Allt är över på en halv minut egentligen.

Jag går genom irritationens passage, den som knyter ihop tunnelbanan med Centralen, pendlarna, Vakttornet, Situation Stockholm, de rumänska tiggarna, jag är på väg någonstans, eller ja, det säger väl sig självt, jag har en väska med mig, minns inte om det är lilla övernattaren med rullhjul eller portföljen för över-dagen-resor, bibliotek i Mälardalen, jag känner mig förmodligen lite jäsig, schvung i stegen, Män Som Styra Världens Öden, man blir lätt sådan när man under lång tid inte rört sig i vidare cirklar än hundpromenaden och lågprisladan.

Jag är nästan ute ur passagen när jag ser en rörelse i ögonvrån, det är någon som faller omkull, trampar snett och dråsar till marken, och när jag ser gubben stå där på alla fyra noterar jag snabbt: fyllo, a-lagare.

Och jag fortsätter framåt mot Världens Öden, kanske rentav med en besvärad rynka i pannan ty jag har otvivelaktigt blivit en hårdare och krassare person än när jag var sexton och tyckte att fyllon var Synd Om och offer för vårt kalla konsumtionssamhälle och att deras missbruk var en sund protest mot kapitalismens dollargriniga utslagningsmekanismer och att det var en medborgerlig plikt att sitta och lyssna på deras litanior i tunnelbanan.

Så jag fortsätter.

Men redan efter några steg är det som om jag hejdas av en osynlig vägg. Som om någon nyper tag i nackskinnet på mig och säger:

Nu djävlar skärper du dig.

Och jag stannar och vänder tillbaka.

Gubben står hopsjunken på alla fyra. Han sätter sig ledbrutet på stengolvet. Blodet väller från hans näsborrar, tjocka långsamma droppar, och jag kommer aldrig att glömma den bottenlösa bedrövelsen i hans ansikte. Han vädjar inte till omgivningen om hjälp, han sitter bara på marken med blodet droppande och han bryr sig inte om någonting längre, han ser ingenting, hör ingenting, det är bara en människa som har slagit i botten och som vet om det.

Han är kanske inte ens särskilt full. Han har bara supit sig till ostadighet. Nu sitter han alldeles stilla mellan alla småspringande fondsparare, och han vill bara bort från alltsammans. Om någon ringlade ner en slaktpistol skulle han sätta den till pannan och trycka av. Sen kunde vi mala ner honom till julkorv och avnjuta honom med apotekets senap.

Jag tror att han skulle föredra det framför att sitta där på marken och blöda. Men sen ser jag att jag inte är ensam om att ha stannat. En tjej står på knä bredvid honom och frågar om han behöver hjälp. Någon annan sträcker fram en pappersnäsduk. En tredje tar upp sin mobiltelefon.

Det finns något annat jag aldrig kommer att glömma, och det är samförståndet mellan oss som har stannat för att hjälpa honom. Ingen av oss har sett varandra förut. Men där finns samma ordlösa, väloljade maskineri som mellan två rutinerade småbarnsföräldrar, tar du purén ur mikron medan jag sätter ner honom i barnstolen? Den ena höjer på ögonbrynen, den andra nickar, båda har fattat.

För några sekunder sedan drullade han omkull. Men han kommer att få hjälp. Någon ser till att stoppa blodflödet, någon annan frågar om han har ont någonstans, någon tredje ringer ett nödsamtal.

Jag borde väl avsluta den här krönikan med ett ”God Jul”, för säkerhets skull kursiverat. Men i stället vill jag citera ett lämpligt stycke ur Bibeln, närmare bestämt Matteus, fjärde kapitlet, åttonde versen:

Nu djävlar skärper du dig.

Innan den värsta julklappshandeln hade hunnit dra igång slank jag och min kompis in på en av lampaffärerna i det där gigantiska köpcentret där jag bor. Min kompis har barn som gillar julen och han skulle köpa några sådana där fina slingor att hänga upp i barnens rum, små självlysande änglar på tråd, och så en likadan till fast med små tomtar.

Medan han stod där och trasslade ut meter av rött och silver gick jag omkring i affären och kikade. Om vi nu ändå handlade till hans barn så kunde vi ju brassa på lite! Det måste inte bara vara smakfulla krämfärgade adventsstjärnor, det kan lika gärna vara ett gäng snögubbar på en karusell som roterar runt sin egen axel och spelar melodier. Och så hittade jag precis en sådan!

Titta titta! Skulle inte fyraåringen älska den här?

Vi betraktade den lilla lampan tillsammans. Den var verkligen ett litet konstverk. Fyra snögubbar med halsdukar och mössor och små texthäften i händernaoch vid deras fötter en liten skylt med titeln på låten de sjöng: Let i sonw.

Ja, ni läste rätt. Let it sonw för fan! Made in China! Jag tog med mig lampan till kassan och påpekade detta för expediten. Är du medveten att snögubbarna på karusellen som kostar 399 kronor sjunger den för mig okända jullåten Let it sonw? Det var hon inte. Det var ingen som tidigare hade sett att det stod fel. 399 kronor. Vilket underbart subtilt hån mot västvärldens jul och det enorma värde som vi tillskriver den.

I år ska jag fira jul ute på landet, med mamma och mammas pojkvän och grannar och barn och djur. Jag har höga förväntningar, naturligtvis, för jag har alltid höga förväntningar på julen, och jag blir alltid gruvligt besviken. De senaste två jularna har mamma och jag suttit ensamma i min lägenhet med varsitt glas champagne och intalat oss själva att vi kan skapa oss våra egna jävla traditioner, och bägge dessa jular har jag drabbats av en såpass förlamande ångest att jag knappt har tagit mig ur sängen på mellandagarna. För sen pappa dog har julen blivit ett nödvändigt ont, ett stort jobbigt gupp att ta sig över innan man kan börja om.

Pappa stretade alltid emot i juletider. Brukade säga att han skulle låsa in sig hemma med ett kassettband med 24 timmar finska nyheter. Men när julafton äntligen kom var pappa nyduschad och rakad och hade Jockey (förra årets julklapp) under armarna och ganska så höga förväntningar på sina julklappar. Han berättade nostalgiskt om den halva grisen som farmor alltid köpte till jul och alla korvar och syltor hon gjorde, och hur det luktade i huset när farfar hade bonat trappen till övervåningen, och hur det lät när farföräldrarna firade den nybonade trappen uppe i sovrummet.

Pappa hade sin barndom och sina traditioner, och trots hans motvilja hade han ändå en och annan fjäril i magen på julaftons morgon. Och för mig brukade julafton brukade vara den enda dan på året då pappa och Göran luktade lika gott.

Ja, och nu är pappa död och behöver inte bry sig alls.

Och ni måste verkligen inte bry er om det överhuvudtaget. Det är ganska skönt att inse, att det bara är mitt bry, min sorg och min torftiga jul. Det är ganska skönt att det någonstans i Kina finns en kvalitetskontrollant som högaktningsfullt struntar i julens kärleksbudskap och kravet på gemenskap och istället tänker på fabrikens framtida ekonomi genom att resolut trycka en godkändstämpel på tre miljoner snögubbskaruseller med det obegripliga budskapet Let it sonw. Just vid jul älskar jag kapitalismen.

Nyligen flög jag med det snåljåpiga bolaget Air Berlin. Jag skohornade ner mig i sätet och kände mig som en fot i en några nummer för liten slalompjäxa när det sista spännet kommit på plats med ett olycksbådande klick.

Sen var det datoranimerad säkerhetsgenomgång, den ägde rum i tv-rutan och en flygvärdinna som såg ut som Boxer-Roberts fru förklarade bältet och syrgasmasken.

Det var något bekant med henne. Något med kombinationen tom blick/mekaniskt leende som jag kände igen så väl.

Var det Pris, alltså Daryl Hannahs replikant i ”Blade runner”? Nej. Jag letade och letade i minnet. Till slut kom jag på det: Annie Lööf. Centerledaren.

Första gången jag huttrade till vid åsynen av henne var i TV-icke-debatten, den där socialdemokraterna och vänsterpartiet valde att stanna hemma, kanske för att de ville fila några varv till på sitt förslag om butler i tunnelbanan, liksom sandpappra det till fulländning, hur som helst, Annies leende höll i sig från början till slut, det hade inte slokat ens om man hade visat henne bilder från Treblinka. Och om man frågade henne hur hon kan le vid åsynen av benrangel och likhögar skulle hon le och säga att lägret ändå blev befriat och det tycker jag är positivt.

Jag kan inte minnas att någon av männen log. Reinfeldt ler två gånger om året, men han håller på att banta ner det till en. När Sverige vann mot Holland i EM-kvalet var han lika uttrycksfull som bollen.

Men en kvinna måste le.

”Varför ler du” brukade Suzanne Osten fråga sina skådespelerskor. Hon försökte få dem att inse att de log för att de hade blivit uppfostrade att behaga och vara ljuva och intagande och att det kan vara helt okej på en teaterscen, förutsatt att det är ett aktivt val, att det är just ljuvhet man vill uttrycka.

Men ett leende som bara finns där, kanske i sammanhang där det är totalt obefogat, kan vara mer skrämmande än ett par huggtänder.

Eller ofrivilligt komiskt.

Maria Wetterstrand var ett av miljöpartiets språkrör i förra valrörelsen. Hon hade lett sitt parti – eller rörat det eller vad det heter på miljöpartistiska – med stor framgång och hon hade alltid varit en bjäbbig brud som var torrare än potatismjöl, humorlös och indignerad, en plugghäst som snurrade upp äldre och mer erfarna partiledare så att det var en fröjd att se.

Men vid något tillfälle under valrörelsen måste det ofrånkomliga ha hänt: en spinndoktor tog henne avsides och sa, Maria, det drar ihop sig till slutdebatterna nu och du måste börja LE.

Förmodligen gjorde hon motstånd, för det gör man ju; vadå, ska jag sitta och tokle i blindo menar du?

Jajamen, tjatade spinndoktorn, för visst, du kan ju sitta och hävda din integritet ända in i oppositionsbänken, men nu har du inte bara dig själv att tänka på, du företräder också en massa människor som vill förändra samhället och som knogat och slitit för att få en plattform där man kan genomdriva dessa förändringar. Vill du se dessa människor i ögonen och säga, tyvärr kära vänner, det var så viktigt för mig att få vara mitt vanliga snipiga jag i slutdebatterna och jag vägrade le och därför losade vi valet.

Så till slut satt hon där, Wetterstrand, med ett leende som skavde så hjärtskärande i ansiktet, medan hon pratade om munterheter som klimathot, bensinskatter och drunknande isbjörnar.

Men förlorade gjorde de lik förbannat.

Om man någonsin får barn, kommer man då någonsin att kunna slappna av och inte oroa sig för dem? Låta dem klara sig själva? Springa in med huvudet före i vassa hörn, trilla på cykeln, ligga med fel folk, välja fel jobb, och inte avskärma dem från allt farligt utan i stället vara där och plåstra och trösta om någonting går fel?

Jag vet inte. När jag ser mina kompisars barn springa mot vassa hörn får jag hjärtsnörp, och trillar de från soffan ner i den mjuka vardagsrumsmattan så ilar det i hela mig. Men mina vänner har lärt sig att barn slår sig ibland och att det inte är hela världen. Det måste de ju lära sig. Man kan inte sitta som på nålar hela tiden.

Eller… Min mamma har suttit på nålar sen jag trillade ur vagnen när jag var två. Jag landade med ansiktet mot den grusiga asfalten och mamma fick plocka gruskornen ur min panna med pincett; sen dess har hon oroat sig. Varje dag. Mer eller mindre.

Och jag fortsätter att förse mamma med anledningar. Men som om stormiga relationer, depressioner och brutna armar inte vore nog, för några veckor sen gjorde jag ett makabert fynd på Myrorna. På soffavdelningen i Ropsten hittade jag den vackraste hylla jag någonsin sett. Den var köpt på Nordiska Kompaniet 1916, i två plan med jugendformer, tio kilo vägde den och jag tvekade inte en sekund innan jag slog till.

Till helgen kom mamma och hälsade på. Hon inspekterade hyllan. På baksidan fanns det en klen liten upphängningsanordning i form av två små utkarvade hål under ett par ditskruvade bleck. Inte vad mamma kallar en säker upphängningsanordning och mamma fick direkt orosont i magen. Så hon följde med till järnaffären och rådfrågade expediten, han krängde två skruvar till oss och lovade dyrt och heligt att det skulle hålla. Vi gick hem och skruvade upp hyllan ovanför min säng. Fyllde den med tunga böcker.

Nu ringer mamma mig varje morgon för att kolla att hyllan inte har trillat ner från väggen under natten och krossat min skalle mot hennes manglade örngott. Herregud, när jag tänker efter så förstår jag att hon aldrig kommer att kunna sova riktigt gott igen.