Vi måste prata om Maria Montazami. Har ni sett reklamen som hon gör för Ving? Där hon sitter i diverse solstolar och säger saker som ”kärleken faller inte på trädet, den måste gödlas” och ”tummen upp för att hoppa ner i ett svalkande dopp, det ger en känsla av … kallt”.

När jag först såg de här små reklamfilmerna tyckte jag, som de flesta andra, att hon var HÄRLIG, MYSIG och så vidare, men jag hade fel.

Maria Montazami var en av karaktärerna i TV3:s tittarsuccé ”Hollywoodfruar”, ett program som i princip gick ut på att gråa svennar skulle förfasas hemma i tevesofforna över hur långa, smala svenska blondiner levde lyxliv på andra sidan Atlanten, på sina rika makars bekostnad.

Kvinnoföraktet blomstrade. Anna Ankas empatilösa kommentarer avhandlades i tidningarna, Agnes-Nicoles opererade ansikte väckte avsky.

Och så hade vi då Maria Montazami. När hon på sin mjuka västmanländska berättade för kamerorna hur mycket hon saknade svenska ostkrokar smälte hon hjärtan hos de mest misogyna tevetittarna. Hon var vanlig, hon var vänlig, hon var någon man inte kunde låta bli att älska i sin sävliga gulliga vimsighet. Hon var ofarlig trots att hon var stenrik och snygg och efter ett par tre program hade svenska folket förälskat sig i henne.

Plötsligt såg man Maria Montazami överallt. Alla bildade sig en uppfattning om henne och denna uppfattning var att hon var så himla härlig. Man måste älska Maria Montazami! Och sedan en tid tillbaka har man kunnat se henne blicka ut över havet i Vingreklamen och kommentera hur vågorna hoppar på ett förtjänstfullt sätt.

Nu ska jag vara väldigt tydlig: Jag har ingenting emot Maria Montazami som person. Jag har träffat henne och hon var uppmärksam och vänlig, varm. De personer som jag däremot inte står ut med är de medelålders reklammakare i färgglada fransiga sjalar som har suttit i sina luftiga lokaler i innerstan och kokat ihop de här reklamsnuttarna, skrivit manuset, skrivit fel med flit så att Maria ska bli ännu ofarligare, ännu härligare, ännu lättare att överglänsa hemma i tevesoffan.

De har gnuggat händerna och beställt in skumpa när snilleblixten slagit ner i dem, jamen vilken jävla bra idé! Vi tar allt det som folk tycker är så härligt med Maria, hennes knasiga ordval, hennes lätt disträa sätt, hennes okonstlade sätt och så gör vi det till just konstlat, inövat, löjeväckande. Ju mer fel hon säger, desto roligare! Men vi kan ju inte lita på att hon säger fel direkt, nej vi måste ta om helt enkelt tills alla felsägningar verkligen sitter. En enda sammanhängande mening är ett misslyckande, nu kör vi!

Eller om det nu inte är manus, om hon nu får gå loss i sin härlighet och säga saker som att kärleken inte faller på trädet, varför rättar ingen henne? Förklarar att det är äpplet som inte faller långt från trädet och att det har en helt annan innebörd. Eller varför tar de bara inte om?

Och alla de här människorna som tyckte hon var så härlig, de tycker fortfarande hon är härlig men de skrattar ju åt henne, de fattar inte det men det gör de.
Maria Montazami får oss att må bra, för att vi känner oss bättre än hon. Så mycket smartare. Vi riktigt ryser av välbehag när hon berättar om arkitekturen på hotellet och de romerska bågarna ”som är en gammal egyptian… grej”. Eller när hon kommer till öknen och hittar… sand!

När personen Maria Montazami gjordes om till en produkt så försvann all charm. Och att vi ändå sitter och skrattar åt henne säger så mycket mer om oss än om henne.

Ibland tänker jag på München. Ibland tänker jag på när min kompis föreslog att vi skulle gå på en ölkällare som lär ha varit Hitlers favorithäng. Vi tyckte att det kunde vara av intresse. När vi åkte omkring i Tyskland sa vi aldrig ”Hitler”, utan ”Stora H”. Naturligtvis för att vi inte ville låta som fördomsfulla turister, men såhär i efterhand låter det nästan frimuraraktigt.

Stora H:s ölkällare var ett trevligt ställe. Om man tänker sig ett Pelikan, och så går man genom några förhängen och träder ut i ytterligare ett Pelikan, och sen håller det på sådär, Pelikan efter Pelikan, och servitriserna har bayersk folkdräkt och jag tror aldrig att jag slagit mig i slang med så många främmande människor som under kvällen i Stora H:s ölkällare, australiska oljeborrare, schweiziska gamla tanter, en sån där blandning man aldrig kan tänka ut på förhand.

Men förr eller senare måste man gå på muggen, och när jag stod med händerna under varmluftstorken såg jag en automat med kondomer och grejor, och i automaten fanns även en ask med en ”Travel Pussy”, den kostade inte många spänn och jag köpte en eftersom jag ville se vad det var. Jag gick ut med asken till min kompis och vi gluttade på den och såg att det var en anordning av tre små plastpåsar som man skulle fylla med vatten – varmt antar jag, men det finns väl alla smakriktningar – och sen förlusta sig med på något sätt.

Det var en sån där grej man köper efter några weissbier i Stora H:s ölkällare eftersom man ser framför sig att det kan bli en fnissig present. Men när weissbieren gått ur kroppen inser man att fnissiga presenter är ett idiotiskt påfund; antingen ger man presenter på riktigt eller också ger man fan i det.
Jag hade visserligen en kompis som nog hade uppskattat Travel Pussyn – ja alltså, inte på DET sättet – men när han fyllde år glömde jag den, åren därpå var det inte läge och sen dess har vi tyvärr tappat kontakten.

Under flera år låg Travel Pussyn i en låda, och ibland när jag städade lådorna kunde jag få tvångstankar om att jag ska dö knall och fall och H också och sen ska barnen gå igenom tillhörigheterna och hålla upp asken och undra vem deras far var egentligen.

Man ska ha ett hjärta av sten för att inte bli lite gripen av Travel Pussyn. Ögonblicket när idén kläcktes, den rodnande snubben som presenterade idén på ett möte och förklarade hur hygieniskt och praktiskt det är med en Travel Pussy, och så mycket schystare än att gå till prostituerade eller porrsurfa och hålla den slemma industrin under armarna.

Jag har flyttat Travel Pussyn sen dess och lagt den på en hylla i garderoben dit jag förpassat alla andra presenter som väntar på att ges bort. Ibland när jag rör mig oförsiktigt i garderoben regnar grejorna ner från den överfulla hyllan, och Travel Pussyn dunsar ner i skallen tillsammans med en skallerormsfälla från en järnaffär Florida och oräkneliga exemplar av Peter Kihlgårds ”Klockmalmens hemlighet”.

Nu börjar jag tycka att det vore olycksbådande att slänga den. Liksom övermodigt. Livet kan ta alla möjliga vändningar. Bättre män än jag har kommit hem och hittat en lapp på köksbordet från frugan som har rymt med någon hon har smygchattat med i åtta år. En vacker dag kanske Travel Pussyn är det enda sällskap man har.

Förra veckan åkte jag tåg från Malmö hem till Stockholm. Det var som vanligt vajsing på någon ledning eller räls eller någonting, det var Trafikverkets fel i alla fall sa rösten i tåghögtalarna, den tjatade och tjatade vid varenda station, var femte minut sprakade det till i högtalarna men tåget stod still, jag blev irriterad efter ett tag och tyckte att det var ett jävla tjat på SJ.

Jag skrev några irriterade tweets om detta. Jag twittrade om många andra saker också, för om det är något positivt med att åka tåg så är det att man får tid över till annat, mycket tid, men det var just på ett sånt där surt inlägg som jag fick följande reaktion:

”Hellquist behöver ett ligg”. Det var en ganska ung kille som twittrade detta till mig, om mig. Han uppfattade att jag var sur och kom snabbt med en lösning. Jag svarade honom. Jag skrev att han var tråkig, för även om han skämtade med mig så är det liksom inget roligt skämt, att avfärda kvinnors dåliga humör med att de har fått för lite kuk är inte roligt helt enkelt.

”Haha, nej det är sant! Du har varit vresig hela dan, du behöver ett ligg. #Fact” skrev han.

Okej, så det var inget skämt. Jag skrev att han borde läsa en bok eller gå en kurs eller någonting annat bildande. Han svarade återigen att jag borde unna mig ett ”gött knull” i kväll så att jag skulle piggna till.

Eftersom det var totalstopp i Flen så hade jag all tid i världen att lägga ut hela konversationen på Twitter så att alla kunde se och detta 19-åriga vakuum fick nog en hel del skit denna eftermiddag. Vilket han naturligtvis skulle ha. Men mitt i eländet så tyckte jag ändå att det var rätt skönt att visa så många av mina innerstadsföljare hur det kan se ut en eftermiddag på min Twitter.

Det finns en uppfattning i samhället som jag skulle vilja kalla Nytorgsfeminism. Den innebär att folk som själva tycker att de är jämställda inte riktigt kan se feminismens värde i dag. De tycker att det som feministerna slogs för tillhör historien, så ser det inte ut i dag. Inte har väl folk såna åsikter längre?

Dessa människor bor vid Nytorget, har läst idéhistoria och delar på föräldraledigheten. De kan inte förstå att inte alla människor lever efter deras värderingar. De kan inte tro att det finns 19-åringar där ute i landet som på riktigt tror att kuken är lösningen på alla kvinnors problem och som inte ser något problem med att ha den jargongen.

Nytorgsfeministerna är tacksamma över feminismen, självklart ska vi vara jämställda, men måste ni gapa så högt? Måste ni överdriva? Har vi inte kommit längre än vad ni påstår, jo det har vi, min kille är hemma med Siri och Signe as we speak.

Om man använder ord som kvinnohat i dag är man reaktionär. Pratar man om mäns våld mot kvinnor är man hopplöst ideologisk. Vill man ha förändring är man farligt radikal.

Att vara feminist har blivit ute, det är att slåss mot väderkvarnar som för länge sen har jämnats med marken.

Förra fredagen låg jag hemma i min säng och kollade på teve, katten låg bredvid mig och var så där gullig som bara hon kan vara, hon låg liksom lite på rygg med tassarna ihopkrullade framför ansiktet och magen i vädret. Jag tog en bild på henne och la ut på Twitter. Fredagskväll, skrev jag, och så var det en bild på min gulliga katt.

Svaret lät inte vänta på sig. Signaturen Stener twittrade snabbt: ”Har du lärt ut mattes ställning?”

Det var en bild på min katt. På rygg.