Vi hade ingen jultomte i år, vi hade Genus-Jenny i stället. Genus-Jenny (som faktiskt är hennes egen benämning på sig själv) kom på annandagen med sin nya pojkvän, min gamla goda vän Ulrik. Samtidigt kom min gamla kompis K med sin blivande man Robert. Vi skulle spela sällskapsspel och sådant, dricka vin och knäcka nötter. Två par och jag, mamma, Göran och Görans mamma.

Tidigare på dagen hade stormen tagit strömmen för oss ute på landet, så vi tände levande ljus och lagade potatisgratäng på vedspisen. Det hela var jävligt mysigt. Det blev ännu mysigare när K kröp upp i soffan bredvid sin blivande make och vi påbörjade utfrågningen om deras stundande bröllop. Var ska ni vara, vad ska ni äta, vad ska ni heta? Och det var då som K:s blivande make berättade att han, hör och häpna, tänkte ta hennes efternamn när de gifte sig. Alltså tvärtom vad folk brukar göra! Fantastiskt!

Jag blev så glad att jag var tvungen att krama om pojken, och jag kramade K också och sa gud vilken underbar kille du har träffat, vad roligt!

Men då ilsknade Genus-Jenny till i skumrasket. Nej hörrudu Hanna, nu ska vi inte överdriva här. Vi måste liksom inte bli helt till oss i trasorna bara för att en enda man har gjort ett annorlunda val. Kvinnor tar sina mäns efternamn hela tiden men det är ingen som dansar kring dem och hyllar deras generositet och osjälviskhet.

Och det hade hon ju rätt i. Väldigt ofta blir kvinnor väldigt glada när män gör sådant som man tar för självklart att kvinnor ska göra. När Göran lagar middag åt mamma så är det fest, en högtidsstund, åh vad gott det smakar Göran, du är allt snäll du och duktig, så DUKTIG! på att laga mat. Fast mamma lagar tre mål om dagen, året runt, livet ut, och får ett lojt ”tack” på sin höjd. Och män som tar ut halva föräldraledigheten blir hjältar, mammans väninnor kan inte sluta prata om hur lyckligt lottad hon ska vara som har en så medveten man, för att inte tala om ungen! Att ha en sådan HÄNGIVEN pappa. Och så den här karln som sitter i farmors randiga finsoffa i vardagsrummet och har mig hängandes runt sin hals bara för att han ska ta min gamla kompis K:s efternamn. Och så heter han själv Andersson. Inte mycket till offer, kan man tycka.

Javisst Genus-Jenny, där har du helt rätt. Men det är samtidigt så tråkigt när man inte får bli glad när någon avviker från normerna. Speciellt i det här vardagsrummet, i torpet i Grums, där vi inte är bortskämda med sådana saker. Herregud vi har ju inte ens el!

Och jag tänker på Anton Hysén, som när han kom ut som homosexuell var med i varenda tidning. Alla skrev om det eftersom det inte är norm att vara homosexuell och speciellt inte om man är fotbollsspelare och ens farsa är fotbollsspelare och man tillhör en kultur där allt som inte är hetero och manligt är avvikande och anses vara svagare, sämre. Ska man inte då bli glad att grabben vågar komma ut? Trots att det inte finns på kartan att någon tidning skulle fronta med att Per Morberg är hetero. Eller just det, han har ju en egen sådan tidning.

Jag vill kunna bli glatt överraskad. Men visst, Genus-Jenny, det finns en gräns för hur länge man kan dansa kring en man som tar sitt eget ansvar och det finns mycket annat roligt för oss att sätta tänderna i 2012.Nu vänder vi blad.