven satt Quetzala Blanco och Isabella Löwengrip i Malou von Sivers soffa i efter tio. Isabella är där som någon slags sidekick numera, håller koll på twitterflöden med laptopen i knät, Quetzala är där som gäst. De är båda unga tjejer med egna framgångsrika bloggar, men ungefär där slutar väl likheterna. De är varandras raka motsatser. De är verklighetens Spara och Slösa.

Isabella har lockat blont hår och en egen tidning. Quetzala har mörkt hår och ångest. Isabella frontar sina tidningsomslag i powersuit och portfölj, en kvinna i karriären, alla kan lyckas, Quetzala publicerar bilder på sina rödgråtna ögon på sin blogg.
Isabella har mycket starka åsikter om vad man bör och inte bör skriva på sin blogg om ens läsekrets till största delen består av andra unga tjejer. Det viktigaste uppdraget man har som bloggare, tycker hon, är att man är en bra förebild för unga tjejer.

När Quetzala på sin blogg berättar att hon ibland svälter sig och tar droger, betygsätter olika lugnande medel och redogör för den gångna helgens hångel och den förlamande sorgen efter den krossade kärleken, så romantiserar hon ett självdestruktivt liv menar Isabella, och då är hon är ingen bra förebild. Det är oförsvarbart, säger Isabella. Vidare berättar hon att hon själv vill peppa och inspirera unga tjejer att våga ta för sig, starta egna företag, gå ut och erövra världen istället för att sitta hemma och skära sig i armarna. Hon vill få tjejer att må bra. Och det är väl bra. Vid första anblicken är ju Spara hjälten, lite tråkig men så rättskaffens, så rätt, äppelkindad, en förebild.

Medan Slösa skriver på sin blogg att hon sköljer ner tre fyra Atarax med kallt kaffe för att få bukt med ångesten men att det inte hjälper, det är sockerpiller de där jävla Ataraxen skriver hon och jag håller med, de funkar inte på mig heller. Och ett litet namedroppande av ett läkemedel säger mig så oändligt mycket mer om livet än om jag skulle sträckläsa Blondinbellas alla blogginlägg.

Det är en sak som jag inte förstår. Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder för andra unga kvinnor? Motsvarande krav ställs inte på unga män. Jag kan inte komma på en enda ung, vit, heterosexuell man som tvingas bära alla andra med samma förutsättningar på sina ensamma axlar. Kan ni? Nej, för det behövs inte.

Quetzala skriver att hon sätter på sig solglasögon och keps när hon går ut för hon vet aldrig när tårarna ska komma. Hon börjar gråta när hon smörjer sig med en hudkräm som hon använde för ett år sen, när hon fortfarande hade kärleken, när hon fortfarande var någorlunda lycklig, och när hon känner doften av den så brister det. Och Isabella tycker att hon romantiserar dekadensen.

Quetzala Blanco, som har en plattform där hon når ut till många människor, borde föregå med gott exempel bidra med framgångssagor istället för jobbiga berättelser ur verkliga livet.

Känns det inte igen? Obekväma kvinnor, kvinnor som inte är glada och tacksamma är skitjobbiga. Hysterikor kallades de förr i tiden. Nu är de dåliga förebilder.